Hur fördela boendetiden litet barn??

Ska skiljas från min man. Båda vi föräldrar har en nära kontakt med barnet på 1,5 år och båda tar hand om hen på ett bra sätt. Barnet har god anknytning även till mor- och farföräldrar och har sovit borta flera gånger utan problem. Problem med nattning har dock uppstått i vissa fall när jag varit bortrest och det har då varit total kalabalik. Dock inte alla gånger utan det kan gå jättebra också men när hen är så ledsen är det bara jag, mamma, som hjälper.

Min fråga är hur fördelar vi tiden mellan oss? Barnets främsta går i första hand men vi vill förstås träffa hen så mycket det bara går. Har förstått att växelvis boende för barn under 3 år inte är bra, men min man vill ändå detta. Inte vecka-vecka utan några dagar i taget, tex:

V 1: Mån-ons mamma + tors-sön pappa

V 2: Måndag-tid mamma + obs-tors pappa + fre-sön mamma

Eller är det bättre att barnet bor ännu mer hos ena föräldern (mig) och sedan bor varannan helg fre-sön hos pappan samt någon mer dag i veckan? Kanske inte behöver sova över i veckan utan pappan kanske kan hämta på förskola flera dagar i veckan och så hämtar jag hen framåt kvällen?

Jag vill alltså veta vad som är bäst för mitt barn. Inte vad som är bäst för oss föräldrar även fast vi såklart vill ha barnet så mycket som möjligt båda två som sagt.

Och även barnet mådde bra av detta upplägg? Det blev inte för mycket hattande hit och dit?

Det bästa för 1,5-åringen är naturligtvis att ha ett hem och en fast punkt. Barn under 2-3 år rekommenderas inte att flytta runt varje vecka. Varför bryta mot rekommendationerna? Mycket egoistiskt av er föräldrar, anser jag. Barnets bästa ska alltid gå först, i separationer. Ett så litet barn kommer inte att protestera, men visa upp tecken längre fram. Efter några år, som någon ovan här skrev. Det blir en väldigt otrygg tillvaro att leva i en kappsäck, efter ett ständigt schema. Jag var själv fem år när mina föräldrar separerade, och jag förstod inte vad det innebar förrän efter några år och ett antal flyttande fram och tillbaka senare. Jag hade oerhört gärna velat att mina föräldrar sett förbi sina egna behov och låtit mig bo mer på ett ställe. Jag gissar att ingen av er är skilsmässobarn?

Du vet ingenting om ts sits. Även om du menar väl är det onödigt skammande att komma och säga att du försöker göra allt du kan. Ts har förmodligen gjort allt hon kunnat precis som jag gjorde allt jag kunde. Omställningen till småbarnslivet är inte den enda orsaken människor skiljer sig.

Du målar upp en mycket dyster bild av livet som skilsmässobarn. Jag ser inte den dysterheten i mina barn. Något jag däremot vet är att ingen i familjen, inte heller de, skulle ha kunnat vara lyckliga om jag och deras pappa fortsatt att leva ihop.

Du har helt rätt, det är lätt för mig att sitta på mina höga hästar för jag vet ingenting om er situation. Ursäkta för det! Jag blir bara så känslomässigt engagerad pga min egen uppväxt där jag ständigt hattade fram och tillbaka. Hade mina föräldrar stannat ihop så hade det kanske blivit en svår situation ändå, fast på ett annat sätt. Jag är fortfarande kär i min man, vi skrattar ihop och kramas länge i köket på morgonen, så jag kommer inte att separera från honom. Men skulle vi hamna i det läget att det var stendött mellan oss och vi bara undvek varandra så skulle jag nog också ta det steget. Det gör bara ont i mig att man skaffar nya barn och sedan separerar när barnet är så litet som 1,5 år. Det är ingen bra planering. Vad var det som var så bra två år tidigare, som gjorde att man behöll graviditeten? Undrar jag.