Forum Studerande - Samhälle
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Är det för sent för mig att byta program?

    Tis 16 jul 16:38 Läst 0 gånger Totalt 37 svar
    Tis 16 jul 16:38

    Jag har studerat 2 år på socionomprogrammet och har därmed 1,5 år kvar på programmet. Jag har länge haft tankar kring mitt studieval då jag aldrig haft ett drömjobb och vad jag har velat bli har ständigt ändrats. Jag valde till slut socionomprogrammet före mina andra två alternativ som jag valde mellan då, psykologprogrammet och juristprogrammet. Det finns inga logiska förklaringar till att jag valde socionomprogrammet egentligen då mitt främsta intresse är att tjäna pengar, och den dåliga lönen för frisörer/make-up artister är anledningen till att jag inte slutförde min gymnasieexamen inom detta utan bytte program och sedan valde att studera vidare. Socionomer tjänar mer än frisörer i och för sig men skillnaden är inte enorm och socionomer ligger nästan lägst i lön av alla universitetsutbildade, tillsammans med förskollärare och logopeder. Det är dock inte bara lönen som stör mig utan kulturen inom yrket där man måste ha vänstervridna åsikter för att passa in, man måste vara emot straff för kriminella, tycka synd om allt och alla oavsett hur vidriga gärningar dessa personer gjort. Jag har ett sommarvikariat nu på ekonomiskt bistånd som socialsekreterare och bemötandet från klienter är värre än jag kunde ana, att bli kallad fitta, hora, slyna, äckel, osv sker nästan dagligen av klienter och en av mina handledare blev dödshotad bara på min tredje arbetsvecka. Det är ju en sak att få en dålig lön om man brinner för sitt jobb men det känns svårt för mig att motivera mig själv att vara lägre betald än i princip alla gymnasieutbildade är för att bli kallad hora och fitta när man ska vara det sociala skyddsnätet som hjälper människor. Det är inget kul att vara en del av det sociala skyddsnätet när nästan ingen uppskattar det man gör. Nu vet jag att det finns fler områden än ekonomiskt bistånd, och att man inte behöver arbeta som socialsekreterare men upplever det ändå ganska svårt få andra tjänster till en början och lärarna på programmet menar också på i princip att vill man inte arbeta som socialsekreterare ska man hoppa av programmet för det får man räkna med att göra ett bra tag innan andra jobbchanser finns. Antalet lediga jobb för socionomer minskar också konstant känns det som, så jag har känslan av att yrket är påväg mot att bli ett överskottsyrke, och då blir ju möjligheterna att välja område att arbeta inom mindre.

    Jag har fortfarande funderingar på att studera till jurist, men utbildningen är lång och har inte ansökt till hösten så kan först påbörja mina studier januari 2020.
    Om jag fortsätter studera på socionomprogrammet under hösten vilket jag tänkt eftersom jag inte har något annat sätt att försörja mig som det ser ut just nu utöver CSN, så kommer jag därmed bara ha 2 terminer kvar när jag isåfall hoppar av. Jag har funderat över att utbilda mig till systemvetare också, vilket ska vara lätt att få jobb efter och hög lön men är nog mer intresserad av juridik än systemvetenskap. Ekonomi är jag intresserad av men matte är inte min starkaste sida, så alternativet som finns inom ekonomi är nog en YH-utbildning på 2 år till redovisningsekonom eftersom jag efter flera försök att klara Matte 3b/c inte lyckats. Det var på gränsen att jag ens klarade Matte 2a som krävdes för socionomprogrammet. Sjuksköterskor börjar tjäna riktigt bra också så det kan vara intressant men saknas två kurser i naturkunskap för mig där och vet inte om jag hinner läsa upp båda under hösten.
    Jag kan även tänka mig en komvux-utbildning till elektriker, kort utbildning och hög lön men om själva yrket passar mig skulle jag egentligen svara nej, det är mest lönen jag vill åt där. Mina alternativ är därmed jurist, systemvetare, redovisningsekonom, sjuksköterska och elektriker. 

    Jag är relativt säker på att jag inte kommer arbeta som socionom i framtiden, men funderar på om det är bäst att hoppa av så snabbt som möjligt och påbörja ny utbildning till våren, eller om det är bättre att slutföra min examen för att sedan påbörja en ny utbildning. Är det för sent att hoppa av programmet? Jag ska tillägga att jag är 21 år men fyller 22 under hösten.

  • Tis 16 jul 23:07 #1

    Det är definitivt inte för sent för dig att byta program. Både med tanke på din ålder och med tanke på att du redan nu verkar vantrivas med ditt val. Vad var det som drog dig till socionomprogrammet till att börja med? 

    Mitt tips är att inte stressa fram ditt val. Du är ung. Det du pluggar till kommer du jobba med en lååång tid framöver, och även om pengarna är en viktig faktor för dig kommer du vilja ha ett jobb du är i alla fall måttligt intresserad av. 

