Kan man älska sin partner om man är otrogen?

Att folk kan KÄNNA attraktion till andra är inte alls svårt att förstå, hur man sen kan välja att agera på attraktionen och såra och förnedra den man säger sig älska är svårare att förstå.

Du blandar ihop känslor och handlingar. Alla känner saker, men alla egarar inte på det.

Jag tycker inte alls folk blir upprörda över att polyamorösa lever som de vill eller kan ha sex med någon utan att ha känslor, det gör ju även monogama när de är singlar. Man kan ha en kk eller ett ONS utan att älska personen. 

Det som upprör är snarare när polyamorösa inte kan skilja på känslor och handlingar eller skilja på sex och svek. Problemet med otrohet är INTE att folk känner något för någon annan, det är heller inte att folk har sex. Problemer är att man går bakom ryggen på sin partner, sviker och ljuger. Och det kan jag tycka är väldigt märkligt att man tar i försvar enbart för att personen har haft sex med någon annan än sin partner då jag tror att ärlighet och förtroende är precis lika viktigt även i polyamorösa förhållanden.

Ingen har ju tvingat en otrogen person in i ett monogamt förhållande, personen har ju själv valt ett monogamt förhållande för att sen svika sin  partner. Dessutom är det långt ifrån alla som är polyamorösa och skulle acceptera att deras partner låg med andra. Undersökningar visar snarare motsatsen att majoriteten av otrogna människor inte alls accepterar att deras partner gör likadant och är snarare mer svartsjuka. Så bara för att någon ligger med någon annan än sin partner så betyder inte det att personen är polyamorös, det det visar däremot att personen är egopistisk och feg som inte vågar stä för vad hen vill inför sin partner.

En annan sak som upprör är när polyamorösa ska missionera och förklara för monogama hur fel de lever och att just polyamori är det som är "naturligt" och hänvisar till otrohet som något slags bevis.utan att fundera över om den som är otrogen verkligen är ok med att leva så om det innebär att hens partner oxå får samma frihet?

Vem har bestämt? Vilken märkligt fråga... det har BÅDA bestämt. Den som är otrogen har ju trotts allt självmant valt ett monogamt förhållande med en monogam partner eller hur? Ingen tvingade personen att gå in i ett sånt förhållande. Och har man valt ett sånt förhållande så kan man ju inte i efterhand springa omkring och ligga med andra bakom ryggen på sin partner när man kommit överens om att man inte får det med sin partner.

DU känner dig glad när din partner agerar på attraktion för ni har ingen deal som säger att man inte får det och därmed innebär det inget svek och inga lögner, förstår du skillnaden?

Det spelar väl ingen roll vilken fas man är i eller vad man känner det, ger väl inte någon rätt att bryta det man kommit överens om med sin partner? Om du helt plötsligt hamnar i en fas dör du känner att det är ok för dig att spela bort era gemensamma besparingar ska din partner acceptera det enbart för att du kände det? Om man nu hamnar i en sån fas, vore det kanske inte bättre att man är ärlig med sin partner med det man känner än att man går bakom ryggen?

Ja din deal med din partner är absolut en del av det du känner för du är ok med det han gör och det bryter inte mot något ni kommit överens om att ni inte får göra. Skulle din partner göra något annat som du inte är ok med och som ni kommit överens om att ni inte får göra så skulle du förmodligen inte vara lika glad.

Jag är nyfiken på vilken känsla som får dig att tro att just ditt sätt att leva är så mycket bättre än andras trotts att de allra flesta inte lever som du gör? Om du vill att andra ska acceptera ditt sätta att leva, varför kan inte du göra likadant mot andra?

Ingen här ifrågasätter ett öppet förhållande, det som ifrågasätts är otrohet. Du verkar fortfarande ha svårt att skilja på dessa. 

Ja det är väl klart att det är svartvitt? Att bedra någon ÄR svartvitt vilket man inte kan snacka bort med att livet förändras. Livet förändras för ALLA men alla beter sig inte som idioter för det. Att vara människa ger ingen rätt att behandla andra illa, även dem de sviker är väl människor?

Statistisken säger oxå att de som är otrogna är oftast MER svartsjuka än andra, den säger oxå att det inte alls är problem i förhållandet som är den vanligaste anledningen utan variation och spänning. Så det enda statistiken säger är att det tydligen finns väldigt många människor som anser sig ha rätt att göra saker som de aldrig skulle acceptera att deras parner gjorde, de vill kunna ligga med andra med vill ha en monogam partner, de vill äta kakan och ha den kvar. Och det är INTE pollyamori det är ren egoism.

På vilket sätt menar du att bedra andra är "för överlevnads skull"?. Dör man om man är ärlig? Kommer man drabbas av hjärnblödning om man gör som polltamorösa par gör, kommer överens om att BÅDA får ha sex med andra?

