Anonym (Känslostorm) skrev 2019-05-19 07:35:05 följande:
Det är det jag är rädd för. Fler ansvar dyker upp och relationen sätts på sin spets, kan inte göra det hela lättare. Hade du valt annorlunda med facit i hand? Förstår att man inte kan vilja välja annorlunda när det fört med sig ett barn, men ändå. Hoppas att tråden kan ge dig lite vägledning också!
Exakt. I mitt fall blev det så tydligt vilka motsatser vi var som personer. Den klassiska problematiken kring att kvinnan (jag) gör mest har spelat en stor roll och tyvärr har jag totalt förlorat respekten för min man. Jag hade ärligt talat tvivel på att han var den rätta innan bröllopet. Men det var inget jag tog på allvar, det var mer som att jag ställde frågan till mig själv som en kontroll på att han var den rätta. Då var svaret att jag inte såg ett liv framför mig utan honom. Nu i efterhand, när man som alltid är efterklok, var det ett dåligt beslut. Samtidigt ångrar jag ingenting. Utan honom och våra år ihop så hade jag inte haft det jag har idag, inkl vår son. Sen är det precis som jag skrev tidigare precis samma tankar som snurrar i mitt huvud som du skrev i din ts. Är gräset grönare på andra sidan? Osv... Den praktiska och ekonomiska biten är helt klart också något jag tänker mycket på och även det dåliga samvetet gentemot min son och min man. Om jag beslutar mig för att lämna kommer jag krossa vår familj och det har aldrig någonsin funnits i min världsbild, att jag skulle gå igenom en skilsmässa och mitt barn bli ett skilsmässobarn. Sen är jag för feg. Hur vågar jag ta steget? Bara att tänka tanken känns skrämmande men samtidigt så lockande. Om jag ens skulle ta ett sådant beslut. För återigen kommer då tvivlet kring om det är RÄTT beslut. Hur vet jag det? Det bara snurrar runt runt runt. Väldigt intressant tråd att följa, hoppas det kan ge mig/oss några svar el åtminstone ledtrådar!