    Har också varit väldigt osäker på vad jag ville plugga, och slutade tillslut med att jag pluggade kandidatexamen inom ekonomi med inriktning på redovisning. Anledningen till att jag valde just ekonomi var för att det var det mest praktiska valet; finns jobb i staden jag vill bo i, vill gärna arbeta administrativt/kontorsjobb, lönen har stor potential att bli bra (dock väldigt låg ingångslön inom redovisning) osv. Jag tycker ekonomi är delvis intressant, men absolut inte lika intressant som vissa andra ämnen kan vara (men där jag valde bort passande yrken för att de var dåligt betalda eller mindre praktiska), och kan känna att jag delvis ångrar att jag stressade fram mitt studieval bara för att jag ville bli klar och tjäna pengar. Är 25 nu och kommer jobba med detta ett tag framöver, men kommer troligtvis skola om mig om x antal år eftersom jag redan som nyexad känner att jag hellre skulle vilja ägna hela dagarna åt något jag faktiskt brinner lite mer för. På den positiva sidan kan jag nu släppa stressen över att jag känner att jag "måste" ha en utbildning för att röra mig framåt i livet, även om det bästa hade varit att jag insåg detta innan jag pluggade.

  • Tis 16 jul 23:24 #2

    Nej men jisses, det är aldrig för sent! Blir själv 32 i höst och har de senaste åren pluggat upp min gymnasiebehörighet, till hösten börjar jag utbildningen till biomedicinsk analytiker. Har jobbat inom handel sedan tonåren och i din ålder hade jag inte den blekaste om vad jag ville bli egentligen, att det skulle landa i just denna utbildning var absolut inget jag visste då, visste inte ens att yrket existerade tills för bara några år sedan.

    Nu har du ju testat på socionom och känner att det inte var din grej, då är det ingen idé att vänta med att byta bana.

  • Ons 17 jul 03:45 #3
    shift skrev 2019-07-16 23:07:14 följande:

    Det är definitivt inte för sent för dig att byta program. Både med tanke på din ålder och med tanke på att du redan nu verkar vantrivas med ditt val. Vad var det som drog dig till socionomprogrammet till att börja med? 

    Mitt tips är att inte stressa fram ditt val. Du är ung. Det du pluggar till kommer du jobba med en lååång tid framöver, och även om pengarna är en viktig faktor för dig kommer du vilja ha ett jobb du är i alla fall måttligt intresserad av. 

    Har också varit väldigt osäker på vad jag ville plugga, och slutade tillslut med att jag pluggade kandidatexamen inom ekonomi med inriktning på redovisning. Anledningen till att jag valde just ekonomi var för att det var det mest praktiska valet; finns jobb i staden jag vill bo i, vill gärna arbeta administrativt/kontorsjobb, lönen har stor potential att bli bra (dock väldigt låg ingångslön inom redovisning) osv. Jag tycker ekonomi är delvis intressant, men absolut inte lika intressant som vissa andra ämnen kan vara (men där jag valde bort passande yrken för att de var dåligt betalda eller mindre praktiska), och kan känna att jag delvis ångrar att jag stressade fram mitt studieval bara för att jag ville bli klar och tjäna pengar. Är 25 nu och kommer jobba med detta ett tag framöver, men kommer troligtvis skola om mig om x antal år eftersom jag redan som nyexad känner att jag hellre skulle vilja ägna hela dagarna åt något jag faktiskt brinner lite mer för. På den positiva sidan kan jag nu släppa stressen över att jag känner att jag "måste" ha en utbildning för att röra mig framåt i livet, även om det bästa hade varit att jag insåg detta innan jag pluggade.


    Socionomprogrammet lockade mig för att samhällskunskap är ett ämne som alltid intresserat mig. Jag har alltid varit intresserad av samhället i helhet, men har också alltid kämpat med att mina politiska åsikter är ganska spretiga. Vissa åsikter går mer åt vänster och andra åsikter går mer åt höger, därför landar det i mitten när jag röstar. Jag tror inte det är så många yrken där det finns en rådande kultur om vad man måste rösta på så som det finns inom socionomers bransch, men märker av det ännu mer på utbildningen än på jobbet. Jag lockades också av programmet för att jag hade ingenting när jag växte upp. Jag var socioekonomiskt utsatt så att säga och hade ingen trygghet eller lätt uppväxt. Jag har erfarenhet av att leva i familj med missbruksproblematik och främsta anledningen att jag valde utbildningen är att hjälpa barn och ungdomar som har det lika svårt som jag haft det. Nu har jag i och för sig bara arbetat med ekonomiskt bistånd en kort period denna sommar, men jag trodde inte att människor var riktigt såhär respektlösa. Jag trodde att det kunde hända, men att bli kallad fula ord nästan dagligen under telefontid med klienter är ingenting jag förväntade mig och det visar sig att jag hanterar hot och trakasserier sämre än jag trodde. Jag tar inte åt mig men jag blir väldigt irriterad och tappar lusten att hjälpa människor när man blir bemött på det sättet.

    Jag har ett långt arbetsliv framför mig och under mitt liv kommer pensionsåldern kanske höjas till 75 år, det skulle inte förvåna mig. Oavsett så är det över 45 år som jag har kvar av mitt arbetsföra liv så det känns väldigt dumt att fortsätta på en bana jag redan vet att jag inte är nöjd med, och det funkar inte ha ett yrke där endast chefsjobb lockar för att ska man vara brutalt ärlig är så kommer långt ifrån alla som vill bli chefer få de möjligheterna. Det är aldrig fel att sikta på chefsjobben men att ta för givet att man kommer bli chef är nog att göra sig själv en otjänst för risken är hög att man aldrig får chansen.

