Ni som inte blir kära, vad tror ni det beror på?

Ärligt talat vet jag inte riktigt. Jag är i ett förhållande nu och är såklart kär i min partner men har aldrig haft lätt för att bli kär. Det var han som fick ägna en massa tid åt att försöka vinna mitt intresse.

Kände att jag missade den upplevelsen i tonåren, alla var kära hit och dit vilket verkade ganska roligt men hände inte mig. Hade en pojkvän men det varade inte så länge, ca 5 månader.

Om jag fick gissa vad det beror på... Bland annat kanske jag har en konstig smak? Tror inte att jag har skyhöga krav men kanske den typ av person jag attraheras av inte är så vanligt förekommande.

Sedan är jag också rätt osocial och smått misantropisk, tycker att de flesta människor suger helt enkelt - är även väldigt selektiv med vänner och har aldrig haft många. Är kräsen med folk överlag, inte bara partners.

Förstår inte alls hur folk blir förälskade eller utvecklar en s.k. crush på folk de knappt känner. Det är väl mer vanligt bland tonåringar såklart men jag kunde aldrig relatera till det. Brukade snarare gå och muttra om hur korkade alla var för att de blev så tokiga i folk de inte kände.

Om jag ska bli kär i någon krävs det att vi kommer varandra väldigt nära och bildar en djup emotionell koppling. Ser jag bara en snygg kille som får mig att skratta är jag fullkomligt ointresserad.

Är gärna vän med killar och har alltid haft lättare att umgås med killar än med andra tjejer. Men det brukar aldrig hända att jag ser dem som något annat än bara vänner. Har aldrig riktigt varit intresserad av någon förutom min pojkvän och mitt ex. 

Jag anser inte att det är ett problem att jag har svårt att bli kär. Tvärtom känns det rätt skönt, eftersom jag ser vad olycklig kärlek tär på folk och hur många kastar sig in i förhållanden som inte håller.

Föredrar att vara selektiv, inte falla för nya personer hit och dit, utan istället kultivera en riktigt bra relation med potential. Mitt liv hade varit svårare om jag hade lätt för att bli kär så jag är glad att det inte är så.