Hon kanske inte har en så bra relation till sin mamma som du? Eller så har hon kanske en egen familj som behöver henne mycket just nu.
Min egen mamma har ofta pratat om hur dåligt samvete hon har över hennes mammas, min mormors, sista tid i livet. Min mamma hälsade inte på henne så ofta som hon i efterhand tycker att hon borde ha gjort. Min mamma hade fullt upp med man och små barn på den tiden. Hon flydde kanske från det svåra. Mormor tynade bort och dog och man kan inte vrida klockan tillbaka och göra saker ogjort.
Jag tycker att du ska prata med din syster. Inte på ett anklagande sätt. Men kanske tex berätta att du har blivit ledsen och känt dig övergiven pga hennes beslut att semestra en månad i sommar. Och föreslå att ni spenderar slutet av sommaren ihop?
Jag tycker att du gör helt rätt som fokuserar på din mamma i sommar och jag tror inte att du kommer att ångra ditt beslut. Du kan ju inte styra över din syster, men risken finns att hon kommer att ångra sig hela livet, för hur hon handlar just nu. Beklagar verkligen er situation.
Jag beklagar sorgen. Det verkar som att ni hanterar sorg olika. Hon genom förnekelse och du genom ilska. Hennes paus från sorgen är en månads resa, din är att vara arg över hennes beslut. Människor gör olika för att få slippa känna sorg och möta verkligheten, om bara för en liten stund.
Kära TS
Beklagar verkligen din mammas sjukdom och din systers resa.
Det jag tänker skriva nu är av välmening. Jag blir lite oroad över att du verkar sakna gränser för hur mycket du ska stötta din mamma och pappa i detta. Särskilt som det verkar vara på (eller över) gränsen av vad du orkar med.
Jag tror inte att din mamma vill att du ska bränna ut dig för att vårda henne. Jag gissar att du är ensamstående? Då är det lätt att göra som du gör i sorgen. Om det inte finns någon som drar en tillbaka till det dagliga livet med partner och barn. Jag har ensamstående vänner som gjort precis så och det har tagit lång tid för återhämtningen.
Jag skulle råda dig till en samtalskontakt under denna svåra period för att ha som ventil. Som kan hjälpa dig att unna dig själv paus från vård av föräldrar. Att ta en paus för att orka vården av din mamma och även tiden efteråt. Som jag hjälpa dig att hantera mörka tankar om din syster. Som kan hjälpa dig att hantera din mammas förmodade ångest.
Jag tror även din pappa behöver paus för återhämtning. När du skriver att han gått ner 20 kg, tolkar jag det som att han har svårt att äta. Kanske behöver även han stöd för att verkligen äta. Många män är ovana i köket.
Jag skulle, som många andra skrivit, råda dig och din pappa att söka stöd och avlastning från kommunen och vården. Eller snarare ställa krav på stöd och avlastning. Du får dra en vit lögn och säga att du också ska åka bort. Har ni pengar anställ någon. Eller kolla med frivillig verksamheten.
Kram
Tack för ditt inlägg. Jag håller med. Jag känner redan nu att jag börjar må mycket dåligt. Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det känner jag, för det dåliga samvetet kryper sig på när jag väljer att inte åka till mamma. Jag går då med en inre stresskänsla och kan inte slappna av i det jag gör eftersom jag vet att mamma hade velat att jag kom dit. Sen kanske inte mamma alls sittter och tänker så, men jag känner så.
Samtidigt vill jag ju umgås med mamma, vi har umågtts jättemycket alltid. Varit som vänner också. Det jobbiga nu är att hon är deppig ibland såklart, hon är ju sjuk, kan inte stå längre, har ingen kraft och svårt med allt. Vi går ut ändå, men att se sin mor gå från en stark pensionär som tar raska promenader till en svag och mager kvinnai rullstol ger mig ångest. Men jag tänker att det måste jag stå ut med. Även om vi tar hjälp från kommunen så är det ju det hrä jag mår dåligt av, att se denna hemska förvandling från frisk och stark till sjuk och svag. Det är den som tar kål på mig :(
Samtalshjälp är nog något som jag verkligen kommer behöva, det känner jag. Jag vet inte om jag ska börja nu i sommar eller vänta tills efter semestern och få någon genom jobbet. Jag vet inte ens vart man ska vända sig, vilken samtalshjälp jag behöver kontakta. Allt känns som jätteansträngingar just nu.
