Man får ju förmoda att de skiljde sig/separerade en gång i tiden av väldigt goda skäl. Har man barn ihop brukar man vilja få det att funka till varje pris, så jag hade inte varit ett dugg orolig. Låter som att det mest är för barnens skull, where?s the harm in that?
Fast det är ju minst sagt en känslomässig utpressning och ett kontrollerande förhållningssätt. ?Gå på den där middagen du bara, det är ett fritt land, men när du kommer tillbaka är jag inte här!?
Du hör ju hur osunt det låter. Människor med barn kommer med ett bagage, det får man vara medveten om när man inleder relationen. Och en födelsedagsmiddag hade jag verkligen inte höjt på ögonbrynen över, för jag vet precis hur extremt platonisk en sådan tillställning kan vara.
Ts kan aldrig tvinga honom. Hon kan berätta hur hon känner och att det inte är något hon accepterar. Vill han ha den relation till exet som han har idag, så är det ju bara att säga tack och hej. Vart kommer tvånget in?
Det enda tvång jag ser i tråden kommer från er som tycker ts ska tvinga sig till att göra våld mot sina värderingar.
Det kan det absolut visst göra. Mina föräldrar skilde sig för snart 20 år sedan, men åker fortfarande på utlandssemstrar ihop när barnen är med. De firar jul ihop. De har till och med sovit i samma säng när de hälsat på mig och nöden/bristen på sovplatser krävt det.
Och jag kan inte tänka mig ett mer platoniskt förhållande; det är helt obegripligt att de någonsin var gifta. Deras respektive har noll och ingen anledning att vara det minsta oroliga, men det är kul för oss barn att de fortfarande kan umgås och inte hatar varandra.
Människor med barn kommer verkligen inte som ett paket med exet.