    Jag kräver inte en förmögenhet men jag lever inte på luft, och att studera 3,5 år för att få samma lön som ett butiksbiträde har känns bara nedvärderande. Då ska man verkligen brinna för sitt jobb, och det gör inte jag. Jag vill ha ett jobb där jag tjänar bra, och kan unna mig att leva ett liv jag aldrig kunnat leva. När mina vänner reste utomlands på lyxsemestrar fick jag stanna hem i mitt rum, och under senare år när vänner gått på spabehandlingar, nagelbehandlingar osv så har jag inte haft råd med detta. Jag vill leva ett liv där jag inte behöver räkna kronorna för att se om jag har råd att köpa ens det nödvändigaste som mat, vissa månader just nu när jag är student äter jag knappt för att pengarna inte räcker till. Jag har sett hur mina föräldrar har mått sjukt dåligt psykiskt av att inte ha en god eller ens stabil ekonomi, och därför är den ekonomiska aspekten viktig. Det handlar inte om girighet, utan att jag accepterar den verklighet vi lever i, allting kostar pengar och vi är beroende av pengar oavsett om vi vill vara det eller inte. Sedan vill jag självklart tycka att jobbet är någorlunda intressant. Hantverkare tjänar bra men skulle förmodligen hata ett sånt jobb för det inte är min grej, så elektriker har jag väl egentligen redan strukit. Jag trivs med kontorsjobb, men skulle hellre prata med andra företag eller kunder. Jag är trött på att ha klienter som kallar mig hora för jag inte tar de juridiska besluten som de önskar, och är man trött på sitt yrke efter bara 1 månad så finns det ingen anledning att fortsätta.

    Jag vet inte vad jag vill göra, och det är anledningen att jag har dröjt kvar på socionomprogrammet såhär länge för jag har funderat på att hoppa av och byta utbildning från första terminen. Under termin 2 ansökte jag till och med till juristprogrammet, kom in, sade upp min lägenhet, letade bostad i Örebro, skulle precis skriva på kontrakt på studentlägenheten där när jag backade och fegade ur för jag inte var säker på det valet heller. Jag har inte varit säker på någonting och därför har jag inte hoppat av ännu, men nu känner jag att det nog är dags att göra det. Däremot vill jag inte stressa fram en ny utbildning, har blivit antagen på sen ansökan till yh-utbildning som inköpare men känner mig inte säker på att det är ett bra val för mig heller så vet inte om jag är beredd flytta till Växjö när jag inte ens känner mig säker på valet. Jag har hört att ingångslönerna inte är jättehöga inom redovisning, men ingångslöner säger inte så mycket, det är löneutvecklingen som är viktigast. Socionomer har helt okej ingångslöner, runt 30 i de flesta kommuner (34-35 i Sthlm), i min kommun ligger det på 26-27 dock så det är stora variationer beroende på kommun, men oavsett kommun så är det en usel löneförhöjning, Över 1% om året anses ovanligt i höjning. Detta visar sig även på lönestatistiken, från 2017 till 2018 har socionomerna en väldigt svag löneförhöjning vad gäller medellöner, bara runt en 1000-kronor per år höjs medellönen i SCB:s lönestatistik per år, detta är mindre än inflationen så katastrofalt egentligen. Man ska nog bry sig mer om löneutvecklingsmöjligheterna än om ingångslönerna. En enhetschef inom socialtjänsten och en anställd ekonom eller sjuksköterska har ungefär samma lön. En chef inom ekonomibranschen tjänar ofta uppåt det dubbla mot en chef inom sociala sektorn. Kuratorer tjänar ännu sämre än socialsekreterare så det är inget yrke jag är intresserad av heller, krävs dessutom 2 års vidareutbildning numera så 5,5 års utbildning totalt. 

    Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv men jag fyller 22 år under hösten så det finns tid att ta reda på det. Jag tror att det är skadligt för mig att jag är väldigt stressad. Jag har framtidsplaner på att eventuellt flytta till Norge, då jag känner att det mesta fungerar bättre där, men har haft lite svårt att hitta bra information om att studera i Norge som svensk. Jag måste nog först lära mig norska också för att kunna gå en utbildning där, så länge den inte är engelskspråkig då.

    Om jag ska ta mina största intressen så är det politik, debatter, samhällsdiskussioner och juridik. Det känns därför som att jurist och statsvetare förmodligen är det mest intressanta för min del, däremot är jag rätt övertygad om där att jurist är ett säkrare kort att satsa på inför jobbmöjligheter. Arbetsmarknaden för statsvetare sägs vara ganska tuff, och jag är lite för feg för att utbilda mig till något där man på förhand vet att hitta jobb kommer vara svårt. Speciellt när jag redan har kastat bort 2 år och har stora studieskulder. Ekonomi är intressant, men vet inte hur väl yh-utbildningar står sig på arbetsmarknaden. Det blir nog svårt att avancera uppåt mot mer avancerade roller som ekonomiansvarig, controller eller ekonomichef när man konkurrerar med att det finns väldiga många med kandidatexamen eller civilekonomexamen. Ekonomi kanske inte är det smartaste heller i och med att jag har väldigt svårt för matte. 

