Din syster har ju en egen familj och kan inte sätta hela livet på pause för detta.
Tycker du begär väldigt mycket av din syster.
som man bäddar får man ligga? Hur har er mamma varit mot er?
Det är väldigt mycket begärt att be din syster bara sluta upp att leva sitt liv för att er mamma är sjuk. Jag har varit i en liknande situation, även om personen som fick cancer i mitt fall nog inte var fullt lika sjuk. Att få ett sånt besked är ju självklart jobbigt för alla, och kanske behöver hon bara få komma iväg.
Om jag var du skulle jag faktiskt försöka prata med henne, utan att skuldbelägga henne. Det kan nog hjälpa dig att se det från hennes sida, och hindra att det här växer till ett djupt agg mot din syster.
Jag begär som sagt ingenting. Jag har inte pratat med henne om detta och jag kommer inte göra det. Det är därför jag skriver av mig här för jag är så irriterad på detta.
Jag tycker det är anmärkningsvärt att hon mitt i detta drar iväg på en rolig semester, för det är vad det är. När mamma behöver oss som mest och säkert också gärna hade åkt på semester om hon kunde. Det hade varit bäst för alla om hon stannade hemma.
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga till henne som skulle få mina känslor att bli svalare nu. Även om hon förklarade för mig att hon mådde så dåligt över detta att hon måste iväg i 5 veckor så skulle jag inte kunna tycka det är bättre ändå. Vi alla mår dåligt, inte minst mamma som behöver hjälp dygnet runt och blir sämre för var dag.
Hon kan omöjligt må sämre än mamma.
Nu känner jag inte din syster och hur hon är i vanliga fall, men det kan vara så att hon är i chock efter det dåliga beskedet, och människor i chock kan både säga och göra märkliga saker, inte sällan helt utanför deras vanliga personlighet. Att åka på bilsemester när ens mamma fått ett svårt besked är definitivt en sådan sak.
Det finns flera stadier av sorg, och det första av dem är förnekelse. Det kan vara så att din syster, troligen omedvetet, inte vill erkänna att er mamma är så svårt sjuk, och därför planerar en bilsemester för att "bevisa" detta. För, om er mamma verkligen vore så sjuk, skulle ingen vettig dotter åka iväg på en sådan resa, eller hur?
Jag känner inte som sagt din syster, men jag skulle vara ytterst försiktig med att döma en människa i sorg. Människor reagerar så olika!
Folk hanterar sorg och sådana chocker på olika sätt. Hon kanske mår otroligt dåligt och känner att hon måste komma iväg för att orka med detta. Eller så kanske hon är i någon form av förnekelse. Jag vet hur jobbigt det här är för er, min pappa fick en dödlig cancerdiagnos med ett par år kvar att leva och dog sedan förra sommaren. Det är en fruktansvärt svår och sorglig sak både för den sjuka och anhöriga, men försök förstå att folk kan behöva hantera det på olika sätt.
Var och en har egna sätt att klara sig på. Ditt är att tillbringa all tid du kan med din mamma. Och du har svårt att acceptera att din syster inte gör likadant.
Vet du att din syster inte har pratat med din mamma? Och att din mamma sagt åk.
Mina och även min mans föräldrar skulle bli vansinniga på oss om vi satte vårt liv på paus för att ta hand om dom.
Min man har varit dödssjuk men överlevt och är frisk idag. Jag var tydligen också dödssjuk och hjärtopererades och mår hyfsat idag. Men var det något vi bägge avskydde (och jag avskyr fortfarande) så var det när folk hovrade över oss, oroade sig för oss.
Man ser det i ögonen på folk även när de försöker att dölja det.
Rent utsagt det var skitjobbigt när folk "samlade" minnen om vi skulle dö.
Så vi isolerade oss ganska mycket till vi blev friska igen.
Låt din syster handskas med detta på sitt sätt och inse att ditt sätt inte är hennes sätt.
Var och en har egna sätt att klara sig på. Ditt är att tillbringa all tid du kan med din mamma. Och du har svårt att acceptera att din syster inte gör likadant.
Vet du att din syster inte har pratat med din mamma? Och att din mamma sagt åk.
Mina och även min mans föräldrar skulle bli vansinniga på oss om vi satte vårt liv på paus för att ta hand om dom.
Min man har varit dödssjuk men överlevt och är frisk idag. Jag var tydligen också dödssjuk och hjärtopererades och mår hyfsat idag. Men var det något vi bägge avskydde (och jag avskyr fortfarande) så var det när folk hovrade över oss, oroade sig för oss.
Man ser det i ögonen på folk även när de försöker att dölja det.
Rent utsagt det var skitjobbigt när folk "samlade" minnen om vi skulle dö.
Så vi isolerade oss ganska mycket till vi blev friska igen.
Låt din syster handskas med detta på sitt sätt och inse att ditt sätt inte är hennes sätt.
Ingen av er har någon skyldighet att ta hand om er mamma. Sluta spela offer, du väljer själv att göra det.
Hur din syster prioriterar fattar inte jag heller, själv hade jag valt att stanna hemma. Det är däremot upp till henne.
Vadå spela offer??? När har jag spelat offer? Jag har ju svarat att vi VALT att ta hand om mamma. Skyldig och skyldig, jo jag anser att man är skyldig sina anhöriga stöd och hjälp när de mår skitdåligt. Men man gör det automatiskt av kärlek, inte tvång. Det är skillnaden.