Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

Tack för dina tankar. Ekonomiskt är det inga problem så sätt för min del. Visst kommer inte någon av oss ha råd att bo kvar där vi bor om vi skulle gå isär och det känns tungt men sådanna praktiska frågor känns ändå rätt så irrelevanta i förhållande till bådas välmående i relationen. Det du skriver om attraktion är nog mer avgörande i mitt fall. Där känner jag verkligen att jag saknar något.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.

Oj, det lät som ett jobbigt och dramatiskt uppbrott. Man får väl göra det man själv måste för att bryta sig lös antar jag. Bra att du kände att det var rätt i efterhand. Kunde ni bli vänner igen efter det?

Vänner och familjs råd kan vara riktigt lömska. Det har jag också erfarit. De älskar ju dessutom den man lever med och skulle sörja om han försvann ur deras liv med. Inte lätt att ge helt opartiska råd då.

Men så härligt att ditt underliv blomstrar igen! Haha! Vem vill inte det?

Kan bara svara utifrån eget perspektiv. Klart vi har haft svårigheter under alla år, men det har varit omständigheter runt oss som varit jobbiga och då har vi varit glada att ha varandra för att hantera dem och växeldra.

För mig är det viltigt att förhållandet ger energi och mervärde och stöd i livet. För man möter så mycket på vägen ändå som är jobbigt, så att förhållandet är jobbigt skulle jag inte orka. Då hade jag lämnat.

Jag har också länge tänkt att gräset inte är grönare på andra sidan, men har på senare tid tänkt att det är inte bra om jag slösar bort ytterligare år då jag fortfarande är attraktiv i ett förhållande där jag är så frustrerad. Jag har också upptäckt att jag är attraherad av en annan man och jag tror att han gillar mig också, och det har gett ännu mer skjuts åt tanken på att lämna.

Ja ett gott förhållande är en skön stabil grund att stå på. Där man kan vila och ladda och fylla på.

Det är en trygghet att inte vara beroende av bekräftelse. Vi vet var vi har varandra och vad vi behöver. Visst, blommor på alla hjärtans dag kan vara kul, men det är bara lite yta och inte det som verkligen spelar roll.

Att känna sig hemma och i en självklar samhörighet. Och få det man behöver av sex och närhet.

Det är en stabil grund och glädje och medvind. Uppfattar man det som kamp så tror inte jag att det är rätt.

Lycka till! Våga lära känna den där mannen och se om det känns hemma och om ni ger varandra energi! Tycker jag