    Jag är så arg på mig själv just nu för att jag ansökte till både juristprogrammet och systemvetarprogrammet inför hösten men tog bort min ansökan för några månader sen. Jag får helt enkelt ta att eventuellt förlora det halvåret och börja i vår men då blir det nog i Stockholm om det är juristprogrammet vilket i och för sig är en fördel då majoriteten juristjobb finns i Stockholmsregionen. Under våren finns det bara i Uppsala, Lund och Stockholm och enligt senaste årens statistik så kommer jag inte in i Uppsala eller Lund, däremot kommer jag in i Stockholm.
  • Ons 17 jul 03:45 #4
    shift skrev 2019-07-16 23:07:14 följande:

    Det är definitivt inte för sent för dig att byta program. Både med tanke på din ålder och med tanke på att du redan nu verkar vantrivas med ditt val. Vad var det som drog dig till socionomprogrammet till att börja med? 

    Mitt tips är att inte stressa fram ditt val. Du är ung. Det du pluggar till kommer du jobba med en lååång tid framöver, och även om pengarna är en viktig faktor för dig kommer du vilja ha ett jobb du är i alla fall måttligt intresserad av. 

    Har också varit väldigt osäker på vad jag ville plugga, och slutade tillslut med att jag pluggade kandidatexamen inom ekonomi med inriktning på redovisning. Anledningen till att jag valde just ekonomi var för att det var det mest praktiska valet; finns jobb i staden jag vill bo i, vill gärna arbeta administrativt/kontorsjobb, lönen har stor potential att bli bra (dock väldigt låg ingångslön inom redovisning) osv. Jag tycker ekonomi är delvis intressant, men absolut inte lika intressant som vissa andra ämnen kan vara (men där jag valde bort passande yrken för att de var dåligt betalda eller mindre praktiska), och kan känna att jag delvis ångrar att jag stressade fram mitt studieval bara för att jag ville bli klar och tjäna pengar. Är 25 nu och kommer jobba med detta ett tag framöver, men kommer troligtvis skola om mig om x antal år eftersom jag redan som nyexad känner att jag hellre skulle vilja ägna hela dagarna åt något jag faktiskt brinner lite mer för. På den positiva sidan kan jag nu släppa stressen över att jag känner att jag "måste" ha en utbildning för att röra mig framåt i livet, även om det bästa hade varit att jag insåg detta innan jag pluggade.


    Socionomprogrammet lockade mig för att samhällskunskap är ett ämne som alltid intresserat mig. Jag har alltid varit intresserad av samhället i helhet, men har också alltid kämpat med att mina politiska åsikter är ganska spretiga. Vissa åsikter går mer åt vänster och andra åsikter går mer åt höger, därför landar det i mitten när jag röstar. Jag tror inte det är så många yrken där det finns en rådande kultur om vad man måste rösta på så som det finns inom socionomers bransch, men märker av det ännu mer på utbildningen än på jobbet. Jag lockades också av programmet för att jag hade ingenting när jag växte upp. Jag var socioekonomiskt utsatt så att säga och hade ingen trygghet eller lätt uppväxt. Jag har erfarenhet av att leva i familj med missbruksproblematik och främsta anledningen att jag valde utbildningen är att hjälpa barn och ungdomar som har det lika svårt som jag haft det. Nu har jag i och för sig bara arbetat med ekonomiskt bistånd en kort period denna sommar, men jag trodde inte att människor var riktigt såhär respektlösa. Jag trodde att det kunde hända, men att bli kallad fula ord nästan dagligen under telefontid med klienter är ingenting jag förväntade mig och det visar sig att jag hanterar hot och trakasserier sämre än jag trodde. Jag tar inte åt mig men jag blir väldigt irriterad och tappar lusten att hjälpa människor när man blir bemött på det sättet.

    Jag har ett långt arbetsliv framför mig och under mitt liv kommer pensionsåldern kanske höjas till 75 år, det skulle inte förvåna mig. Oavsett så är det över 45 år som jag har kvar av mitt arbetsföra liv så det känns väldigt dumt att fortsätta på en bana jag redan vet att jag inte är nöjd med, och det funkar inte ha ett yrke där endast chefsjobb lockar för att ska man vara brutalt ärlig är så kommer långt ifrån alla som vill bli chefer få de möjligheterna. Det är aldrig fel att sikta på chefsjobben men att ta för givet att man kommer bli chef är nog att göra sig själv en otjänst för risken är hög att man aldrig får chansen.

