Syskon ärva nästan allt?

Juridiskt har ju syskonet som ärvde gården rätt. Ni kan inte göra något åt det. Moraliskt har han eller hon förstås fel... Men jag tycker att ni är rätt ruttna allihopa. Om denna gården har gått i arv i generationer, så skulle ni naturligtvis ha sett till att den hade fått fortsätta att göra det. Ni borde inte ens ha tänkt tanken att sälja den och ta pengarna, och det borde inte ha spelat någon roll att ett syskon fick ut ett mycket större värde om han eller hon faktiskt ämnade bruka gården, och ge den i arv till sina barn i sin tur. Men folk blir som galna vid arv tyvärr...

Jag tror att det finns två läger här som talar förbi varandra, p.g.a. det ena lägret inte förstår vad som menas med en släktgård, och tillhörande skog och marker, som gått i släkten i generationer. Kanske i flera hundra år. Det är något som sitter djupt att man vill att den ska få fortsätta gå i släkten. Det handlar inte bara om värdet, utom om något mycket större än så.

Du kan inte skilja på juridik och moral, ser jag. Det är väl klart att man KAN kräva ut sin laglott, så att storebror måste sälja släktgården till oskylda. Men man GÖR det inte om man har någon skam i kroppen. 

Jag tycker att det var väldigt dumt att fideikommissariet avskaffades. För när det fanns var det självklart att äldste sonen ärvde, och syskonen visste detta från början. Det var inget att bråka om. Och dessutom fanns det ett inbyggt skydd för kommande generationer, eftersom sonen som ärvde den inte FICK sälja den. Det fanns även inventarielistor på föremål som gått i släkten, som han inte heller kunde sälja.

Så detta att ett syskon får gården, säljer den, vägrar dela med sig till syskonen, och lever loppan för alla pengarna - kunde inte heller hända.

Fast DET skulle ju ge din bror en väldigt osäker situation. Det skulle till och med kunna kännas tvivelaktigt att jobba och slita, om han när som helst kunde bli av med gården. Framtidsplanerna för hans son äldste i sin tur skulle vila på en skakig grund o.s.v..

Ja, obegripligt för dig, och det handlar nog om våra tiders alienation... Att man inte kan se det oerhörda värdet i att ärva en torva - den behöver inte ens vara stor för världen - som är VÅR..? Och som har varit det i generationer, och kommer att vara det för alltid. Som en trygghet, för alla i vår ätt. 

Och även om alla i denna unga generation har blivit skadade av PK-samhället, så kan det ju komma en i nästkommande generation som känner kärleken till torvan och ursprunget, med varje fiber i sin kropp och varje droppe i sitt blod... men då är det för sent, för att vissa tyckte att det var bättre att sälja gården och åka på kryssning, byta kök i lägenheten och röka cannabis för pengarna...

Fast om dom inte vill, så är det ju enkelt. Bara avstå från arv. Klart.

Förstår du inte, att en släktgård är en glädje - men att den också kräver enormt mycket arbete för att fortleva, och i synnerhet i dessa tider när allting är staked against jordbrukare? Du kan inte se skillnaden mellan att erhålla en gård, som innebär ansvar och hårt arbete livet ut - och att erhålla kontanter, att åka på kryssning och köpa goda viner för..?

Jag tror att vi i det här samhället har kommit för långt från jorden. 

Fast det här beror ju på att våra lagar ser ut som de gör, med laglott o.s.v.. Det är ingen självklarhet - i Storbritannien, USA, Spanien och många andra länder finns inte systemet med laglott. Föräldrarna väljer själva hur mycket varje barn ska få, eller om ett barn ska få allt, eller om ett barn ska få inget. Och detta VET barnen från början.

Det finns människor som utnyttjar det här - de bosätter sig i ett land som inte har systemet med laglotter, och efter att ha varit utskriven ur Sverige ett visst antal år, så kan de skriva ett testamente enligt det nya landets lagar. Även om fastigheten som ska testamenteras bort ligger i Sverige. Man behöver inte ens vara medborgare i t.ex. Spanien för att kunna göra så. (Men det är förstås svårt att driva ett jordbruk i Sverige och vistas så mycket i Spanien samtidigt att man räknas som fast bosatt där...)

