Pojkvän med borderline

Jag har levt med en man med borderline från 20 till 30-årsåldern. Av och till, eftersom han lämnade mig ungefär var tredje månad och kom tillbaka gång på gång. Jag är en mycket stark, intelligent och självständig person som trodde att jag orkade och hade överskott till honom med. Jag märkte inte hur långt ner jag sjönk, hur självförtroendet dalade, vikten dalade, orken att vara glad försvann. Idag är jag 45 år och lever ett mycket bra och rikt liv med en underbar man och vi har två barn. Är trött på att folk på FL skriker bitter efter alla som inte stryker TS medhårs. Jag vet oerhört väl vad borderline är och hur charmig och kärleksfull en sådan person är mellan varven. Hur passionerat sexlivet är med ljuva återföreningar. Men det är ett drama man inte bör spela med i om man själv vill må bra i längden. Och har man barn så måste man må bra för att vara en bra mamma. Det är bara så. Nu lämnar jag tråden, jag har berättat vad jag vet men tror inte att TS har förmåga att ta till sig något annat än romantiska idéer om kärlekens frälsning... det är naivt. Har varit där och dömer det inte, men tycker att det är sorgligt att se.

Hej TS. Jag vill dela min situation som liknar din och hur det blev för mig. Jag träffade en man efter min skilsmässa med diagnos på borderline. Jag har 2 barn. Jag valde att hålla honom från mina barn i 1 år innan jag insåg att jag var tvungen att göra ett val hur jag ville ha mitt liv och vilka människor jag ville att mina barn skulle ha i sitt liv. Jag jobbar som psykiatrisjuksköterska och har kunskap om behandling, terapi, medicinering osv.

Förhållandet var efter ett halvår som ditt, av och på och separationsångest från hans håll. Ibland fungerade det bättre och ibland blev ångesten ohanterbar. Det blev svårt att veta från dag till dag hur han mådde, allt var så svart och vitt.

Tillslut satte jag mig ner och skrev upp det positiva och negativa i förhållandet. Sedan skrev jag vad jag ville ha och vad jag och mina barn behövde. När jag skrivit ner och sorterat mina tankar insåg jag att det jag ville ha var en stabil livskamrat som jag på sikt kunde flytta ihop med. Det kunde han inte ge oss och jag kunde inte låta barnen bo med honom. Min energi skulle gå till honom och hans mående och inte till barnen. Jag insåg att det jag skulle få var ett dysfunktionellt förhållande som inte var bra för mig eller mina barn. Jag känner att du inte är där än, du är var jag var efter ett halvår, sökte lösning på hur jag skulle kunna få det att fungera innan jag insåg att han la över all ångest och dåligt mående hos/på mig. Jag valde att lämna. Det här en min erfarenhet av en liknande situation som din, du gör som du vill men tänk igenom dina val noga och bli inte förblindad och gå med i hans sjukdom och bli medberoende för då är du ute på djupt vatten. Önskar dig lycka till!

Något händer dig varje gång han överger dig.

Det absolut bästa du kan göra är att skaffa kunskap om diagnosen och din egen anknytning och vad som händer, aktiveras av det här. Jag lever med en man som har borderline, när han började terapi och även jag blev delaktig i den förstod jag så mycket mer. Be om egna psykologsamtal tillsammans samtidigt som han fullföljer terapi, för han kommer behöva terapi. Du med, hitta en egen psykolog som bara blir din plats. Där ni pratar om dig och inte honom. Lär förstå dina egna mönster och kanske ev anpassning och gör upp med det. Sen går ni tillsammans för att få hjälp att förstå varandra. Det är sorgligt att höra alla som skriver, lämna osv. Han är värd kärlek så som alla andra människor är men du ska inte förgöra dig själv. Det kommer en dag, när du gjort allt du kan, då du inser att du kan inte påverka så mycket. Han kan bli bättre, vill du göra något så motivera till terapi, var tydlig med vad du känner, förneka inte och berätta. Visa honom hur man pratar om känslor, även de jobbiga. Och träna på att inte dras med i det svart vita utan stå stadig i dig själv så ska det nog bli bra. 

Du frågar om råd när han blir avstängd. Han stänger ner för att det blir för jobbigt att känna. Berätta vad du känner istället, annars tar du lätt på dig det hela. Det är relationen i sig, inte du, som skapar rädsla. Kom ihåg det.

All lycka :)

TS det du beskriver är medberoende. Du borde inte vara i en relation med en person med obehandlad borderline. Han måste söka hjälp och få rätt vård. Att säga att det inte klickade med psykologen räcker inte. På samma sätt som skulle jag råda någon som var i en relation med en alkoholist, om inte personen är nykter - glöm det.

Onekligen lite typiskt att du då faller för en kille som också behöver hjälp och stöd på olika sätt och som är lite opålitlig till psyket. Har du blivit kär i någon kille som är problemfri någon gång, som inte behöver någon typ av hjälp? Kan vara bra att reflektera över vilken typ av kille man dras till och varför. Ens uppväxt präglar ofta de val man gör, lätt hänt att man söker sig till det som är bekant och känns familjärt även om det inte är bra för en. För att undvika medberoende skulle jag säga att du ska undvika instabila personer.

Har du funderat över varför han knappt vill veta av dig när du är med dina barn?

Det du kan göra är att acceptera att det är som det är. Var ärlig och spela inga spel. Var dig själv. Stå trygg och lugnt och stabilt kvar och låt honom studsa så här fram och tillbaka. Han gör Slut en gång i veckan - "so what?" Han kommer sedan tillbaka och närhet finns. Säg som du känner "jag är glad att du är här". "Jag är ledsen när du försvinner". Han gör så här bland annat av rädsla som du skriver. Han behöver skapa distans för att rädslan ska lugna sig så att han kan komma tillbaka. Distansen lindrar ångest och oro, gör honom trygg att söka din närhet igen efter han fått lite säkert avstånd, och så håller det på. Han kan inte vara nära när han mår dåligt, distansen fyller en funktion så att ni kan komma nära igen. Det du kan göra är att bara inte göra någonting och bara låta honom studsa mot dig så här likt en pingisboll. Börja inte studsa själv utan ta det med ro stabilt själv. Kanske slutar han vara rädd om han märker hur en stabil människa fungerar i en trygg relation och tillit till din pålitlighet växer fram. Stå stabilt, lugn, trygg och låt honom studsa.