    Jag kräver inte en förmögenhet men jag lever inte på luft, och att studera 3,5 år för att få samma lön som ett butiksbiträde har känns bara nedvärderande. Då ska man verkligen brinna för sitt jobb, och det gör inte jag. Jag vill ha ett jobb där jag tjänar bra, och kan unna mig att leva ett liv jag aldrig kunnat leva. När mina vänner reste utomlands på lyxsemestrar fick jag stanna hem i mitt rum, och under senare år när vänner gått på spabehandlingar, nagelbehandlingar osv så har jag inte haft råd med detta. Jag vill leva ett liv där jag inte behöver räkna kronorna för att se om jag har råd att köpa ens det nödvändigaste som mat, vissa månader just nu när jag är student äter jag knappt för att pengarna inte räcker till. Jag har sett hur mina föräldrar har mått sjukt dåligt psykiskt av att inte ha en god eller ens stabil ekonomi, och därför är den ekonomiska aspekten viktig. Det handlar inte om girighet, utan att jag accepterar den verklighet vi lever i, allting kostar pengar och vi är beroende av pengar oavsett om vi vill vara det eller inte. Sedan vill jag självklart tycka att jobbet är någorlunda intressant. Hantverkare tjänar bra men skulle förmodligen hata ett sånt jobb för det inte är min grej, så elektriker har jag väl egentligen redan strukit. Jag trivs med kontorsjobb, men skulle hellre prata med andra företag eller kunder. Jag är trött på att ha klienter som kallar mig hora för jag inte tar de juridiska besluten som de önskar, och är man trött på sitt yrke efter bara 1 månad så finns det ingen anledning att fortsätta.

    Jag vet inte vad jag vill göra, och det är anledningen att jag har dröjt kvar på socionomprogrammet såhär länge för jag har funderat på att hoppa av och byta utbildning från första terminen. Under termin 2 ansökte jag till och med till juristprogrammet, kom in, sade upp min lägenhet, letade bostad i Örebro, skulle precis skriva på kontrakt på studentlägenheten där när jag backade och fegade ur för jag inte var säker på det valet heller. Jag har inte varit säker på någonting och därför har jag inte hoppat av ännu, men nu känner jag att det nog är dags att göra det. Däremot vill jag inte stressa fram en ny utbildning, har blivit antagen på sen ansökan till yh-utbildning som inköpare men känner mig inte säker på att det är ett bra val för mig heller så vet inte om jag är beredd flytta till Växjö när jag inte ens känner mig säker på valet. Jag har hört att ingångslönerna inte är jättehöga inom redovisning, men ingångslöner säger inte så mycket, det är löneutvecklingen som är viktigast. Socionomer har helt okej ingångslöner, runt 30 i de flesta kommuner (34-35 i Sthlm), i min kommun ligger det på 26-27 dock så det är stora variationer beroende på kommun, men oavsett kommun så är det en usel löneförhöjning, Över 1% om året anses ovanligt i höjning. Detta visar sig även på lönestatistiken, från 2017 till 2018 har socionomerna en väldigt svag löneförhöjning vad gäller medellöner, bara runt en 1000-kronor per år höjs medellönen i SCB:s lönestatistik per år, detta är mindre än inflationen så katastrofalt egentligen. Man ska nog bry sig mer om löneutvecklingsmöjligheterna än om ingångslönerna. En enhetschef inom socialtjänsten och en anställd ekonom eller sjuksköterska har ungefär samma lön. En chef inom ekonomibranschen tjänar ofta uppåt det dubbla mot en chef inom sociala sektorn. Kuratorer tjänar ännu sämre än socialsekreterare så det är inget yrke jag är intresserad av heller, krävs dessutom 2 års vidareutbildning numera så 5,5 års utbildning totalt. 

    Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv men jag fyller 22 år under hösten så det finns tid att ta reda på det. Jag tror att det är skadligt för mig att jag är väldigt stressad. Jag har framtidsplaner på att eventuellt flytta till Norge, då jag känner att det mesta fungerar bättre där, men har haft lite svårt att hitta bra information om att studera i Norge som svensk. Jag måste nog först lära mig norska också för att kunna gå en utbildning där, så länge den inte är engelskspråkig då.

    Om jag ska ta mina största intressen så är det politik, debatter, samhällsdiskussioner och juridik. Det känns därför som att jurist och statsvetare förmodligen är det mest intressanta för min del, däremot är jag rätt övertygad om där att jurist är ett säkrare kort att satsa på inför jobbmöjligheter. Arbetsmarknaden för statsvetare sägs vara ganska tuff, och jag är lite för feg för att utbilda mig till något där man på förhand vet att hitta jobb kommer vara svårt. Speciellt när jag redan har kastat bort 2 år och har stora studieskulder. Ekonomi är intressant, men vet inte hur väl yh-utbildningar står sig på arbetsmarknaden. Det blir nog svårt att avancera uppåt mot mer avancerade roller som ekonomiansvarig, controller eller ekonomichef när man konkurrerar med att det finns väldiga många med kandidatexamen eller civilekonomexamen. Ekonomi kanske inte är det smartaste heller i och med att jag har väldigt svårt för matte. 

