Min man tror att jag fått barn med någon annan.

Men tänk om dina barn tjatar om något, ger du verkligen efter varje gång för att du inte orkar med bråk? Om de vet att mamma inte ger efter för tjat blir det mindre tjat i framtiden. Det är samma sak här. Du vägrar istadigt att byta om och upprepar "du bestämmer inte över min klädsel".

Klart man inte vill bråka inför barnen. Men vad ger du nu för budskap till barnen, jo: "Pappa bestämmer över mamma. Män bestämmer över kvinnor." En dotter lär sig att kvinnor underkastar sig män, och kommer därför att underkasta sig sin pojkvän/sambo i framtiden, en son lär sig samma sak och kommer att kräva underkastelse av sin framtida flickvän/sambo. Om nu din man lärt sig att en man har rätt att kontrollera sin kvinna, bryt den onda kedjan.

Jag förstår att du tycker det är pinsamt att berätta detta för dina vänner/syskon/föräldrar. Men varför inte ringa till en Kvinnojour? Det är inte samma sak som att du måste flytta dit, men du kan få stöd och information där.

Jag har läst en tråd här inne där det kom fram efter dryga tre år att pappan inte var den biologiska pappan. Hon ville skiljas och tog själv hand om barnet. Den som varit pappa i drygt tre år var självklart bedrövad men en mor "har alltid rätt" och iom att hon då flyttade ihop med den biologiska pappan så menade hon på att eftersom du inte har nåt biologiskt band till barnet så får du inte längre träffa det. ÖVER TRE ÅR- FY FAAN! Han står maktlös!

Kom inte och säg att vi män skiter i barnet, trots att vi inte är biologisk pappa till barnet. Man skapar en kärlek till barnet och det gör många även med bonusbarn.

Gör ett Dna-test. Eller, låt pappan beställa hem, fixa, betala för dna-testet, det är ju han som vill veta.

Märkligt att så få kvinnor kan sätta sig in i mäns situation.

Som kvinna är du alltid 100% säker pga att barnet växer inuti dig.

Men ca 10%av barn (är olika siffror i olika studier, men denna siffra brukar vara återkomnande), har en annan pappa än man tror.

Så, det är faktiskt inte så märkligt att män vill ka konkreta bevis.

Jag har sett o läst flera dokumentärer/texter om män som sent fick veta att de inte var biologisk pappa. Vilket trauma.

Nej, gör ett dna-test bara och få det ur världen. Och by the way, jag är kvinna och skulle vara helt ok med om barnens pappa gjorde dna-test, så länge testen var seriösa/pålitliga. För jag har inget att dölja.

Stärk dig själv så kommer du komma till en punkt där du klarar att välja helt själv om du ska vara kvar eller lämna. Innan man nått den punkten har man inget val, eller rättare sagt man tror att man inte har ett val. (Att stärka sig själv är bland annat att inse att det ens partner gör mot en inte är normalt förekommande i normala relationer, samt att man inte förtjänar att bli behandlad så).

Jag nådde den punkten genom att träffa en psykolog i ungefär 1 års tid, och sen faktumet att exet på allvar börjat trycka på om att jag skulle säga upp bekantskapen med min bästa vän, den enda vännen jag hade kvar för övrigt, var droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag förstår hur du menar. Och visst kan jag förstå att män kan vilja ha obligatoriskt faderskapstest.

Men samtidigt så måste ju män förstå att man som kvinna kan bli sårad om ens man sen många år plötsligt börjar tvivla på att ett eller flera av hans barn är hans.

Min man och jag har varit ett par i 17 år. Vårt yngsta barn är mer likt mig än honom. Precis som för TS.

Om han då plötsligt skulle börja tvivla på att han är pappan så skulle jag inte bara bli sårad utan även mäkta förvånad.

Förvånad över att han ens kan tänka så och sårad över att han måste misstänka att jag varit otrogen.

Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt att få reda på att det barn man tagit hand om som om det vore ens eget inte är ens biologiska barn. Det är helt oförlåtligt att ljuga om en sådan sak.

Men bara för att några kvinnor gör så ska väl inte alla kvinnor behöva bli misstrodda?

Jag ska verkligen försöka att stå upp för mig själv.

Verkligen starkt av dig att ta dig ur en sån situation. Du är grym. Hoppas allt är bra med dig idag.

Han har faktiskt inte dragit upp det något mer sen 2 dagar tillbaka. Han sa att han förstod att det han tänkte var sjukt och att han innerst inne vet att vår yngsta är hans, men att han inte kan kontrollera sina tankar. Men om han drar upp det igen kommer jag att kräva att han går i terapi, annars blir det inget faderskapstest. Om han kan sätta "krav" på mig som är kränkande så måste han ta tag i sina problem i retur genom att träffa en psykolog.

Tyvärr är ju otrohet väldigt vanligt i dagens samhälle, så det är inte precis en helt irrationell oro många män har.

Det händer, alltför ofta, att män - som inte hade en aning- får veta att de inte är biologisk pappa.

Om män behöver ett faderskapstest för att gå all in i relationen med sina barn, ge dem en trygg och säker uppväxt utan tvivel på om barnen är deras- varför inte göra ett faderskapstest? Det finns ju liksom ingen anledning att inte göra det.

Jämför med om man var lite osäker, som mamma, om barnet kanske blivit förväxlat på BB (om du visste att 10% av alla barn blir förväxlade på bb). Skulle du då inte vilja göra dna-test för att vara säker på att få med dig rätt barn hem?

Eller spelar det ingen roll om barnet råkat förväxlats o du får en okänd människas barn hem att uppfostra som ditt?

Vi måste sluta låtsas som att dna inte spelar någon roll. Det gör det. Sjukdomshistoria mm, det är viktigt att veta.

Jag är TS. Jag svarade på ditt inlägg. Han har alltid varit svartsjuk och jag trodde att det skulle bli bättre efter att jag visat honom att jag inte har något att dölja.

Tycker du verkligen att ett faderskapstest borde vara obligatoriskt? Tycker att det på något sätt känns förnedrande. Speciellt om det inte finns någon grund för det hela.