Ölandstoka skrev 2019-06-04 14:54:54 följande:
Vi är några som verkar dra åt det pessimistiska hållet :S Visst önskar jag att jag kunde få känna tilltro, fantisera om hur det kommer att bli att plussa och vara gravid.. Bara få tro att det kommer att gå någon gång över huvud taget skulle vara fantastiskt. Men det går inte. För min del handlar det nog om att jag undviker att göra mig sårbar, jag vågar inte hoppas eftersom fallet blir så smärtsamt då. Men jag tror inte att det har något med verkligheten eller biologi att göra. Det jag menar är att även om vi känner oss nere så tror jag inte att det har något att göra med hur det faktiskt står till inne i magen.
Håller verkligen med dig. Det är klart att jag medveten om att mina tankar som är fyllda av oro eller att man tänker att det inte kommer att gå inte är positiva. Men herregud så många som skulle varit gravida vid det här laget om man bara tänkte positivt! Nej, jag tänker precis som dig. Det är klart att det är bättre för oss psykiskt om man kan tänka positivt, men att man inte gör det har ingenting att göra med utfallet. Det här precis som du är inne på att göra med sårbarhet och hur man hanterar svåra saker.
Jag blev ju gravid i januari, vårt 20:e försök (fick missfall sen i vecka 8). Efter 4 ägglossningsstimuleringar utan resultat blev det beslutat att vi skulle gå vidare till IVF. Så den cykeln var helt naturlig utan stimulering. Klart jag fick höra att det var för att vi slappnade av inför IVF:en... Bullshit! Då hade vi blivit gravida de första 8 månaderna när allt bara var kul än så länge.
Nej, pratade med läkaren på ivf-kliniken igår, han sa att det är ganska vanligt att man ser en fördröjning på behandlingen av ägglossning stimuleringen, så det berodde nog på den ändå.