    Jag är så arg på mig själv just nu för att jag ansökte till både juristprogrammet och systemvetarprogrammet inför hösten men tog bort min ansökan för några månader sen. Jag får helt enkelt ta att eventuellt förlora det halvåret och börja i vår men då blir det nog i Stockholm om det är juristprogrammet vilket i och för sig är en fördel då majoriteten juristjobb finns i Stockholmsregionen. Under våren finns det bara i Uppsala, Lund och Stockholm och enligt senaste årens statistik så kommer jag inte in i Uppsala eller Lund, däremot kommer jag in i Stockholm.
  • Ons 17 jul 03:45 #5
    shift skrev 2019-07-16 23:07:14 följande:

    Det är definitivt inte för sent för dig att byta program. Både med tanke på din ålder och med tanke på att du redan nu verkar vantrivas med ditt val. Vad var det som drog dig till socionomprogrammet till att börja med? 

    Mitt tips är att inte stressa fram ditt val. Du är ung. Det du pluggar till kommer du jobba med en lååång tid framöver, och även om pengarna är en viktig faktor för dig kommer du vilja ha ett jobb du är i alla fall måttligt intresserad av. 

    Har också varit väldigt osäker på vad jag ville plugga, och slutade tillslut med att jag pluggade kandidatexamen inom ekonomi med inriktning på redovisning. Anledningen till att jag valde just ekonomi var för att det var det mest praktiska valet; finns jobb i staden jag vill bo i, vill gärna arbeta administrativt/kontorsjobb, lönen har stor potential att bli bra (dock väldigt låg ingångslön inom redovisning) osv. Jag tycker ekonomi är delvis intressant, men absolut inte lika intressant som vissa andra ämnen kan vara (men där jag valde bort passande yrken för att de var dåligt betalda eller mindre praktiska), och kan känna att jag delvis ångrar att jag stressade fram mitt studieval bara för att jag ville bli klar och tjäna pengar. Är 25 nu och kommer jobba med detta ett tag framöver, men kommer troligtvis skola om mig om x antal år eftersom jag redan som nyexad känner att jag hellre skulle vilja ägna hela dagarna åt något jag faktiskt brinner lite mer för. På den positiva sidan kan jag nu släppa stressen över att jag känner att jag "måste" ha en utbildning för att röra mig framåt i livet, även om det bästa hade varit att jag insåg detta innan jag pluggade.


    Socionomprogrammet lockade mig för att samhällskunskap är ett ämne som alltid intresserat mig. Jag har alltid varit intresserad av samhället i helhet, men har också alltid kämpat med att mina politiska åsikter är ganska spretiga. Vissa åsikter går mer åt vänster och andra åsikter går mer åt höger, därför landar det i mitten när jag röstar. Jag tror inte det är så många yrken där det finns en rådande kultur om vad man måste rösta på så som det finns inom socionomers bransch, men märker av det ännu mer på utbildningen än på jobbet. Jag lockades också av programmet för att jag hade ingenting när jag växte upp. Jag var socioekonomiskt utsatt så att säga och hade ingen trygghet eller lätt uppväxt. Jag har erfarenhet av att leva i familj med missbruksproblematik och främsta anledningen att jag valde utbildningen är att hjälpa barn och ungdomar som har det lika svårt som jag haft det. Nu har jag i och för sig bara arbetat med ekonomiskt bistånd en kort period denna sommar, men jag trodde inte att människor var riktigt såhär respektlösa. Jag trodde att det kunde hända, men att bli kallad fula ord nästan dagligen under telefontid med klienter är ingenting jag förväntade mig och det visar sig att jag hanterar hot och trakasserier sämre än jag trodde. Jag tar inte åt mig men jag blir väldigt irriterad och tappar lusten att hjälpa människor när man blir bemött på det sättet.

    Jag har ett långt arbetsliv framför mig och under mitt liv kommer pensionsåldern kanske höjas till 75 år, det skulle inte förvåna mig. Oavsett så är det över 45 år som jag har kvar av mitt arbetsföra liv så det känns väldigt dumt att fortsätta på en bana jag redan vet att jag inte är nöjd med, och det funkar inte ha ett yrke där endast chefsjobb lockar för att ska man vara brutalt ärlig är så kommer långt ifrån alla som vill bli chefer få de möjligheterna. Det är aldrig fel att sikta på chefsjobben men att ta för givet att man kommer bli chef är nog att göra sig själv en otjänst för risken är hög att man aldrig får chansen.

    Jag kräver inte en förmögenhet men jag lever inte på luft, och att studera 3,5 år för att få samma lön som ett butiksbiträde har känns bara nedvärderande. Då ska man verkligen brinna för sitt jobb, och det gör inte jag. Jag vill ha ett jobb där jag tjänar bra, och kan unna mig att leva ett liv jag aldrig kunnat leva. När mina vänner reste utomlands på lyxsemestrar fick jag stanna hem i mitt rum, och under senare år när vänner gått på spabehandlingar, nagelbehandlingar osv så har jag inte haft råd med detta. Jag vill leva ett liv där jag inte behöver räkna kronorna för att se om jag har råd att köpa ens det nödvändigaste som mat, vissa månader just nu när jag är student äter jag knappt för att pengarna inte räcker till. Jag har sett hur mina föräldrar har mått sjukt dåligt psykiskt av att inte ha en god eller ens stabil ekonomi, och därför är den ekonomiska aspekten viktig. Det handlar inte om girighet, utan att jag accepterar den verklighet vi lever i, allting kostar pengar och vi är beroende av pengar oavsett om vi vill vara det eller inte. Sedan vill jag självklart tycka att jobbet är någorlunda intressant. Hantverkare tjänar bra men skulle förmodligen hata ett sånt jobb för det inte är min grej, så elektriker har jag väl egentligen redan strukit. Jag trivs med kontorsjobb, men skulle hellre prata med andra företag eller kunder. Jag är trött på att ha klienter som kallar mig hora för jag inte tar de juridiska besluten som de önskar, och är man trött på sitt yrke efter bara 1 månad så finns det ingen anledning att fortsätta.

