Är livet ens kul med barn?

Att ha små barn är skitjobbigt. Men de blir ju oftast större och klokare.

Jag njuter av andra saker nu när jag har barn (4,5 och 8 år) än innan de fanns. Igår njöt jag av när fyraåringen tvättade mitt hår (jättemysigt!). Idag njöt jag av att prata om matlagning med 8-åringen. Igår pysslade vi tillsammans och hade jätteroligt. Snart ska vi ut och leka och jag kommer att njuta av att susa fram i en linbana. :)

Men det finns fortfarande tid att se en film på kvällen och jag har fortsatt med mitt fritidsintresse en kväll i veckan. Jobbet är lika stimulerande, om än 6 timmar per dag istället för 8. Min arbetssituation har inte förändrats av deltidsarbetandet.

Min egen mamma brukar säga att de resor hon gjorde med oss när vi var i skolåldern har varit de roligaste. Man ser omvärlden på ett annat sätt i sällskap med barn - och det kan bli rätt kul.

Sammanfattningsvis är livet jobbigare med barn, men också roligt och spännande.

Det beror på vilka barn man får...

Beror ju såklart på vad det är för semester man gillar då ;) Själv föredrar jag mer "kulturresor" och gillar att gå på museer, vandra runt i staden och beundra den vackra arkitekturen, testa lokal mat på obskyra restauranger, o.s.v. Känner att den typen av semester skulle bli ganska förstörd av småglin som blir uttråkade, inte orkar gå runt, måste kissa hela tiden ("du skulle ju ha passat på när vi åt lunch!"), plötsligt kommer på att de MÅSTE ha glass, blir trötta och behöver gå hem, grinar och gnäller när man försöker njuta av omgivningen, med mera med mera. Nej gud, jag har väldigt svårt att föreställa mig en resa där man ska kånka runt på en unge. Jag vill uppleva biblioteket i Prag i lugn och ro.

Hurdant barnen påverkar intimiteten mellan föräldrarna kan ju variera beroende på just de barnen men överlag brukar de allra flesta par påverkas negativt i sexlivet när det kommer ungar. Man kan inte vara lika spontan, man kan inte göra väsen av sig, man är trött hela tiden efter att ha jagat busungar från morgon till kväll så man vill ta vara på det fåtal sovtimmar man kan få, och rätt vad det är dyker väl en unge upp vid dörren och vill sova med mamma och pappa efter att ha haft en mardröm.

Man har nog svårt att vara helt redo, man vill spara mer, resa mer, kanske nästa år osv.

Det får komma när det kommer, och helt säkert kommer du inte ångra dig. Resor och upptäcks mer i livet blir ju med barn förståss, vi reser och upplever mycket med våra barn från de var små, udag 12, 13 år ... de ger en så otroligt mycket! Orken kommer naturligt!!

Ju flera desto roligare. Livet slutar ju inte, utan du går in i annat kapitel bara.

Vi reser mycket med vårs barn, långresor till både storstäder och sol och bad samt en skidresa per år. Reser aldrig charter, vi vill se och uppleva kultur också. Ens barn är ju faktiskt från en själv och är inga främmande, gnälliga aliens som stör en i ens upplevelser, särskilt inte när de blivit äldre än 3-4 år. Vår äldsta dotter och jag var i London när hon var 7-8 år och hon älskade det, gick 20 000 steg per dag och bara insöp atmosfären. I den mån man kan prata om barn som en annan typ av varelse som ett inlägg gör (utan personlig erfarenhet dessutom), så är barn generellt väldigt öppna, glada och kärleksfulla varelser som säger och gör oväntade saker i alla sammanhang. Oftast är det väldigt roligt och underhållande, faktiskt. Men det är klart att allt ändras när man får barn eftersom man från den stunden alltid sätter barnets behov främst.

Jag kan bara tala för mig själv såklart men i min upplevelse så kommer barn definitivt i vägen. Vill också berätta att jag absolut inte är en sådan person som ogillar barn egentligen, faktum är att jag kan tycka att de är rätt mysiga och jag har gladeligen erbjudit mig att barnvakta släktingars små ungar till och med när jag själv fortfarande var ett barn. Att låna någons barn en stund är härligt, man får leka med dem och gosa med dem och det är störtskönt! :) Men det bästa är att man får lämna tillbaka dem efter ett tag och åka hem och vara ifred. Barn är gulliga och charmiga men jag skulle personligen aldrig klara av att ha dem på heltid!

Ska man ha barn måste man ha gott tålamod och vara villig att uppoffra sig själv för dem. Det är inte egenskaper som jag själv besitter. Märker redan efter X antal timmars barnvaktande att det slutar vara gulligt och man bara önskar att ungen kunde gå och lägga sig eller något. I början värmer det hjärtat när de kommer och ska visa sin nya teckning, 5 timmar senare måste man tvinga fram ett leende men inombords tänker man "jag ger väl fan i ditt jävla färgkladd, låt mig bara få ha lite tystnad ett tag och lek själv!" De förbannade barnprogrammens festliga jinglar driver en till vansinne efter femtielfte gången och för i helvete hur svårt kan det vara att äta lite spagetti?!?

