Min pojkvän är likgiltig, elak och hotar att lämna mig och barnet
Jag är gravid i 6 månaden och mitt förhållande är helt kaotiskt. Jag vet inte om jag orkar längre..
Min kille och jag hade ett av och på förhållande under några år (det var svårt i början för oss pga distans under en längre period), men till sist beslöt vi oss för att vi ville satsa och vi flyttade ihop i samma stad. Jag har vetat sen start att han VERKLIGEN vill bli pappa och är extremt barnkär. Ganska direkt vi bodde tillsammans började min kille tjata om att jag skulle sluta med mina p-piller. Jag kände mig inte redo, då vi inte har det jättestabilt ekonomiskt och vi har varit så av och på, bråkat mycket osv. Själv har jag även haft depressioner till och från under mitt liv, så visste inte om jag var redo. Han övertalade mig (TJATADE!!) och jag blev gravid direkt. Så fort jag fick veta att jag var gravid så släppte alla mina tvivel och jag har älskat vårt barn sen sekunden jag plussade. Så problemet ligger inte där. Dock tvivlar jag så otroligt på min kille. Verkar inte som att han alls är intresserad längre, han frågar verkligen ALDRIG hur jag mår osv, klappar aldrig magen, undrar kring barnets utveckling, vill prata om framtiden, lyssna på mina/prata om sina egna förväntningar osv. Har varit hyfsat hormonellt stabil under graviditeten och varit generellt gladare än jag varit i mitt liv innan. Men självklart att jag NÅN GÅNG, typ max 5-6 ggr under detta halvår, varit ledsen, deppig och "oprovocerat" gråtit pga rädslor inför förlossning, osäker i min mammaroll och bara allmänt orolig. Han bryr sig inte, tröstar inte, frågar inte vad som är fel osv. Att bli ignorerad triggar mig till att bli MER ledsen och ibland har jag suttit och gråtit i kanske 4 timmar, utan att han ens låtsas om att jag finns till. Slutar alltid med att jag får trösta mig själv och bara "släppa" det, om jag vill undvika gräl. Hur kan man vara så känslokall mot någon som är gravid med ens barn? Att låtsas som personen är luft? Inte ge en kram? Yttra ett enda ord? Speciellt som jag vid många tillfällen uttryckt och förklarat "det beror inte på dig, jag är hormonell och det enda du behöver göra är att ge mig en kram, så får jag känna mig trygg".
Ibland har bråk startat, grundat i skitsaker, och jag har verkligen upplevt det som att han överreagerar skarpt och blir oerhört arg. Han hotar att lämna mig och barnet, han hotar att slå sönder mina ägodelar, han kalllar mig hemska fula ord och säger saker som t.ex att han ångrar att han valde att starta familj med just MIG. Hans beteende är ganska extremt och känns irrationellt, jag kan verkligen bli riktigt rädd för honom för allt känns så hotfullt. Även om han inte är våldsam fysiskt. Jag är ganska känslig och blir väldigt ledsen och upprörd, gråter mycket och blir ångestfylld under våra bråk (som verkligen är HEMSKA, aldrig upplevt liknande i andra förhållanden). Ibland känner jag av stressen i magen, i form av spänningar och att det gör lite ont, så jag får ännu mer panik över att detta ska påverka barnet. När jag ber honom sluta bråka med mig och förklarar att stressen påverkar barnet, så verkar han helt skita i det, eller så tror han väl att jag vara ljuger och fejkar magsmärtor.. Han anklagar mig även att det är JAG som skadar barnet, pga jag blir så ledsen = mitt fel.
Det har kommit till en punkt då jag inte vet om jag orkar med detta. Känner mig verkligen helt ensam i denna graviditet, även om vi bor tillsammans. Orkar inte bli hotad med att han ska lämna mig osv konstant!! Även om han "bara" säger så för att såra mig i stunden, så är det så OTROLIGT sårande och jag vet inte hur mycket jag kan förlåta. När är gränsen nådd? Är det normalt att män är såhär känslokalla, elaka och visar så otroligt lite intresse under graviditeten? Kommer han vara en närvarande och bra pappa, trots att han verkar skita totalt i barnet och dess hälsa medans det ligger i magen? Nån som har nån erfarenhet kring män som blivit MONSTER under graviditeten, men sedan varit bra pappor ändå?
Är nära att lämna, väldigt nära! Men vill inte göra nåt drastiskt med tanke på barnet. Vill inte splittra familjen i "onödan". Jag har älskat honom i så många år, men känner att mitt enda fokus måste vara att må bra för att kunna ta hand om min kommande dotter.
Förlåt för mycket låååång post.. mycket tankar som flyger i denna skalle.