Det kan faktiskt röra sig om något så simpelt som magnesiumbrist, vilket är mycket vanligt vid stress. Men då behöver du även D-vitamin och kalcium. Magnesiumet skall du dock ta ensamt och för sig, och gärna en av tabletterna vid sänggåendet. Detta är ofarligt att pröva. Mvh, Pentra
Det var inte små nervryckningar, utan muskelryckningar som var märkbara, det var dessa han sökte för i kombination att ena benet inte löd längre.
Nej, men jag har levt ett tag haha. Du behöver inte oroa dig.
Japp typisk hypokondri. När man ges symtom så får man dem som ett brev på posten. Nu har du plötsligt det jag skrev.
Ja, tänk OM? Läs om katastroftankar istället! Jag menar att när jag skrev hur snarare Als började genom att någon enskild muskel som blir svag och rycker så fick du genast dom symtomen. Eller hur?
Du är inte alls löjlig! Dessa tankar är oerhört vanliga och mänskliga. Men lär dig känna igen dina tankemönster. Har du en grundläggande oro/ ångest som du ventilerar ut genom katastroftankar? Har du ett kontrollbehov?
Tänk även på att tankar är just...tankar. Inte verklighet. Det är dina rädslor. Inget annat. Jag arbetar som kurator och hanterar tankar som dina ofta.
Ja, som sagt. Katastroftankar är väldigt vanligt och ett sätt att hantera ångest. När man lever med ständig oro så triggas ett centra i hjärnan där fara och flykt uppfattas. Vi behövde ju det en gång i tiden då verkliga faror fanns och vi behövde fly. Vid ständig oro triggas lätt detta system och hjärnan tror att det finns något verkligt att vara rädd för. Förstår du?
Sen att det just är en sjukdom är ett sätt att kanalisera rädslan och oron. Hjärnan behöver nåt verkligt att vara rädd för. Så luras du att tro att dina symtom är en allvarlig sjukdom. Och du, kroppen och psyket är så starkt sammanlänkade att man kan få vilka kroppsliga symtom som helst. Det finns ju människor som blivit både förlamade, fått blödningar och starka smärtor som bara varit psykosomatiska. Så ja, utan tvekan.
Att få barn är till en viss del en livskris. En stor omställning som kräver en helt annan stresstolerans. Som du skriver, en ständig oro. Den oron måste man lära sig att härbärgera. Dvs att lära sig hantera, förstå och göra rimlig. Dessutom att lära sig stå ut med att man faktiskt inte kan ha kontroll på allt, inte ens att ens barn råkar ut för saker. Det är människans lott, vi kan INTE styra allt och ha STÄNDIG kontroll. Ja vad som helst kan hända, det är samma för alla. Men oftast gör det inte det. Men att på nåt sätt finna lugn i det, att släppa taget lite och göra så gott man kan. Det räcker.
Ja, som sagt. Katastroftankar är väldigt vanligt och ett sätt att hantera ångest. När man lever med ständig oro så triggas ett centra i hjärnan där fara och flykt uppfattas. Vi behövde ju det en gång i tiden då verkliga faror fanns och vi behövde fly. Vid ständig oro triggas lätt detta system och hjärnan tror att det finns något verkligt att vara rädd för. Förstår du?
Sen att det just är en sjukdom är ett sätt att kanalisera rädslan och oron. Hjärnan behöver nåt verkligt att vara rädd för. Så luras du att tro att dina symtom är en allvarlig sjukdom. Och du, kroppen och psyket är så starkt sammanlänkade att man kan få vilka kroppsliga symtom som helst. Det finns ju människor som blivit både förlamade, fått blödningar och starka smärtor som bara varit psykosomatiska. Så ja, utan tvekan.
Att få barn är till en viss del en livskris. En stor omställning som kräver en helt annan stresstolerans. Som du skriver, en ständig oro. Den oron måste man lära sig att härbärgera. Dvs att lära sig hantera, förstå och göra rimlig. Dessutom att lära sig stå ut med att man faktiskt inte kan ha kontroll på allt, inte ens att ens barn råkar ut för saker. Det är människans lott, vi kan INTE styra allt och ha STÄNDIG kontroll. Ja vad som helst kan hända, det är samma för alla. Men oftast gör det inte det. Men att på nåt sätt finna lugn i det, att släppa taget lite och göra så gott man kan. Det räcker.
Tack för era svar, det gör mig glad att ingen dömmer!
Har kollat alla vitaminer osv men alla prover visar bra, så ingen brist. Hade varit lättare om något hade avvikit så man kunde förstå men nej, allt bra!
Jag vet att jag är en ?övertänkare? alltid varit. Ska verkligen försöka sluta att googla, gör ingen gladare för det. Jag har pratat mkt med en nära anhörig om detta o hon säger att varför ta ut något du inte vet om eller vad det är. O alla har ju såklart rätt om det. Kan ju vara något simpel o ingenting....
Ena stunden är jag livrädd för att jag är dödssjuk, andra är jag säker på att jag bara inbillar mig. Men Fyfan, det tär. Har alla syntom hela tiden, överallt. Men som sagt, låter ju inte helt rimligt när jag börjar tänka på det...