Jag struntar i om jag uppfattas som självisk, jag behöver mycket egentid och jag har ingen lust att anpassa hela min tillvaro efter en skrikande bajsmaskin. Jag har mina egna intressen och hobbies, och ibland vill jag bara sitta i lugn och ro utan att göra något särskilt alls. Jobbar man heltid har man inte många timmars fritid till att börja med så att behöva lägga dem på en unge finns inte på kartan. Är alldeles fruktansvärt introvert och har ett enormt behov av att få vara för mig själv i en lugn miljö i princip så mycket som möjligt. Kan inte se någon som helst tjusning i att ha en unge förutom att vissa av dem är lite söta, mestadels känner jag att de bara vore en börda och skulle komma i vägen för mitt liv. Är man intresserad av barn och familjeliv så är väl det en sak men jag har aldrig någonsin haft den läggningen.

Jag är nyligen fyllda 32 o känner exakt samma ang barn. Vill ha men samtidigt känner jag mig inte alls redo ..känns läskigt då tiden rusar :(

Visst är man olika och att du inte vill skaffa barn pga din egen personlighet är självklart ditt val och inget man kan säga något om. Vill dock tillägga att det inte går att jämföra erfarenhet av att passa andras barn med att ha egna barn. Man kan kanske gilla andras barn (själv gör jag i princip inte det, knappt ens mina syskonbarn...) men det tar inte lång tid innan man tycker att de är jobbiga och uppmärksamhetskrävande. Visar dock inte detta, naturligtvis.

Kärleken och tålamodet man har med sina egna barn är mycket större, och det förvånade mig. Är själv inte en lekmamma och har dåligt tålamod med skrikiga barn, men mina barn är som jag och min man, särskilt nu när de går i skolan. Vi pratar och diskuterar och upplever tillsammans. Spelar spel, umgås, umgås inte. Ibland har vi tv-middag när ungarna sitter med varsin padda och jag kollar vad jag vill på tv:n. När de blivit lite större så får man tillbaka sin frihet men har ändå sin egna familj. Det är väldigt mysigt.

Barn är det absolut bästa man kan ha men även de absolut sämsta man kan skaffa sig.

Dock mer roligt än jobbigt.

Kul o kul, den största motivationen är att livet blir så oerhört meningsfullt!

Man vet varför man går upp varje morgon, lagar mat tvättar fixar roliga aktiviteter. Så mycket kärlek och sammanhang. Så många vänner får man.

Ibland är det extremt roligt, många gånger stressigt utmanade jobbigt och svårt, men alltid meningsfullt. O man lär sig så mycket. Det är lättare att ådras o dö, tror jag när man har barn som ska ta över och fixa o stå i. Man följer deras liv, och det ger mening.

För mig är det värt allt!

Kan absolut känna igen mig i en del av det du skriver, så som jag tänkte före barn. Även under graviditeten hade jag lite svårt att känslomässigt knyta an. Men herregud, när hon till slut sprattlade ut och de la henne på mitt bröst...så klyschigt, men jag har aldrig upplevt en sådan kärlek. Jag älskar mitt barn och mitt liv, älskar att vara mamma. Mitt liv är mycket roligare nu, även om jag är lite tröttare. :)

Har tvärtemot dig känt tvärtom typ hela mitt liv och verkligen sett barn som meningen med livet. Verkligheten kom därför lite som en käftsmäll med sömnlöshet, gnällighet och matvägran. Det spelar dock ingen roll hur lite jag har sovit när sonen väcker oss kl 05 med världens största leende, jag blir lycklig bara av att se honom. Det är precis så jag tänker mig att livet med barn är - majoriteten av tiden är det jobbigt men de fina stunderna gör det värt allt!

Är du miljökömpe så lider du av dubbelmoral om du skaffar barn.

Du kan flyga jorden runt typ 1000 ggr, och det ger samma miljöverkan som en unge.

Livet förändras helt när man skaffar barn. Speciellt småbarnsåren så blir man mer låst och det är fullt fokus på barnens behov. Man kan ha en intention att inget ska förändras men det gör det definitivt. Mina barn är lite större nu 9 och 11 och nu är det ju väldigt mycket friare eftersom de klarar en hel del själva men samtidigt går ju deras behov först och man tänker jämt på dem.

Med det sagt så ångrar jag aldrig mina barn och tänker försöka skaffa en liten till. För trots att livet ändras och det är ett mycket jobbigare liv på många sätt så har barnen också gett mig otroligt mycket glädje och det har skänkt mig en helt annan mening med livet att ha barn.

Jag gillar ju fortfarande samma saker och tycker jobb fritid och vänner är viktigt, sånt som jag inte kan lägga lika mycket tid på men barnen och livet med dem är ju också helt underbart.

Jag tror det är rätt att skaffa barn när man längtar väldigt mycket efter barn och man känner sig redo för att lägga mer tid på någon annan än sig själv. Jag har full respekt för de som väljer bort barn. Känner man att man vill ha supermycket egentid och har massa intressen som man absolut inte vill lägga åt sidan så är nog barn inte rätt för en. Jag tycker inte heller man ska stressa fram nåt man inte är redo för pga ålder.