Vinner jag nåt på att ta bort äktenskapsförordet? Och hur ska jag klara ett dödsfall?

Om jag försöker leva mig in i din situation så skulle jag bli ledsen och besviken på att min man inte ville trygga min framtid. Att han inte bryr sig om jag hamnar i en jobbig situation, utan bostad. Erat avtal borde kunna omförhandlas så att båda blir nöjda.

Att inte kunna prata om något som upplevs som svårt, och istället bli arg, gör ju inte relationen starkare. Kanske ska ni prova att gå till en terapeut tillsammans för att bli bättre på att kommunicera?

Jag hade upplevt boendesituationen som den är just nu, som osäker. Sedan tror jag att du i ditt "normala" tillstånd skulle kunna hitta en lägenhet inom 6-12 månader, men mitt i en sorgeprocess så tar det såklart längre tid, säkert 12-18 mån.

Jag tycker du ska fråga mer om vilka regler som gäller för bostadsanpassning i din kommun. T ex vid flytt så kan ju det finnas särskilda skäl till varför du väljer en viss lägenhet t ex god framkomlighet/planlösning. Enplans/alternativt hiss. Trapp in till huset kanske förekommer men du kan ju vara berättigad en ramp (Om det finns plats och styrelsen godkänner). Sedan kanske det är just bottenplan och ingen trappa som ger mest livskvalité för dig. I väntan på bostadsanpassning kan du ev få stöd i att ta dig till/från lägenheten.

Jag förstår att du överväger att ordna ett tryggt boende till dig medan tid finns. Det hade jag också gjort.

TS: Hur har din man tagit diskussionen om din framtida trygghet? Hur tycker han det ska lösas?

Det kanske redan har tagits upp men har inte du förtur i bostadskön med tanke på din funktionsnedsättning?

Sedan undrar jag hur sund er relation är när du måste fundera över en plan i hemlighet och skriver att det kommer att ta hus i h-vete om du vill bli särbo.

Vad känner ni för varandra egentligen? Är det kanske bättre att bryta upp så kan du planera din framtid som du vill?

Jag förstår inte varför kvinnor gör sig ekonomiskt beroende av män på det här viset. För mig är det inte jämställt öht. Det är en sak om ni hade gjort gemensamma investeringar eller haft andra ekonomiska projekt ihop men i övrigt är det hans tillgångar.

Jag förstår att din sambo vill att allt ska tillfalla barnen, så tänker jag också om mitt barn. När jag har levt i relationer där mannen har haft bättre ekonomi har jag aldrig räknat med hans pengar/tillgångar utan alltid haft en plan B som bygger helt på min egen ekonomi.

Det är bland annat för att min far, som var advokat, under vår uppväxt tjatade om att vi inte fick göra oss ekonomiskt beroende av en man. Han hade sett många skräckexempel på det genom yrket.

Dessutom gillar jag frihetskänslan av att inte vara det och att relationen bara handlar om det den ska - kärlek.