Förlossningsdepression någon?

Blev mamma till en underbar liten son för drygt 5 veckor sedan. Men hur glad, tacksam och stolt jag än är för honom, mår jag inte bra. Har en historia med psykisk ohälsa, därför vet jag inte om detta är början på en förlossningsdepression eller bara mina gamla hjärnspöken som eskalerat nåt enormt.

Även om dagarna har sina ljuspunkter då man får ett leende eller ett magiskt ögonblick med honom i famnen, präglas större delen av dagen av destruktiva tankar och ibland ren förtvivlan. Jag hatar den jag är eller den jag blivit. Var beredd på att småbarnslivet skulle va tufft, men inte att det skulle förvandla mej till världens tråkigaste människa som ser allt i svart och bara vill sova hela tiden. Känner mej gammal och sliten. Men hur trött jag än är ligger jag vaken pga alla ältande tankar.

Har ingen lust att träffa folk eller hitta på saker för det känns bara som ytterligare ett prestationskrav eller ett faktum där alla mina dåliga tankar om mej själv bekräftas. Hatar hur kroppen förändrats, eller snarare min bild av den, och kan inte se framför mej hur jag nånsin ska kunna ha sex igen när jag äcklas så sjukt mycket av mej själv. Spelar ingen roll att min partner säger hur fin jag är, kan ändå inte ta åt mej och innerst inne kommer jag alltid tro att han säger det bara för att va snäll. Han börjar också bli less på mina ständiga gråtattacker och all svartsjuka min dåliga självbild lett till. I de mörkaste stunderna tänker jag att alla skulle få ett mycket bättre liv utan mej. Vill inte dö än, men min son förtjänar en mamma som ler på riktigt.

Har sökt hjälp men väntetiderna inom mödravården är en drygt en månad för tillfället. De hänvisar till psykakuten om det blir värre. Vet inte riktigt vad de menar med ?värre?, men tolkar det som att man skulle bli seriöst suicidal eller nåt.

Om nån känner igen sej eller bara vill säga ett par uppmuntrande ord är det mer än välkommet, annars tack för att jag fick skriva av mej och tack ni som orkade läsa!