Min älskade kisse har gått bort, kan inte hantera sorgen!

Tack :(

Det var fint sagt, tack.

Låt det ta tid, du kommer att känna vad som är bäst. Och sorgen kommer att minska.

@TS: Jag förstår du är oändligt ledsen och förtvivlad nu när din älskade lilla kisse inte finns kvar. Önskar jag kunde säga nåt som tog bort all din förtvivlan men tyvärr funkar det ju inte så. Kan bara säga jag förstår utifrån att jag själv är en stor kattvän och att jag vart med om att låta en älskad liten kattvän somna in.

Det va en katt som redan fanns i våran familj när jag föddes och jag växte alltså upp med den. Hon va min vän och absolut en älskad medlem av våran familj. Hon blev 18 år och mot slutet väldigt svag och eländig och hade bla. svårt att gå och stå efter ha vart en livlig buskatt hela sitt liv. När hon somnade in hos veterinären va hela familjen där och jag höll om henne. Det va så sorgligt, en så stor förlust men det kändes ändå fint och värdigt på nåt vis att hon fått lämna jordelivet på ett sånt stillsamt och kärleksfullt sätt efter ett långt liv där hon vart högt älskad och trygg.

Nu är jag vuxen, bor för mig själv och har katt och även om jag älskar den högt saknar jag ändå den katten jag växte upp med. Minnena kommer tillbaka då och då och jag är tacksam över dom fina år jag fick med henne. Men som sagt livet går vidare. Fast...jag fasar för den dagen då det är dags för min lilla kisse att somna in. Det gör ont att tänka på.

Tro mig, du gav henne ett underbart liv där ni älskade varandra och du gav henne också ett värdigt slut så hon inte behövde plågas mer. Det är kärlek om nåt. Det är inte ens alla människor som får ha det så bra livet igenom.

Men en stor förlust är det ju att mista en älskad vän. Så är det bara.

Jag hoppas den akuta sorgen ska släppa snart och att du ska kunna ha kvar och glädjas åt alla dom underbara minnen du har kvar av din kisse. Det kommer bli bättre såsmåningom.

Ta hand om dig!

/flygrl

Jag har askan av min hund här hemma.
Hade samma funderingar som du, övervägde spridning i havet som ju finns överallt.

Min älskade hund har sin vrå här hemma.
Och det känns faktiskt bra.

Beklagar verkligen sorgen. Har också tvingats avliva en kär familjemedlem och bästa vän, En söt katt. Som blev 17 år.  

Inom en snar framtid så kommer du att kunna se tillbaka på din katt med glädje, och mindre sorg.   Det kommer inte göra lika ont.  Man lär sig att leva med det.  Sörj din katt, gråt och släpp ut tårarna.  Det kommer att göra dig starkare på sikt.  

<3

Beklagar verkligen sorgen. Har också tvingats avliva en kär familjemedlem och bästa vän, En söt katt. Som blev 17 år.  

Inom en snar framtid så kommer du att kunna se tillbaka på din katt med glädje, och mindre sorg.   Det kommer inte göra lika ont.  Man lär sig att leva med det.  Sörj din katt, gråt och släpp ut tårarna.  Det kommer att göra dig starkare på sikt.  

<3

Jag beklagar sorgen. Det är kämpigt när husdjur går bort, har själv avlivat ett par katter och även om jag intellektuellt sett har vetat att det var rätt tidpunkt så finns ju alltid tvivlet där.

När min pappas hund dog (väldigt plötsligt och oväntat) fick han en så pass djup depression att han fick remiss till samtalsterapi och medicinering. Så om du känner att sorgen inte går över och att du ältar: tveka inte att söka hjälp hos din vårdcentral.

Tack för era fina svar. Jag känner mig så ensam i min sorg så era ord betyder mycket.

Jag fastnar i lite tankemönster ibland. Ska försöka lista upp dem.