Ja ingen vet hur livet kommer se ut i framtiden och alla drabbas av motgångar och frestelser. Och ändå verka många kunna hantera det galant UTAN att bete sig som svin? Det kanske bara är så att vissa kan hantera saker bättre än andra?
Då vore det kanske bättre om de som inte lyckas så bra lär sig något av de som lyckas bättre istället för att bortförklara sina brister med, "mänskligt", "omständigheter" och "situationer".

Sådär som Oerhörd gör med monogama?

Så det du säger bara man själv tycker det är rätt att bedra sin partner så är det ok?

Det 'r väl klart att det handlar om egoism, vad skulle det annars vara? Om man inte vore en egoist så skulle man väl vara ärligt med vad man vill med sin partner så att även hen får chansen att välja?

Ja livet är full av nyanser och ändå verkar inte all bete sig på det sättet? Hur kommer det sig?

På vilket sätt menar du att det INTE skulle vara fel att svika och ljuga?

Ja, alla vet att folk klantar sig ibland, det är ingen nyhet. Men frågan är inte om folk klantar sig eller inte, frågan är om det är ok eller ej. Att vi alla är förstagångsresenärer är inte heller en bra ursäkt, för som sagt, alla resenärer beter ju inte så sådär, bara vissa. Och de som inte beter sig på det sättet är väl oxå människor, så då kan man väl inte påstå att vara mänskligt är en bra ursäkt, eller hur?

Rätt eller fel ÄR svartvitt, det finns inga "nyanser" i rätt eller fel, om det är fel att svika och ljuga för sin familj. Vad skulle det vara för nyanser? Det var fel men ändå rätt? Det var rätt för att jag är en människa? Det var rätt för att livet är komplicerat? Det finns massor med nyanser i varför folk gör så, men det är en förklaring och inte en ursäkt och fel är det likt förbannat.

Ja vi har onekligen olika sätt att se det, men det är inte så konstigt, i stort sett alla som varit otrogna använder exakt samma argument som du gör, man vill på alla sätt rationalisera bort sitt agerande och tycker alla som inte delar deras rationaliseringar inte förstår och är dömande och svartvita. Men man verkar inte inse att man rationaliserar och att alla som ser det förstår att det är rationaliseringar. Men problemet med rationalisering är att det känns skönt men det förhindrar självinsikt, det förhindrar att man gör upp med sig själv och växer som människa. 

Jag tror dig när du säger att syftet inte var att såra någon, syftet var att förse dig med sex, kärlek, bekräftelse, spänning, etc... men du kan ju inte förneka att du inte redan från början visste att det skulle vara sårande om det kom fram?
Bra att du inser att din otrohet berodde på din egen svaghet (förmådde inte bättre) Men så länge du rationaliserar och normaliserar din egen svaghet för dig själv så kommer du heller aldrig bli stark. Frågan du istället borde fråga dig är... hur kommer det sig att jag inte förmådde bättre när andra kunde det?

Jag tror absolut att man kan älska sin partner och barn och vara otrogen. Men den stora frågan är om man är mogen för ett förhållande om man är så svag att man inte kan låta bli att såra och förnedra sin familj och vilka konsekvenser att ha ett förhållande med en sån person får?

I så gott som alla andra sammanhang så burkar man be folk hålla sig borta från människor som sårar dem, om man har en kompis som sviker och ljuger så brukar man säga att det där är ingen bra kompis och det är nog bäst att inte umgås mer med personen, man går sällan in i detaljer kring exakt varför kompisen gjorde så , vad personen kände och vilka orsaker hen ansåg sig ha utan fokus läggs på vilka konsekvenser kompisens agerande får för den drabbade.

Men när det gäller parrelationer så verkar det vara helt andra bullar som gäller, där läggs det enorm fokus på anledningar, vad personen kände och tänkte och hur mänskligt det är att göra fel och alla förtjänar en andra chans, osv. Hur kommer det sig undrar jag? Är det mindre fel att svika en partner än att svika en kompis? Blir konsekvenserna mindre för en sviken partner än en sviken kompis?

Håller med, jag tror inte det är situationen som avgör hur man agerar utan hur man är som person, hur var och en hanterar situationen. Alla går ju inte ut och är otrogna så fort de saknar något eller känner sig missnöjda, om det var situationen som var avgörande så skulle alla agera likadant och så är det ju inte.

Däremot tror att personen som misslyckats med att hantera sina känslor på ett bra sätt gärna vill tro att just deras känslor var så mycket starkare än någon annans och att just deras situation av så mycket svårare än någon annans att det var helt omöjligt att agera på något annat sätt. Ingen vill ju gärna se sig själv som svag och falsk eller att andra ska se en så. Då är det bekvämare att skylla det på känslorna och situationen, det var inte mitt fel, det var omständigheternas fel.