Anonym (Suck) skrev 2019-08-15 12:54:56 följande:
nä, ok det köper jag absolut. I en situation där premisserna plötsligt ändras kan jag se att det blir en annan situation
Så du skulle inte vilja leva med en människa som har t.ex. tvång, men som försöker jobba med dem för att ni ska kunna leva ihop? Tycker att det låter som en konstig inställning... i sista änden måste det ju innebära att du måste hitta nån som inte har några problem av något slag, eftersom du inte vill leva med en person som måste jobba på några problem för att saker ska fungera? Tycker att det är en naturlig del av alla förhållanden: att man anpassar sig och jobbar på saker som ställer till problem. Fast ok... det tycker kanske du också. Det är bara det att du inte ser just oviljan att låta partnern ha sex med andra som ett problem. Du ser det som ett viktigt behov, som det är helt ok att vilja vårda och nära. Jag menar inte det nedlåtande (jag inser att det kanske låter så), jag bara konstaterar att du ser det på ett helt annat sätt än jag, att du inte kan förstå mitt sätt att se det, och att jag inte kan förstå ditt sätt att se det.
Fast det var ju inte överhuvudtaget det jag sa heller.
Och jag sa inte heller att du skulle känna nån skuld. Det enda jag sa var att båda parter är lika mycket anledning till att förhållandet kollapsar, om det kollapsar. Det är lika mycket pga att den ene vill vara monogam som att den andre inte vill vara det som det kraschar, eller hur? Sen kan man diskutera vem (om nån) som har gjort fel osv, men det var inte det jag kommenterade. Och: situationen du pratar om här, att din man plötsligt efter en lång tid tillsammans skulle ändra sig beträffande en sån här sak är ju en speciell situation, det var inte riktigt den situationen jag hade i åtanke när jag startade tråden.
Nja, jag är intresserad av att få relevanta argument för varför det *inte* skulle vara en fix idé som man kan må bra av att jobba med om den ställer till problem. Självklart anser jag att jag har rätt, precis som alla människor anser att de har rätt i det de anser att de har rätt i, det blir liksom konstigt att säga att man aldrig skulle få anse att man har rätt angående nånting. Och självklart anser jag att motsatsen till det jag tror (nämligen att monogamt tänk *inte* skulle vara en fix idé osv) är fel, det hade ju varit konstigt annars. Du säger att jag bara är intresserad av att hävda att alla som inte lever och tänker som jag har fel, men där har du tagit miste. När jag bemöter de argument jag får så är det inte för att slå mina åsikter i huvet på andra, utan det är för att det är mitt sätt att utvärdera de argument jag får, mitt sätt att se om de håller eller inte. Om nån kan ge mig övertygande argument så kan jag absolut ändra åsikt. Det är bara det att hittills är det ingen som har gjort det. Eller, förresten, det var inte sant, för det var nån som tog upp oönskade graviditeter och sjukdomar, och *det* kan jag hålla med om är rationella anledningar till att inte vilja att partnern ska ha sex med andra, men det är ju ändå anledningar som är hyfsat lätt att kontrollera. Alla andra argument som har kommit upp har haft att göra med "hur det känns", vilket bara stärker min poäng att det bara sitter i huvet.
Jag inser att jag låter otroligt hård och kall, men det är faktiskt inte min mening. Jag lägger faktiskt ingen värdering i "fix idé" (hade det funnits nåt annat ord jag kände till som betydde samma sak, men som inte hade den värdeladdning det har, så hade jag använt det), eller i att nånting "sitter i huvudet". Jag anser inte att det är moraliskt förkastligt eller att människor som känner så här känner "fel" (i ordets moraliska betydelse), och jag har, vad jag vet, aldrig någonsin sagt att de är egoistiska, så det känns lite märkligt att du säger att jag anser det.
Det du inte förstår är att vi inte diskuterar fakta här utan känslor. Jag kommer inte med några argument, jag förklarar bara hur jag känner och jag har inga problem med hur jag känner, ingen annan heller för den delen. För mig är mina krav i ett förhållande inte något problem. Det spelar ju ingen roll vad du anser. Faktum är att människor vill leva på det sätt dom trivs bäst med. Det är det enda svaret man kan ge.
Åter igen så är det sjukt att jämföra preferenser i ett förhållande med psykisk ohälsa. Jag lider själv av det och har gjort i hela mitt liv. Det är något som påverkar hela mitt liv negativt och som jag ständigt måste jobba med. Att jag vill leve monogamt har aldrig någonsin i hela mitt liv varit ett problem för mig. Det finns ingen anledning för mig att ändra på det. Det påverkar inte min hälsa övht. Jag går inte runt och oroar mig för otrohet eller att min man ska gå bakom min rygg.
Vi tänker helt olika och det är inget fel med det. Du kommer aldrig att kunna ge mig något argument som skulle få mig att ända mig. För det handlar åter igen inte om fakta här. Du kan ifrågasätta hur jag känner hur mycket som helst. Men så länge du inte kan ta in att andra helt enkelt fungerar annorlunda så kommer du ju aldrig att få några svar.