    Jag vet inte vad jag vill göra, och det är anledningen att jag har dröjt kvar på socionomprogrammet såhär länge för jag har funderat på att hoppa av och byta utbildning från första terminen. Under termin 2 ansökte jag till och med till juristprogrammet, kom in, sade upp min lägenhet, letade bostad i Örebro, skulle precis skriva på kontrakt på studentlägenheten där när jag backade och fegade ur för jag inte var säker på det valet heller. Jag har inte varit säker på någonting och därför har jag inte hoppat av ännu, men nu känner jag att det nog är dags att göra det. Däremot vill jag inte stressa fram en ny utbildning, har blivit antagen på sen ansökan till yh-utbildning som inköpare men känner mig inte säker på att det är ett bra val för mig heller så vet inte om jag är beredd flytta till Växjö när jag inte ens känner mig säker på valet. Jag har hört att ingångslönerna inte är jättehöga inom redovisning, men ingångslöner säger inte så mycket, det är löneutvecklingen som är viktigast. Socionomer har helt okej ingångslöner, runt 30 i de flesta kommuner (34-35 i Sthlm), i min kommun ligger det på 26-27 dock så det är stora variationer beroende på kommun, men oavsett kommun så är det en usel löneförhöjning, Över 1% om året anses ovanligt i höjning. Detta visar sig även på lönestatistiken, från 2017 till 2018 har socionomerna en väldigt svag löneförhöjning vad gäller medellöner, bara runt en 1000-kronor per år höjs medellönen i SCB:s lönestatistik per år, detta är mindre än inflationen så katastrofalt egentligen. Man ska nog bry sig mer om löneutvecklingsmöjligheterna än om ingångslönerna. En enhetschef inom socialtjänsten och en anställd ekonom eller sjuksköterska har ungefär samma lön. En chef inom ekonomibranschen tjänar ofta uppåt det dubbla mot en chef inom sociala sektorn. Kuratorer tjänar ännu sämre än socialsekreterare så det är inget yrke jag är intresserad av heller, krävs dessutom 2 års vidareutbildning numera så 5,5 års utbildning totalt. 

    Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv men jag fyller 22 år under hösten så det finns tid att ta reda på det. Jag tror att det är skadligt för mig att jag är väldigt stressad. Jag har framtidsplaner på att eventuellt flytta till Norge, då jag känner att det mesta fungerar bättre där, men har haft lite svårt att hitta bra information om att studera i Norge som svensk. Jag måste nog först lära mig norska också för att kunna gå en utbildning där, så länge den inte är engelskspråkig då.

    Om jag ska ta mina största intressen så är det politik, debatter, samhällsdiskussioner och juridik. Det känns därför som att jurist och statsvetare förmodligen är det mest intressanta för min del, däremot är jag rätt övertygad om där att jurist är ett säkrare kort att satsa på inför jobbmöjligheter. Arbetsmarknaden för statsvetare sägs vara ganska tuff, och jag är lite för feg för att utbilda mig till något där man på förhand vet att hitta jobb kommer vara svårt. Speciellt när jag redan har kastat bort 2 år och har stora studieskulder. Ekonomi är intressant, men vet inte hur väl yh-utbildningar står sig på arbetsmarknaden. Det blir nog svårt att avancera uppåt mot mer avancerade roller som ekonomiansvarig, controller eller ekonomichef när man konkurrerar med att det finns väldiga många med kandidatexamen eller civilekonomexamen. Ekonomi kanske inte är det smartaste heller i och med att jag har väldigt svårt för matte. 

    Jag är så arg på mig själv just nu för att jag ansökte till både juristprogrammet och systemvetarprogrammet inför hösten men tog bort min ansökan för några månader sen. Jag får helt enkelt ta att eventuellt förlora det halvåret och börja i vår men då blir det nog i Stockholm om det är juristprogrammet vilket i och för sig är en fördel då majoriteten juristjobb finns i Stockholmsregionen. Under våren finns det bara i Uppsala, Lund och Stockholm och enligt senaste årens statistik så kommer jag inte in i Uppsala eller Lund, däremot kommer jag in i Stockholm.
  • Ons 17 jul 03:49 #6
    Therescha skrev 2019-07-16 23:24:44 följande:

    Nej men jisses, det är aldrig för sent! Blir själv 32 i höst och har de senaste åren pluggat upp min gymnasiebehörighet, till hösten börjar jag utbildningen till biomedicinsk analytiker. Har jobbat inom handel sedan tonåren och i din ålder hade jag inte den blekaste om vad jag ville bli egentligen, att det skulle landa i just denna utbildning var absolut inget jag visste då, visste inte ens att yrket existerade tills för bara några år sedan.

