Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

Jag känner igen mig i så mycket i den här tråden. Själv lever jag i mitt andra långa förhållande och jag kämpar dagligen med mig själv i frågan om jag ska stanna eller lämna. Vi har inga gemensamma barn och våra respektive barn är vuxna och klarar sig själva så den detaljen är inte nåt som hindrar mig. Ekonomin hindrar mig inte heller.

Men det är mycket som komplicerar. Just den här frågan om vem som är rätt person för mig är något som jag har omvärderat med stigande ålder. Jag tror att det är omöjligt att bedöma det i förväg utan man får helt enkelt hoppas på tur. När man har kommit förbi passionsfasen så blir andra frågor viktigare och då kan det visa sig en helt annan person än den man först föll för och det har jag drabbats av två gånger.

I mitt nuvarande förhållande så finns det väldigt mycket som är bra och vi fungerar bäst som par när vi umgås med andra. Men när det bara är vi så är det många saker som skiljer oss åt. Det mesta kanske kan betraktas som bagateller, men tillräcklig många bagateller blir ett reellt problem.

Sen är sexlivet viktigt för mig och nåt som jag inte kan bortse ifrån. Många är av den uppfattningen att sex bara är viktigt i början av ett förhållande och att det är naturligt att det avtar och kanske helt upphör med tiden. Men så fungerar inte jag och under många år har det varit en konfliktfråga. Visst är man inte som kaniner som det var i början, men ett regelbundet och engagerat sexliv är nödvändigt för mig för att jag ska må bra.

Nu har vi landat i en situation där hon i princip aldrig tar initiativ till sex men när jag gör det så nekar hon aldrig. Samtidigt är hon inte särskilt engagerad och avstår ofta från möjligheten att få orgasm. Det är väldigt svårt att beskriva detta, men jag vet att hon oftast njuter av sexet men hon säger sig vara nöjd trots att hon inte fått nån ordentlig orgasm själv, och så kan det naturligtvis vara, men det är så långt ifrån det sexliv vi en gång hade. Vi har inte sex särskilt ofta eftersom jag inte vill vara den som är påstridig och tjatar och vill ge henne lite utrymme att få lust och själv ta initiativet.

Jag bär på en ständig frustration och när vi talar om det så är hon undvikande och säger att hon visst vill ha sex men har lite svårt för att ta initiativ (och sån kan man naturligtvis vara) men återigen så är det så långt ifrån den person som jag en gång föll för. Hon hade minsann inga svårigheter med att ta initiativ förr!

Vi är alltså uppenbart två helt olika personligheter när det kommer till sex. Hennes sexuella drift kräver passionen medan jag lever med min drift ständigt och för mig har det blivit ett allt överskuggande problem. Jag har försökt tala med henne om detta men det är svårt att komma nån vart i den diskussionen. Jag antar att hon inte ser nåt sätt att lösa problemet eftersom hon inte känner som jag. Det är inte samma problem för henne som för mig. Och en kvinna har ju alltid den fördelen att hon kan "ställa upp" även utan att själv ha nån överdriven lust. Men det räcker inte för mig att min partner ställer upp. Jag behöver ett samspel.

Man kan ju inte anklaga en människa för att den inte har samma sexuella drift som man själv har. Man är ju som man är. Men samtidigt känns det så futtigt att ha det som skäl för att lämna en partner.

Så hur tänker jag kring vårt fortsatta liv? Jag har många anledningar till att avsluta relationen men har också så svårt att ta det steget just för att det är så svårt att formulera anledningen på ett trovärdigt sätt eftersom ena halvan är komplex och den andra halvan beror på bristfälligt sexliv.

När vi har det bra så har vi det väldigt bra och kan skratta tillsammans och vi delar de grundläggande värderingarna. Men vi kommer ofta in mönster där vi väljer de lätta vägarna för att undvika att trampa på minor.

Sen har vi det här med hur man går vidare. Om man lämnar ett förhållande för att man får för lite sex så måste man ju hitta ett nytt där det är bättre. Och hur stor är sannolikheten för det? Jag tänker mig att jag, om jag lämnar henne, inte ska ge mig in i nåt nytt fast samboförhållande igen. Jag tror att en hel del av spänningen och attraktionen kan dödas av det vardagliga.