1. Jag hör och ser henne överallt. Om en väska står vid dörröppningen tror jag det är hon. Om jag ser en sopborste i ögonvrån så tror jag att det är hon. När det inte är hon så kommer ett hugg i hjärtat och en kall känsla i magen. Har ni haft det så och när går det över?

2. Jag kan vara sysselsatt med något en stund, sen tänker jag snabbt "jag måste kolla till kissen, tänk om hon mår dåligt! Tänk om hon dör snart! Jag måste gosa med henne före hon går bort, annars kommer jag ångra mig" etc. Sen i nästa sekund kommer jag på att det är försent, att hon redan har avlivats och då får jag som panikkänslor! Jag tänker typ "vad fan har jag gjort?! Har jag dödat min kisse?!" Det är så plågsamt och det känns fan inte normalt att jag typ "glömmer av" att hon är borta!

3. Jag känner mig elak som inte gråter hela tiden. Jag är väldigt nedstämd och ledsen, men tårarna kommer inte så ofta fastän jag är så himla ledsen och då får jag dåligt samvete. Ibland känner jag mig väldigt tom med. I nästa sekund är tanken på att fortsätta leva utan henne helt otänkbar och jag då mår jag så illa att jag får kväljningar. Jag står snart inte ut :(

Nu har det sjunkit in. Jag har jobbat som en tok och haft varenda helg uppbokad med saker sedan det hände men nu i helgen har jag varit sjuk och därför bara varit hemma i flera dagar. Då förstod jag att hon verkligen är borta och jag har varit så ledsen. Jag har låtit mig känna mig ledsen och inte gjort något annat för att slippa sorgen utan funnit mitt i den trots att det gör så ont. Min älskade lilla kisse...

Det känns bra läsa ditt senaste inlägg, det där du skriver det sjunkit in nu men jag vill ändå försöka svara även på det här inlägget. Av nån anledning har jag missat besvara det tidigare. :/

1. Ja, så va det för mig också efter vi låtit avliva katten jag växte upp med. Såg henne överallt och ffa kände hur hon låg i sängen hos mig, på mig eller mellan mina ben ovanpå täcket...bara för upptäcka att hon ju inte va där trots allt. Det är lite spöklikt sånt där men naturligtvis ett bevis på hur viktig kissen vart för en, hur mycket man älskat den och hur nära den stått en. Hos mig satt det där i länge och försvann egentligen först när sen familjen skaffade en ny katt. Och jag vet det är sådär för många andra som förlorat ett älskat djur, att det är vanligt.

2. Du verkar ha mycket skuldkänslor för du lät avliva katten och det är väl det som kommer upp i det du beskriver MEN vet du va? Du har verkligen ingen anledning känna några skuldkänslor för du gjorde det enda rätta som kärleksfull och ansvarsfull kattägare. Du såg till att avsluta dess lidande så den fick somna in på ett värdigt vis. Det är kärlek och omtanke det. Förhoppningsvis har också det sjunkit in hos dig nu.

3. Du är/va inte alls elak för du inte grät hela tiden. Man kan inte mäta sorg i antal tårar och man kan va väldigt ledsen utan att det nödvändigtvis syns på utsidan med tårar och så. Det är uppenbart för alla som läst tråden att du sörjde din katt djupt. Varför skulle du annars startat en sån här tråd? Låt det stanna vid det och sluta förebrå dig. Även det antar och hoppas jag har skett sen du skrev deg här inlägget.Va skönt att höra att det sjunkit in nu och du väl accepterat att hon är borta. Sorgen och saknaden finns nog kvar men förhoppningsvis i en mer hanterbar form som går att leva med. För livet måste ju gå vidare även om det kan kännas omöjligt när man är i den mest akuta sorgen. Och minnena av din älskade lilla kisse finns ju kvar...se till att vårda dom.

Önskar dig allt gott!

/flygrl

Tack flygrl, tack att du tog dig tid att skriva till mig, det värmer så mycket!

Det gläder mig höra att jag åtminstone kunnat bidra med nåt litet positivt när du haft det så jobbigt. Oss kattvänner emellan.

Ta hand om dig!