    Nu har du ju testat på socionom och känner att det inte var din grej, då är det ingen idé att vänta med att byta bana.


    Skönt att höra om fler som vågar ändra bana istället för att tänka ''nu har jag valt det här så nu är det så''. Jag önskar dock att jag hade arbetat istället så jag hade sluppit ha stora studieskulder efter mig. Jag kommer troligtvis få ut skadestånd för att blivit rejält felbehandlad av vården, och ifall jag får ut de pengarna tänker jag att eventuellt lösa in mina befintliga studieskulder. Det beror lite på hur mycket skadestånd jag får ut, men summan lär bli ganska hög då det är en riktig vårdskandal.

    Det kan nog vara smart att vänta som du gjort, och inte börja plugga direkt efter gymnasiet som jag gjorde.
  • Ons 17 jul 14:40 #7

    Hej,

    Jag har en fråga om reservantagningen.

    Jag står som reserv i min första och andrahandsval (Vilket är samma program men i två olika orter). Nu efter första urvalet är min plats i mitt första handsval 124 och i mitt andra handsval är det 88.

    Programmet tar in totalt 85 st. I kö står det 209 st i min urvalsgrupp vilket är BI (andrahandsvalet).

    Hur stor är min chans att komma in i utbildningen efter andra urvalet? Är det kört för mig? Eller finns det en chans fortfarande?

    Jag vill gärna höra vad ni tycker då är jag så stressad.

    Tack för hjälpen!

  • Ons 17 jul 14:51 #8
    Sienna34 skrev 2019-07-17 14:40:43 följande:

    Hej,

    Jag har en fråga om reservantagningen.

    Jag står som reserv i min första och andrahandsval (Vilket är samma program men i två olika orter). Nu efter första urvalet är min plats i mitt första handsval 124 och i mitt andra handsval är det 88.

    Programmet tar in totalt 85 st. I kö står det 209 st i min urvalsgrupp vilket är BI (andrahandsvalet).

    Hur stor är min chans att komma in i utbildningen efter andra urvalet? Är det kört för mig? Eller finns det en chans fortfarande?

    Jag vill gärna höra vad ni tycker då är jag så stressad.

    Tack för hjälpen!


    Hej,
    Jag vet faktiskt inte då jag aldrig hamnat som reserv utan kommit in direkt när jag ansökt men har en vän som kom in på juristprogrammet i Stockholm för ungefär 2 år sen, och hon hade reservplats 80 eller något sånt efter första urvalet. Det är inte kört innan det är klart, men om jag var du skulle jag inte räkna med att komma in för att inte bli allt för besviken. Vilka orter har du sökt? Jag kanske är fördomsfull men tror fler tackar nej till sin plats i ex Norrlandsorter än i Sthlm.
  • Ons 17 jul 15:23 #9

    [quote=79765395][quote-nick]Sinv skrev 2019-07-17 14:51:33 följande:[/quote-nick]

    Hej,

    Jag vet faktiskt inte då jag aldrig hamnat som reserv utan kommit in direkt när jag ansökt men har en vän som kom in på juristprogrammet i Stockholm för ungefär 2 år sen, och hon hade reservplats 80 eller något sånt efter första urvalet. Det är inte kört innan det är klart, men om jag var du skulle jag inte räkna med att komma in för att inte bli allt för besviken. Vilka orter har du sökt? Jag kanske är fördomsfull men tror fler tackar nej till sin plats i ex Norrlandsorter än i Sthlm.

    [/quote

    Det är ju apotekarprogrammet i Uppsala (förstahandsvalet) och Göteborg (andrahandsvalet).

    Min reservplats i Göteborg är 88 av 209 och de tar in totalt 85.

    Jag räknar inte med att komma in men det är ju min drömutbildning, det därför ville jag höra andra historier så att jag inte tappt hoppet.

  • Ons 17 jul 15:46 #10
    Sienna34 skrev 2019-07-17 15:23:34 följande:

    [quote=79765395][quote-nick]Sinv skrev 2019-07-17 14:51:33 följande:[/quote-nick]

    Hej,

    Jag vet faktiskt inte då jag aldrig hamnat som reserv utan kommit in direkt när jag ansökt men har en vän som kom in på juristprogrammet i Stockholm för ungefär 2 år sen, och hon hade reservplats 80 eller något sånt efter första urvalet. Det är inte kört innan det är klart, men om jag var du skulle jag inte räkna med att komma in för att inte bli allt för besviken. Vilka orter har du sökt? Jag kanske är fördomsfull men tror fler tackar nej till sin plats i ex Norrlandsorter än i Sthlm.

    [/quote

    Det är ju apotekarprogrammet i Uppsala (förstahandsvalet) och Göteborg (andrahandsvalet).

    Min reservplats i Göteborg är 88 av 209 och de tar in totalt 85.

    Jag räknar inte med att komma in men det är ju min drömutbildning, det därför ville jag höra andra historier så att jag inte tappt hoppet.


    Min vän kom ju in på juristprogrammet i Sthlm på reservplats 80-någonting så det låter ju som det ändå finns en chans.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll