Någon mer som älskar "vid sidan om"?

Vi bor och jobbar i olika städer så vi ses inte alls så ofta som jag skulle vilja, 1 ggn/per månad ungefär. Utöver det pratar vi i telefon nån gång ibland när vi åker till/från jobbet eller om vi lyckas gå ut på tex promenad kvällstid. Raderar alltid i samtalslistan sen. Sen pratar vi en del på messenger men är noga med att censurera och radera konversationer.

Hur ser du er om några år? Kommer du orka med det här?

Jag vet inte. Jag tänker att jag får ta en dag i taget och gå på magkänslan. Just nu är det också extremt svårt att hantera längtan. Nästan det som är värst tror jag. Jag lever med en vän som ger mig trygghet och stabilitet. Vi är bra på att hantera familjeföretaget och vi har kul ihop. Men den jag längtar efter från det att jag vaknar till dess att jag somnar kan aldrig, som det är just nu i alla fall, bli en del av mitt vardagsliv.

Ja, känner igen mig väldigt väl fast är mannen i din beskrivning men annars är vi i en nästan identisk situation... Har träffat en helt fantastisk tjej/vän sen två år tillbaka som jag trivs otroligt bra med och känner väldigt mycket för och som älskar mig tillbaka. Men jag älskar även min fru och vill absolut inte förstöra någons äktenskap. Kunde för några år sen inte ens föreställa mig att jag skulle hamna i den här situationen men har förstått nu att jag förmodligen är polyamorös och har varit det hela livet. Dock är jag osäker på om jag vill fortsätta ha det så här och alla problem det för med sig eller om jag ska avsluta min senaste relation för det tar otroligt med energi, tänker på henne alldeles för ofta... Samtidigt känns det så "rätt" med henne och vi har kommit varandra otroligt nära även om vi som tur är inte har haft sex. Min fru vet om att vi träffas nästan varje vecka och att vi står varandra väldigt nära och har accepterat det sålänge det inte går ut över henne eller vår familj. Det konstiga är att ju mer jag känslor jag har för min tjejkompis desto mer känslor får jag för min fru och uppskattar tillvaron med henne än mer, något jag var rätt så dålig på innan. Livet är bra konstigt ibland :S

Ja, längtan är stundtals som tortyr. När hela mitt väsen skriker efter honom får jag ta till lite knep för att inte visa något. Man blir en bra skådis. Vet din äkta hälft om att den andra personen finns eller är det helt hemligt? Min man vet om den andre och att vi ses. Men vet såklart inte om något utav det "förbjudna".

Tortyr är rätt ord. Jag räknar ned dagar och timmar till vi ses, även om det bara blir till ett kort och vardagligt samtal i jobbet som två kollegor. Min äkta hälft vet att den andre personen finns, att vi kände varandra för 20 år sen och att vi nu ses i jobbsammanhang men inte mer.

Har du alltså sagt till din man att ni ses privat? Hur förklarar du det?