Får väl kanske försöka få till en samtalskontakt o börja där.. Åh. Livet är inte lätt. Fy. Va kroppen kan spöka till det. Hu.
Hej TS!
Jag tänker direkt att domningar i händer och armar kan vara karpaltunnelsyndrom. Det innebär att det är för trångt så händerna får dåligt med blod. Kan vara på ena eller båda händerna/armarna.
Jag har opererat en hand för det. Det blev värre efterhand. Från början domnade bara handen när jag sov. Sen blev det hela armen. Sen även i vaket tillstånd. Som tex när jag skriver, schamponerar håret eller kör barnvagn. Styrkan avtog också.
Efter operation blev handen avsevärt mycket bättre om inte helt bra.
Angående benen så tänker jag på D-vitaminbrist.
Jag orkade knappt gå för något år sedan. Benen var så tunga och jag hade ont på framsidan av låren. Doktorn visste inte varför, men tyckte jag hade låg på d-vitamin så jag började äta det.
Det blev bättre i alla fall. Och idag har jag inga besvär med det alls.
Sen tror jag träning kan vara bra för att generellt stärka muskler. Tänker att en kropp som fött barn förlorar en del av sin styrka naturligt. Sen är det väl olika om man tränar igen och vilken sorts träning det är.
Tror också att du behöver tänka på något annat, vilket är lättare sagt än gjort. Men försök hitta något som tar mycket tid och tankeverksamhet.
Men, om symptomen kvarstår efter en tid så bör du nog söka för det. Förutsatt att du gett det en chans att inte bli värre, så som att googla eller tänka på det så mycket.
Kom också ihåg, precis som du tog upp tidigare, att de flesta allvarliga sjukdomar är ovanliga, och även om det är "nån" som får dem, så är sannolikheten så liten att det skulle vara just du.
Med rätt kost och lagom träning så har kroppen en enorm förmåga att läka sig själv i många fall.
Ja google är en bästa och värsta fiende. Är man en orolig person ska man akta sig för google o googla sina symtom.. det hjälpte mig att sluta googla så mkt..
Idag är handen bortdomnad o sticker lite. Har lite ont i tummen.
Fjantar med att testa styrkan i händerna hela tiden o får för mig att jag känner en lite mer tyngdkänsla i vä handen, att det är mer tung o lyfta med den. Har inga peoblem att lyfta men känns mer. Är högerhänt, så kanske är mer troligt att jag orkar mer i hö än vä? Eller?
Så idag känns det mest i handen, att den inte riktigt är som vanligt. Suck, denna oro. O dom små muskelryckningarna fortsätter dom också. Inte lika mkt men dom finns.
Ja. På mig ryckte det i muskler under huden lite varstans. Jag kände tom. tillslut hur musklerna började att typ förtvina i mina armar. En väldigt obehaglig känsla. :-/ Det skrämde mig, så jag forskade runt och började att ta magnesium, samt de vitaminer och mineraler som katalyrerar magnesiumet. Det dröjde sedan inte speciellt länge innan ryckningarna och den obehagliga känslan i musklerna försvann och att jag började må bättre igen. ... Med vänlig hälsning, Pentra
Hej TS,
Jag hade precis som du i vintras. Började med tunga ben under hösten, tyckte inte jag orkade nåt. Sen kom stickningar i armar och ben, alla möjliga konstiga ryckningar som liksom hoppade mellan olika muskler. Stickningar i ena foten, varannan dag i andra handen. Jag var så himla orolig. Sen började jag tappa kraft i höger arm, orkade knappt äta eller borsta tänderna på barnen. Ständig frossa. Tankarna bara snurrade och jag analyserade alla symptom. MS? ALS? Vitaminbrist? Stress? ME? Hypokondri/ångest? Det konstiga var ju att symptomen liksom hoppade runt i kroppen.
Efter ett par månaders väntan (fruktansvärt) fick jag komma till en neurolog som gjorde massa olika undersökningar och även tog en hel del blodprover. Allt var bra! Jag hade en lång lista med sjukdomar jag frågade honom om varpå han bestämt svarade nej på samtliga. Tårarna föll när jag satt där.
Efter det försökte jag bara koppla av, men det blev inte bättre direkt. Började sakta sova bättre men var fortfarande tung i benen. Skulle med familj och vänner på skidsemester i mars, och förstod inte hur mina ben skulle orka? Men vi åkte upp, och hade en fantastisk vecka. Benen bar, det var sol, åt gott och bastade på kvällarna. Halvvägs in i veckan tänkte jag på alla mina symptom, som plötsligt kändes väldigt långt bort.
Väl hemma igen började jag träna. Styrketräning hemma och korta löprundor. Kroppen svarade, och det var så skönt att känna styrkan komma tillbaka!
Nu i efterhand tror jag att väldigt många av symptomen berodde på oro och ångest. Som jag eldade upp mig själv....
Så TS, tror du kan vara helt lugn. Jag känner igen mig i mycket av vad du skrivit! Försök ta det lugnt, börja träna och sluta googla symptom!
Kontakta en vårdcentral om du är orolig, googla inte på nätet ! Du ska låta en läkare undersöka dig istället. Det är bara då man kan få en korrekt undersökning och diagnos.