Kanske hon måste få höra dina tankar för att tänka till, o vakna. Säg att du även för hennes skull vill diskutera saken, så att hon inte ångrar sig en dag då det är försent.
Ja jag kan ju säga något på ett så mjukt sätt jag kan. Men jag känner ju henne samtidigt. Hon tål liksom inte kritik. Hon kommer tända till och svara ganska argt och jag tror nästan att jag vet vad svaret blir. "Jag vill ju ha semester!" Så tror jag det kommer att låta som svar.
MEn då får väl det bli så kanske. Då har jag ju ändå sagt. det.
Hej! Jag skulle också bli upprörd och ledsen. Det är ju också det här att man inte vill att ens mamma ska bli sårad av systerns val.
När slutet kommer vara nära min mamma kommer jag göra som du ts. Vara med henne och hjälpa henne så mycket jag kan. Börjar redan nu tänka på det, hur jag ska klara av hennes bortgång, jag älskar henne så oerhört mycket. Jag bor i utlandet också så det är väl det jag känner egentligen, att jag inte umgåtts med henne hittils så mycket som jag skulle velat. Om en av mina syrror reagerade på det sättet så skulle jag försöka prata med dem, för deras skull, att de kanske kommer ångra sitt val senare i livet. Jag läste nånstans, att det äldre / döende människor ångrar mest när de tittar tillbaka på sitt liv är att de inte umgåtts så mycket med sin familj och varit där för dem så mycket som de önskat. Och det som förblev osagt men borde sagts. Jag tycker det är bra att din syster får sig en tankeställare. Min ena syster till exempel har sagt upp kontakten med sin pappa, då han har svikit henne vid olika tillfällen. Nu är han döende och jag sa till henne att du gör som du vill men man har bara en pappa och du kanske ångrar dig om du inte tar kontakt med honom innan och pratar ut och avslutar det på ett bra sätt.
Tycker heller inte om uttrycket som många använder här "stanna upp sitt liv". Som att ens föräldrar är en börda? Det är dem som gett oss vårt liv som vi lever. Finns väl inget viktigare? Precis som du säger, så ser livet olika ut i olika tidsperioder, och sorg är en del av det. Jah skulle precis som du känna att det inte finns något viktigare, allt annat kan man göra sen. Om man har barn måste man såklart ta hand om dem, men jag skulle inte åka på semester. Hur kan man ens njuta av en semester när ens mamma är döende?
Jag tycker du verkar vara en väldigt fin människa och din mamma är lyckligt lottad som har dig och sin man. Hon känner er kärlek. Vissa har ingen. Du får väl tänka så. Din mamma vet väl innerst inne också om att din syster älskar henne, bara det att hennes sätt är lite "omoget". Din mamma är vis och förstår, kanske mer än vad du gör. En mamma känner ju sina barn. Oroa dig inte.
Önskar dig och din mamma en fin sommar, trötta inte ut dig för mycket, gå hem och sov länge och mycket ibland och ät mat. Då kan du hjälpa din mamma mer och har mer energi och ge din mamma mer glädje och hopp.
Folk hanterar sorg och sådana chocker på olika sätt. Hon kanske mår otroligt dåligt och känner att hon måste komma iväg för att orka med detta. Eller så kanske hon är i någon form av förnekelse. Jag vet hur jobbigt det här är för er, min pappa fick en dödlig cancerdiagnos med ett par år kvar att leva och dog sedan förra sommaren. Det är en fruktansvärt svår och sorglig sak både för den sjuka och anhöriga, men försök förstå att folk kan behöva hantera det på olika sätt.
Den dagen min mamma fick stroke ringde pappa till mej och min bror och ville att vi skulle komma upp till sjukhuset direkt. Jag åkte givetvis men min bror valde att åka på konferens istället, trots att han inte visste om min mamma skulle dö där och då. När hon låg på sjukhuset var han nästan aldrig där och dom få gånger han var det satt han så långt ifrån mamma som möjligt och pratade i telefonen. Den dagen mamma gick bort var han inte ens där. Han och frun var på semester och la upp ett kort på FB på hur mysigt dom hade samma dag min mamma gick bort. Så totalt känslokall!
Det jag reagerar på är att TS skriver att hon hälsar på på lördagen och systern på söndagen. Pappan tar alltså nästa allt själv, ändå tackar de nej till hjälp, för att de inte får dygnet runt-hjälp. Vem tänker på TS pappa?