Otrohet, men från ett annat perspektiv

Grejen är ju att förhållandet skulle inte vara värt besväret längre i en sån situation för mig. Min man skulle inte vara samma person för mig längre och även ifall han skulle backa och säga sig vilja jobba bort sina behov så skulle det inte intressera mig. Jag skulle inte vilja leva med någon som måste bearbeta och komma över sina viktiga behov för att jag skulle må bra och trivas i relationen. Det är inte egocentriskt att vilja leva i en relation på sina egna villkor. Det är inte egocentriskt att inte acceptera något som får en att må dåligt. Jag skulle inte känna någon som helst skuld över att förhållandet tog slut då det inte är jag som kräver en fundamental förändring hos min partner. Han sätter nya villkor och får räkna med att jag inte går med på dessa. 

Parallellen med barn handlar mer om att vissa saker kan man bara inte ändra på med sig själv. Att vissa saker är för stora helt enkelt. Var gränsen går är upp till var och en. 

Jag har inget som helt problem att förstå att en del människor vill ha öppna förhållanden och mår bra av det. Jag ser inget fel med det heller. Jag anser inte att deras sett att se på relationer är sorgliga eller konstiga på något sätt. Allt handlar bara om att människor ska leva sina liv och ha den typen av relationer som dom mår bra av. Du är inte så intresserad av att ta del och förstå hur andra tänker. Du är mest intresserad av att hävda att alla som inte lever och tänker som du tänker och känner fel, är egoistiska och att deras känslor är fix idéer som bör arbetas bort för deras eget bästa.  

Det finns inget sätt han skulle kunna vinna något i en sån situation. Skulle han vara ärlig så skulle det ta slut. Skulle han inte vara det så skulle det ta slut direkt som det kommer fram. Enda skillnaden är att jag inte skulle tappa hans respekt om han var ärlig. Men relationen skulle vara över oavsett. 

Att en relation tar slut är inte det värsta som kan hända. Det kan hända av en massa olika orsaker. Det viktiga för mig är att relationerna jag har är bra, att jag är lycklig och trivs. 

Jag pratar inte om vänskaplig kärlek utan om "romantisk kärlek" (Den kärlek som gör att man längtar efter varandra, vill vara nära, vill dela saker, vill ha fysisk närhet, det som avgör när relationen inte bara är vänskaplig) När människor träffar någon de är kär uppstår oftast en längtan efter sex. Ja, man kan ha sex utan kärlek, men romantisk kärlek innehåller oftast sexuella känslor och jag tror att bra sex ofta gör att man vill träffas igen, och igen, och igen, och när det då sker binder de flesta särskilda känslomässiga band till den personen.