Min yngste var drygt 1,5 år när jag och pappan flyttade isär. Vi hade 2-2-3-schema de första åren och det funkade bra. Då blir det per automatik varannan helg hos respektive förälder vilket jag tror är bra både för barn och vuxna.
Och även barnet mådde bra av detta upplägg? Det blev inte för mycket hattande hit och dit?
Det bästa för 1,5-åringen är naturligtvis att ha ett hem och en fast punkt. Barn under 2-3 år rekommenderas inte att flytta runt varje vecka. Varför bryta mot rekommendationerna? Mycket egoistiskt av er föräldrar, anser jag. Barnets bästa ska alltid gå först, i separationer. Ett så litet barn kommer inte att protestera, men visa upp tecken längre fram. Efter några år, som någon ovan här skrev. Det blir en väldigt otrygg tillvaro att leva i en kappsäck, efter ett ständigt schema. Jag var själv fem år när mina föräldrar separerade, och jag förstod inte vad det innebar förrän efter några år och ett antal flyttande fram och tillbaka senare. Jag hade oerhört gärna velat att mina föräldrar sett förbi sina egna behov och låtit mig bo mer på ett ställe. Jag gissar att ingen av er är skilsmässobarn?
Jag förstår att det är ett tufft beslut. Folk reagerar starkt när ett par med en så liten separerar. Det är nog därför du får den typen av svar. Det kommer att påverka hela ditt barns barndom, oavsett vad. Du kommer att förlora halva ditt barns barndom oavsett vad. Det är ett väldigt stort beslut att ta, och jag förstår att du har kämpat mycket och vägt för och nackdelar. Jag lever själv i en ganska jobbig relation med små barn. Men eftersom jag själv är skilsmässobarn så försöker jag göra allt jag kan för att hålla ihop familjen. Jag vet hur det är att flytta som en ping pong-boll mellan två hem. Jag vet hur det är att känna lojalitet mot båda föräldrar och ha dåligt samvete när jag är med den ene, eller den andre. Jag ver hur det är att vara otrygg och ständigt på väg till nästa hem. Jag vet hur det är att vara expert på att packa. Alltid ha en mental packningslista i huvudet. Jag vet hur det är att drömma om en riktig familj, och titta på kompisar som har en riktig kärnfamilj som om dom lever i ett paradis. Jag gör nästan vad som helst för att få min familj att funka, just av den anledningen. Småbarnsåren ÄR tuffa. Men att säga hejdå till mitt barn varje vecka och se hen traska iväg med sin ryggsäck till sin pappa...nej. Får jag fråga om du själv är skilsmässobarn?
Fråga igen när dina barn är 25-30. Det är en sorg som man lever med hela livet. Jag förstår att jag inte har någon aning om varken Ts eller din bakgrund och att vad som helst kan ha hänt. Men statistiskt så är den vanligaste orsaken till separation varken otrohet eller misshandel eller stora svek eller dramatik, utan att man helt enkelt har glidit isär och inte älskar varandra längre eller står ut med varann. Vilket är illa nog. Men många föräldrar idag verkar inte ens gå i familjerådgivning eller bo isär på prov, man separerar bara. Och så skapar man en rad nya problem, för 15-20 år framöver. Jag visade förresten ingenting utåt när jag var barn, var mycket välanpassad och glad, det är först efter flera år som känslorna kommer ikapp. Många skilsmässobarn mår mycket dåligt, men anpassar sig så som barn gör. För många barn är separation säkert helt ok och ett bättre alternativ än att föräldrarna lever ihop. Men för många, däribland mig, är det en period från ens liv där man kan se att ?där tog min lyckliga barndom slut?. Där tog den enkla, okomplicerade, barnsliga barndomen slut. Det är ju inte bara detta med att bo på två olika håll, det är också en sorg att bearbeta för ett barn som tar i fyra år i snitt att komma över, det är föräldrarnas sorg som dom ska komma över, det är att ekonomin förändras och att man ofta får byta miljö och skola. Det är att förhålla sig till föräldrarnas eventuella nya partners. Det är att förstå, att ens föräldrars lycka och rätt att må bra är viktigare än ens egen rätt att må bra. Så var det för mig i alla fall, och jag hade väldigt välmenande och moderna föräldrar. Vad har vi för samhälle om vi ska se separation med ett-åringar och varannan vecka boende femton år framåt som helt normalt? Jag skammar gärna en sådan dystopisk syn på vad familjebildning är, även om jag inte är konservativ politiskt eller nåt sånt.
Du har helt rätt, det är lätt för mig att sitta på mina höga hästar för jag vet ingenting om er situation. Ursäkta för det! Jag blir bara så känslomässigt engagerad pga min egen uppväxt där jag ständigt hattade fram och tillbaka. Hade mina föräldrar stannat ihop så hade det kanske blivit en svår situation ändå, fast på ett annat sätt. Jag är fortfarande kär i min man, vi skrattar ihop och kramas länge i köket på morgonen, så jag kommer inte att separera från honom. Men skulle vi hamna i det läget att det var stendött mellan oss och vi bara undvek varandra så skulle jag nog också ta det steget. Det gör bara ont i mig att man skaffar nya barn och sedan separerar när barnet är så litet som 1,5 år. Det är ingen bra planering. Vad var det som var så bra två år tidigare, som gjorde att man behöll graviditeten? Undrar jag.
Både jag och min man har vårt barn i fokus, hen är allt som betyder något. Och ja, min man må vara både lat, korkad och egoistisk (egenskaper som förstärktes efter giftermål, graviditet och annat som hänt under de senaste två åren och till slut var det som fick mig att förlora kärleken till honom) men han är en bra pappa som alltid sätter vårt barn i första rummet. Jag hoppas verkligen att vi lyckas bibehålla den goda relation vi för tillfället har, för då tror jag att detta kommer bli riktigt bra för alla. Faktum är att nu när jag sagt att vi ska skiljas så funkar vi bättre än vi gjort på länge. Det innebär inte att jag blir kär på nytt, utan bekräftar mer min teori som jag haft ett tag att vi funkar kanon som vänner men inte som par. Smärtsamt att inse att man gjorde "fel" från början, att det man trodde skulle vara livslång kärlek bara tog slut, men samtidigt ångrar jag ingenting. Vi har fina minnen från dessa år och framförallt världens goaste barn som är vårt allt.