Anonym (Juridiskt) skrev 2019-05-16 08:16:46 följande:
Fast i nästa generation, kanske den som skulle ha varit arvingen om allt gått rätt till - vanligen den äldste sonen till den äldste sonen - blir väldigt intresserad av sin historia, sitt ursprung och sin hembygd... Och då skulle man ju önska att gården fanns kvar, så han kunde ta över den.
Jag tror att vissa av er inte förstår koncepten arv, släkt, ursprung, hembygd o.s.v.. Jag har ingen släktgård, men skulle ha varit väldigt lycklig om det funnits en sådan i släkten - till och med om det inte var jag som bodde där. Det skulle vara en fast punkt, rötter. "Fötterna i myllan" och allt det där.
Som det är nu så flyttar vi runt, rotar oss aldrig riktigt någonstans, och barnen får inte heller någon hembygd att komma tillbaka till. Jag växte upp i en stockholmsförort, och där finns numera ingen av mina barndomsvänner kvar, och endast få av föräldrarna (inte mina föräldrar heller). Det finns ingen hembygd att åka tillbaka och hälsa på, bara hus som det bor främmande människor i... Det känns rotlöst, otryggt. Inte undra på att så många människor blir pyskiskt sjuka idag.
wherever I lay my hat, that?s my home. Eller rättare sagt, där jag och min son är, är hemma. Saknar verkligen ingen mylla, utan personer som släkt och vänner. Min son har ingen hembygd att åka till, och han behöver det inte heller. Vår trygghet ligger i varandra, övrig släkt och vänner. Vi fungerar ju alla olika, och att tro att många blir psykiskt sjuka pga brist på typ släktgård, tror jag är en vild överdrift.
