Otrohet, men från ett annat perspektiv
Egentligen är det rätt märkligt att en så naturlig del av människors liv blir så extremt känsloladdat emedan andra former av svek och brutna löften lätt slätas över.
Mitt ex var otrogen vid ett par tillfällen och jag misstänker att det var vid fler tillfällen än vad jag vet om. Just då kändes det rätt jävligt men i efterhand när man fått rannsaka sig själv och hur man var under vår relation känns hennes agerande som en rätt självklar reaktion på mitt beteende där jag svek henne och våra barn för att göra det jag tyckte var kul.
På en julfest så blev hon uppvaktad av en av mina kollegor och rätt naturligt så med lite alkohol och en man som såg henne som kvinna och inte som piga så gick det som det gick.
Vi skilde oss några år senare men inte på grund av otroheten utan för att jag helt enkelt var omöjlig att leva med på den tiden.
Jag har för läge sedan förlåtit otroheten det gjorde jag redan när vi var gifta och vi kunde säkert gått vidare om jag skärpt till mig och börjat ta ansvar får vårt gemensamma.
Det jag aldrig kan förlåta är mig själv och hur jag var under dessa år.
Tycker att det ofta blir en märklig fokusering på otrohet och sex när man talar om relationer trots att det egentligen är en rätt liten del av vad en relation är och det finns mycket större svek man kan göra sig skyldig till mot sin partner än lite flås i sänghalmen med någon annan än den man är gift med.