Skulle ni berätta?

I denna situation måste du i första hand tänka på dig själv, på din egen person och på din egen framtid.
Hon bär ansvaret, inte du, därför är det högst påkallat att du i första hand ser rent egoistiskt på din egen situation.
Du ska aldrig acceptera att bli bemött på detta sätt av en person som du älskat.

Självfallet bör barnens väl och ve finnas med i din tanke, men glöm inte att hon verkar ha släppt det mesta av sådana tankar.
Barnen kommer att drabbas mer eller mindre av den situation som hon har valt att försätta sin familj i, så som i alla liknande fall. Du kommer ha alla chanser i framtiden att se till barnens bästa, att reparera och att ge dem trygghet, så du måste inte ta alltför överdrivna hänsyn just i detta ögonblicket.

Hur ska du själv på bästa sätt komma ur denna situation och hur ska du gå vidare på bästa sätt?
I mitt eget fall valde jag både hämnd och gjorde en del saker som jag i normala fall aldrig skulle göra. Under en kort period tillät jag mig vara rent egoistisk och gå utanför mina egna normala ramar.
Det hjälpte mig mycket.

Terapi är mycket bra om det är en bra terapeut. Men i en sådan här situation kan nog vissa/många terapeuter vara alltför mjuka, mesiga och humanistiska när du i ögonblicket kanske också skulle må bra av att få se saken ur ett rent egoistisk perspektiv, som komplettering och kontrast.

Jag hade senare inga problem att upprätthålla en bra relation med barnen, t ex att ge dem utmärkt trygghet. Många år senare har det gått mycket bra för dem.
Så småningom fick jag även en god relation med mitt ex. Först en normal relation och så småningom en mycket god relation. Jag är övertygad att mitt handlande skapade en respekt för mig som hon saknade i vårt förhållande.

Som sagt, mina egna val hjälpte mig mycket.

Jag har varit i en liknande situation som TS.
I mitt fall var det mycket påkallat att upprätta min egen självkänsla och att tydligt markera att jag som person inte accepterade att bli bemött på detta respektlösa sätt. Den tydliga markeringen var främst riktad mig själv och i andra hand avsedd för andra.
För detta krävdes att jag såg saken rent egoistiskt, vilket var mycket ovanligt för mig men ändå rätt så självklart med tanke på den extrema egoism som jag blivit utsatt för. Och det krävdes att jag var allt annat än naiv.

Jag valde att hämnas, på mer än ett sätt och på båda de personerna som hade utsatt mig för detta.
Det hjälpte mig mycket och var såväl utvecklande som stärkande för mig själv som person, något som jag sedan har haft nytta av under resten av livet.
Eventuell hämnd, om och hur den i så fall ska ske må vara upp till var och en. Jag berättar bara att för mig var det en utmärkt hjälp och gav mig en god plattform för att gå vidare.
Notabelt att det även bidrog till att jag fick en utmärkt relation till barnen och så småningom även till mitt ex.
Om jag hade varit det minsta naiv, eller undfallande, så är jag övertygad att mitt ex aldrig hade kommit att visa mig någon respekt och vi hade aldrig kunnat få en ok relation efter skilsmässan. Kanske inte ens att mina barn hade respekterat mig i så fall.
Min egen hjälp-till-självhjälp fungerade alldeles utmärkt ihop med terapi då båda sakerna kompletterade varandra. Jag hade en utmärkt terapeut som förstod och accepterade mitt handlande, även om terapueten självfallet inte kunde uppmuntra till det.

Det är en ganska omfattande historia men jag vill inte outa alla detaljer.
Men det ledde bl a fram till att det var droppen som fick bägaren att rinna över hos andra mannens fru som begärde skilsmässa.
Mannens rykte blev allvarligt skadat och han ansåg sig tvungen sluta sitt jobb och flytta från staden.
Jag och min fru skaffade separata boenden och ansökte om skilsmässa, med prövotid.

Sedan startade jag ett personligt projekt som gick ut på att "återerövra" min fru.
Hon blev återigen kär i mig på riktigt och på hennes initiativ gick vi i parterapi och hon gick i enskild terapi, för att rädda förhållandet.
Det var dock aldrig mitt syfte utan för mig handlade det mest om sexuell upprättelse och återerövring.

Kanske en del var att få bevisa att jag var mycket mera man och att jag var bättre i sängen, än den andra mannen? Att jag var precis den man hon önskade sig, om hon bara lät mig ta initiativet, leda och "bestämma" över tingens ordning.
Vilket verkligen kom att bekräftas, allt av det ovan nämnda.
För mig handlade det nog mycket om att jag ville få mycket bra och häftigt sex, vilket hon tidigare inte varit särskilt intresserad av, men med tyngdpunkt på mina egna önskemål och uppfyllelse av mina egna fantasier.
Det blev massor av härligt sex och jag fick testa och uppleva saker och sexuella äventyr som jag tidigare förvägrats och som jag bara hade kunnat drömma om. Både med min fru och med en eller två andra älskarinnor.
Min fru bekräftade flera gånger att vi hade fantastiskt sex och att hon verkligen gillade våra äventyr och alla olika varianter vi testade.
Det var ju så här hon ville ha det, men det hade hon inte insett tidigare då hon valde att säga nej till det mesta.

När jag började känna mig klar med den processen och när jag kände mig stärkt, mera erfaren och redo att gå vidare på egen hand, att gå vidare med förälskelse och sex tillsammans med en eller flera andra kvinnor, så avslutade jag helt med min fru och skilsmässan gick igenom.
Tack vare terapi och annat så förstod hon mig och så småningom kom hon att acceptera mitt beslut och acceptera mig som person på ett sätt som hon aldrig tidigare hade gjort.

Min exfru är mor till våra barn och jag stöttade henne på ett bra sätt.
Jag är sedan flera år omgift och lycklig med en underbar fru och familj.
Min exfru är singel med ett par havererade förhållanden bakom sig. Samma problem som hon hade i vårt förhållande har hon burit med sig in i nya förhållanden. Hon har berättat att hon bl a saknar det sexliv som hon och jag hade i uppbrottet och som hon senare aldrig upplevt. Hon säger att hon är avundsjuk på min nya fru.
Både jag och min nya fru stödjer alltjämt min exfru på ett bra sätt. Min exfru är tacksam men jag märker också att hon har vissa problem med det.

Alla mina beskrivna egoistiska handlingar var sådant som tidigare inte varit särskilt representativt för mig som peson.
Men det var nyutvecklade sidor som jag sedan burit med mig genom livet, men bara som ett komplement till min vanliga, mjukare och mera humanistiska person. Sammantaget har det gjort mig till en mycket bättre, mera harmonisk och mera framgångsrik person på alla plan.

Faktum är att jag i dag är mycket tacksam för att min förra fru var otrogen mot mig för det gav mig ett nytt och mycket bättre liv.