Han vill ha barn, jag vill inte.

Jag hade ångest ett bra tag av samma anledning. Jag visste att min sambo vill ha barn men jag har kommit ifrån de mer och mer för varje dag efter jag fyllde 30.

Jag satte oss helt enkelt ner och sa som det var, att jag inte vill ha barn. Jag hade en längtan efter de när jag var i 20årsåldern men inte längre. Jag gillar min frihet. Han köpte det.

Ett barn är sånt stort beslut att man kan inte "offra" sig för att uppfylla nån annans önskan, det är inte köp av hamster det handlar om. Tyvärr får du väl också acceptera om det för honom är så otroligt viktigt att han väljer att lämna dig.

Kan ni inte komma överens om att han drar tyngsta lasset ifall ni får barn då? Att han tar ut större delen av FL, går ner i arbetstid, osv. Då behöver du inte göra avkall på lika mycket. Vet en massa män som inte låter barn komma i vägen för vidareutbildning, fritidsintressen, resor, osv. Så det verkar ju funka att ha det så i en del familjer iaf.

Vad menar du med konstruktiva idéer, ts? Man kan ju inte ha barn bara "lite grann". Och även om, som någon annan föreslog, att ni skulle dela upp det så att fadern tar den mesta föräldraledigheten och största ansvaret så är det ju ändå så att det är du modern som får ta väldigt mycket i alla fall det första året. Det är du som skall vara gravid och det är du som ammar (i de flesta fall) och du kan nog ge dig på att du får ta mycket av "vaknätter" etc också just för att du är "van", har barn sedan innan "vet hur man skall göra" och är barnets "napp" (med dina bröst). I alla fall finns det en risk att han kommer att argumentera så, så fort det blir lite jobbigt. Han har inga barn sedan innan, han har ingen aning om hur jobbigt det är.

Har egen erfarenhet av nästan samma situation, resultat vi gick isär.

En av mina bästa väninnor var också igenom exakt samma situation: resultat, de gick isär.

Man kan inte kompromissa i det här läget. När någons "barnlängtan" väl är väckt kommer relationen inte att hålla för hur man än gör kommer någon av parterna bli bitter
.

Jag tycker ni får fortsätta diskutera saken. Ett nej väger ju tyngre än ett ja, så om du absolut inte vill så blir det ju inget gemensamt barn. Hur ser erat nätverk ut? Skulle ni ha någon som kan vara barnvakt då och då?

Jag har själv erfarenhet av att ha tonåringar och bebis i samma hushåll och det har bara varit positivt. Tonåringarna har blivit mer synliga då de vill leka och ta hand om minstingen och det blir också en viss avlastning för oss föräldrar, då de gärna passar den lilla kortare stunder.

Ni har ju tiden på er att diskutera, väga för och nackdelar osv. Män har ju fördelen att kunna få barn högt upp åldrarna så du lurar honom ju inte på något.

Om ingen av er vill ändra er på den punkten finns det inte så mycket att göra. Antingen går ni skilda vägar eller, om det skulle kännas som ett rimligt alternativ för er båda, så kan han försöka hitta en annan kvinna/kvinnligt par att bara skaffa barn med via insemination, alltså helt utan relation. Då kommer du dock ändå ha ett småbarn hemma varannan vecka, även om det inte är ditt och ansvaret inte ligger på dig.

Jag har varit i en väldigt liknande sits! Jag hade dock med mig i tankarna redan från början att han kanske skulle ångra sig och vilja ha barn senare trots att han inte ville då vi blev tillsammans. När vi varit tillsammans så pass länge att förhållandet kändes seriöst och självklart sa jag därför till honom att om han någon gång börjar känna att han vill ha barn så måste han tala om det med ett par års marginal för att jag ska kunna bearbeta och vänja mig vid tanken på att börja om. Och efter ett par år kom det. Första året hade jag väldig ångest inför tanken på fler barn och trodde inte att jag skulle genomföra det men sedan landade det och jag började känna att jag kanske kunde tänka mig en till och tillslut, efter ca två år kände jag att jag ville. Så då började vi försöka och hoppades på att min ålder inte skulle vara emot mig. Nu är jag gravid och ser fram emot att börja om med en liten trots att det tidigare kändes som att jag aldrig skulle vilja det. Kanske inte är mycket till hjälp men ville iaf tala om att jag varit i samma sits och hur det vände för mig.

Nej, alltså det funkar ju inte i praktiken. Det är iaf inte en tillvaro jag vill ge ett barn. Frånvarande fäder är inte på något sätt någonting eftersträvansvärt i mina ögon och jag tänker inte ge mig in i någonting för att bli en frånvarande moder. 
Mina barn har redan en förälder som inte låter sina barn komma i vägen för hans liv, jag tänker inte vara likadan.

Jag menade bara att jag ville ha utförliga svar, lite stöd och inte bara standard-FL svar typ "är du dum skilj dig". :) 

Jag vet ju själv att det inte går att kompromissa. Jag har bara svårt att sortera mina känslor kring det hela. Det är som att vi tagit första steget mot en separation och det krossar mitt hjärta fullständigt. 

Vi har ett fantastiskt nätverk! Jag kan säga att jag har alltid haft privilegiet att ha en familj som tokälskar mina barn och har fått sätta gränser för hur ofta familjen "lånar" mina barn :) Så den biten är absolut inget bekymmer. 

Men det handlar ju om mer än så..

Det som smärtar mest just nu är att det känns som att alla alternativ går mot separation och det är det som gör mig så ledsen. Men du har rätt, vi har tid att fundera och diskutera.

Tack för din berättelse! Jag kan ju hoppas att det går åt samma håll för oss. Vi får väl egentligen avvakta. Det är bara det att när allt känns jobbigt så vill man ju bara reda upp och ha svar nu, om du förstår. 

Men tiden kanske löser det.

Ts sitter i omvänd sits. Jag vill ha fler barn, min man vill inte. Hur hårt det än låter så måste ni prata och reda ut hans längtan, vad är det som gör att han nu längtar efter bio barn när han funnits där med dina barn. Hur ser er familj ut, har han samma snsvar som en bio pappa. Dvs får han styra över barnens liv och uppfostran. Vad är det hos dig som stoppar fler barn. Är ni beredda att binda upp ert liv 24/7 många år till.

Prata, prata, prata och prata.

Ps. Min längtan kommer alltid finnas men då maken är steriliserad (gemensamt beslut) blir det inga fler små här.

Det finns ju andra val. Han kan skaffa barn på egen hand, dvs surrogat eller vän.

Då är det ju hans barn och hans ansvar, men precis som han har 'stått ut' med dina barn kommer du då 'stå ut' med hans barn och behandla barnet som han har behandlat dina eller kommer du vara mer självisk än vad han var?

Du förvägrar honom inga barn! Det är klart han får skaffa barn. Men då får det bli med någon annan.

Jag hade aldrig i livet blivit gravid om jag inte velat till 110%.