Vad sa din chef när du sa upp dig?

Jag sa upp mig från ett restaurangjobb i Stockholm för att jag skulle flytta och gifta mig. Det var inget problem för chefen som gav mig goda referenser och ett lycka till.

Han undrade om det finns något han kunde göra för att få mig att ändra mitt beslut, men det gjorde det inte, svarade jag.

Äntligen!

Gissar att min chef skulle säga samma sak men är rädd att han blir besviken.

Fler?

Han undrade om det var något problem på arbetsplatsen eftersom jag inte var den förste som sa upp sig. Det var det såklart men jag låtsades som att allt var bra. Ville ju ha en bra referens.

Min sa, och jag citerar: That's the way the cookie crumbles. :) Han visste att jag var på g bort men hoppades nog att jag skulle välja att stanna. Inga bittra toner mellan oss.

Senaste 2 gångerna har dom sagt ungefär samna sak.

Nej va tråkigt. Vad kan jag göra för att du ska ändra dig?

Aj då! Det blir knepigt.

Vad ska du hitta på som är roligare än att stanna här?

?Jaha. Du har tre månaders uppsägningstid, bara så du vet?.

Nej vi var inte vänner och han var inte en bra chef. Jag var dessutom den femte i gruppen (som bestod av tio personer) som sa upp mig på kort tid.

Men andra reaktioner jag fått från chefer är:

Neeeeej! Du får inte!

Oj då, jaha, grattis! (Vilket nog är den mest normala reaktionen från en chef)

Åå fan, ja jag har ju ställt till det, jag har ju vänstrat och ska skilja mig och bla bla bla...

Inte det jag väntade mig

Väntar fortfarande på att min (fd) chef ska reagera (sa upp mig för ca ett år sedan efter nästan 20 års anställning och över 15 år i samma arbetsgrupp som denna individ). Har inte fått ett telefonsamtal, inget mail, inget sms, inget brev, inga röksignaler, ingen flaskpost, ingenting.

Hm. Du jobbar inte kvar va?

Nej, det gör jag inte.

Det lämpar sig inte i tryck.

Min chef blev nog egentligen inte förvånad. Vi har under lång tid gett min karriär här hjärt-lungräddning med externa projekt och jobbrotationer. Däremot kom nog tidpunkten lite som en överraskning. I januari tog jag mig an ett projekt som startar nu i maj och som ska pågå 12 månader. I förra veckan slog vågen över ordentligt och jag valde att säga upp mig (ledningen har under lång tid behandlat resten av mitt team som skräp, vilket såklart också påverkar mig).

Chefens svar var kort och gott att hen var ledsen att höra det, frågade om de fanns något mer som kunde göras för att få mig att tänka om.

Ingen är egentligen förvånad. Från att ha varit en arbetsplats där ingen slutar någonsin (en person har lämnat under mina 7 år här, och återvände inom 2 år) så har man nu under loppet av 7 månader fått se 3 fast anställda och en långtida konsult lämna. Ingen är oersättlig men företaget har förlorat massor av kompetens genom det här, då rekrytering och överlämning har varit ett stort problem.

Två mina första chefer visste att jag skulle sluta: den första fick nästan ett ultimatum från mig när jag kom tillbaka från FL med mina krav (jag varit på intervjuer under ett månader där och fick veta hur underbetald jag var), och han sa att han kan fixa alla punkter förutom lönen då det är ett snålt familjeföretag som vi jobbat på. Jag sa helt ärligt att jag ska söka annat, så det var inte en chock för honom (han har slutat 2-3 månader efter mig).
Min andra chef, när hon började hos oss, frågade mig vad mina ambitioner och planer i livet är. Vi kom fram till ett gemensamt plan och ungefär ett år senare sa hon att om jag vill utvecklas så är det bäst för mig att söka nåt annat, då på nuvarande arbetsplats fanns inga möjligheter för det. Och det gjorde jag. Både dessa chefer har gett mig bästa referenser.
På mitt förra jobb chefen var inte samma person som anställt mig (han som anställt mig blev VD), så vi hade också en väldigt bra relation. Han bad mig att berätta i fall om jag skulle börja söka andra jobb så att de skulle få en chans. Jag fick ett annat jobb utan att söka det aktivt och när jag berättat att jag skulle sluta, sa han att han var inte förvånad och... att han själv ska sluta så fort han hittar nåt nytt.