Jag kan tycka att det är bra att vi har laglotter, när det kommer till styvfamiljer. För det är så himla illa när en ny ung fru övertalar en äldre man att göra sina barn arvlösa, för att hon ska få allt... sådana fall. Men just när det gäller fast egendom - gårdar, gods, hus, företag - som gått i släkten i generationer, så tycker jag att det borde vara möjligt att testamentera det till bara ett av barnen. Så att det inte behöver gå ur släkten. Man kan ju ha en skrivning om, att om arvingen säljer gården i framtiden, så ska pengarna delas med syskonen DÅ. Men inte så att de kan driva fram en försäljning, för det blir en för otrygg situation för den som driver gården.

Man skulle kanske kunna ha någon skrivning i lagen om, att laglotter får frångås om allting testamenteras till andra bröstarvingar? Då stoppar man i alla fall lycksökerskorna/sol-och-vårarna.

Fast i nästa generation, kanske den som skulle ha varit arvingen om allt gått rätt till - vanligen den äldste sonen till den äldste sonen - blir väldigt intresserad av sin historia, sitt ursprung och sin hembygd... Och då skulle man ju önska att gården fanns kvar, så han kunde ta över den. 

Jag tror att vissa av er inte förstår koncepten arv, släkt, ursprung, hembygd o.s.v.. Jag har ingen släktgård, men skulle ha varit väldigt lycklig om det funnits en sådan i släkten - till och med om det inte var jag som bodde där. Det skulle vara en fast punkt, rötter. "Fötterna i myllan" och allt det där. 

Som det är nu så flyttar vi runt, rotar oss aldrig riktigt någonstans, och barnen får inte heller någon hembygd att komma tillbaka till. Jag växte upp i en stockholmsförort, och där finns numera ingen av mina barndomsvänner kvar, och endast få av föräldrarna (inte mina föräldrar heller). Det finns ingen hembygd att åka tillbaka och hälsa på, bara hus som det bor främmande människor i... Det känns rotlöst, otryggt. Inte undra på att så många människor blir pyskiskt sjuka idag.

Ja, jag vet. Fideikomiss var jättebra! Det var idiotiskt att avskaffa det. Det är hela fina, samlade kulturmiljöer som har gått förlorade nu, på gamla herrgårdar, eftersom även lösöre som gått i arv fanns på inventarielistor, och inte fick säljas av innehavaren. Nu har dessa miljöer skingrats för vinden, mycket har t.o.m. sålts till samlare utomlands. Vår tid är konstig! Och kommande generationer kommer nog att förbanna oss.

Fast gåvobrev - det måste väl ske mer än tio år före föräldrarnas dödsfall i så fall (och det är svårt att veta hur många år man har på sig)? För annars kan syskonen kräva tillbaka gåvan in i bodelningen när föräldrarna dör. Och jag misstänker att just de här syskonen inte skulle dra sig för att göra det...

Ja, om barnet fick gåvan 20 år innan du dog, så är det ingen fara. Huset är hans sedan länge och ingår inte i arvet som ska delas. Gränsen är tio år före dödsfallet, och det är här det blir fel för folk drar sig för att ge bort sina hus, pengar och saker medan de fortfarande är hyfsat friska. 

Nä, jag lutar mer och mer åt att laglotterna borde tas bort, på så sätt att föräldrarna själva skulle få fördela sina tillgångar mellan sina barn. MEN jag tycker fortfarande att barnen som arvsklass ska ha en laglott (även om t.ex. ett barn blir arvlöst), för att inte en ny stjärna ska kunna övertala en betuttad tant eller farbror att testamentera allt till henne eller honom.

Ibland hör man ju om förmögna gamla människor i andra länder, utan vårt system med laglotter, som gifter om sig. Och den yngre frun eller maken får allt - efter kanske bara en kort tids äktenskap. DET är ju inte heller rimligt.