Jag har blivit lite krass och vet inte om jag tror på att satsa allt igen. Jag tvivlar på mitt eget omdöme när det gäller förhållanden eller så har jag haft otur. Om jag lever singel så kan jag iaf leva på hoppet att hitta nån som är på samma plan som jag när det gäller sex. Nu känner jag inte att jag har nåt att se framemot.

Många bra och intressanta svar i denna tråd på en fråga som inte är lätt.

Ni som skriver att det går hyfsat lätt när man är rätt för

varann. Är det verkligen så. Har inte alla relationer sina svårigheter som liksom prövar en när man tagit sig igenom förälskefasen!? Och om då tänker att det inte bör finnas större problem är det inte risk att man lämnar innan kärleken djupnar?

Jag har alltid tänkt att man bör kämpa först innan man ger upp. Men i ärlighetens namn brottas jag själv med samma fråga som TS ställer. Efter många år som gift kan jag konstatera att mitt äktenskap har gått lite upp och ned. När vi tagit oss igenom en nedgång har vi haft det bra. Just nu är det en nedgång som varat i över ett halvår. Detta i kombination med att jag insett att det var flera år sen jag eg tände på min man ordentligt. Jag är också en av dem (har sett andra skriva det i tråden) som ställt upp på sex för husfridens skull. Jag har alltid haft problem med vissa egenskaper hos min man. Jag tycker att ju äldre vi blir så blir dessa egenheter värre. Detta tillsammans med

att det är jag som det huvudsakliga ansvaret för allt praktiskt och för barnen. När vi har sex så är det ok men det finns aldrig någon tid eller fokus på min njutning. Nu har jag nått en punkt där jag inte vet om jag har stannat i alla dessa år för trygghetens skull. Jag har också tänkt att jag aldrig kan få någon annan och gräset sannolikt inte är så mkt grönare någon annanstans. Saken kompliceras förstås av att jag plötsligt träffat en annan man som jag är attraherad av och tänder på och då plötligt förstått att det inte är så att jag helt saknar sexlust. Det är bara det att jag inte tänder på min man. Men att lämna en lång och trygg relation när man har barn ihop är inte lätt.

Jag har nog bestämt mig för att jag/vi måste avsluta. Att jag skriver ?nog bestämt mig? är för att det har pendlat och kan göra så igen. Men det känns inte som att det finns något kvar som jag kan ge själv för att detta skall kännas rätt för mig och det kan nog inte han heller. Vi är för olika helt enkelt på för många punkter och det känns inte tillräckligt tryggt med varandra. Jag har en stor familjelängtan men kan inte tänka mig det med honom som det ser ut nu och jag tänker att det är mitt svar på min egna fråga, hur jobbigt och surt det ens känns och hur tufft det än blir.

Det känns så skrämmande och det tar emot så mycket att bryta upp från allt som har byggts upp under så många år, och slänga bort all tid och alla gemensamma minnen och börja om på ruta ett och återgå till singelliv när allt jag vill är att ha ett familjeliv.. men jag antar att jag bara måste och att det egentligen inte finns något val om jag tillslut vill få det bättre och få mer det jag vill ha av både livet och en framtida relation. Jag vill ju få möjligheten att känna riktig samhörighet, kunna prata, skojja, ha sex, hångla och på riktigt njuta av någons sällskap i en framtida relation.

Men satan vad ont det gör och jag är så sjukt rädd att sakna och ångra mig längre fram.

Har du bestämt det på egen hand eller har ni pratat om det?

Det vet man inte i förväg tyvärr. Men vad du kan göra är att ta en funderare över vad du har idag och vad som är problemen och vad som är bra och sen fundera på över om din längtan efter "något bättre" är realistiska. 

Tycker att många kvinnor verkar ha orealistiska förväntningar om vad de kan få och sällan att det någon som kan upplysa dem om att de är orealistiska (väninnor snarare späder på det med "du 'är värt något bättre"), typ att en fet oattraktiv trebarnsmamma i övre trettioårsåldern utan utbildning skall träffa en vältränad fotomodell som är välutbildad och miljonär.