Tankar i tusen.

Tro mig det värst tänkbara scenariot går runt i skallen hela tiden. Dialys 4 gg i veckan. Med ett spädbarn. Frisk utan njurprpblem så absolut skulle jag fixa det. Har jobb. Klarar mig ekonomiskt. Psyket skulle nog va nedstämd ett tag på grund av vår situation. Har stöd av familj. Egen lägenhet i sthlm. Men det är just tanken av att ja ett barn utan en pappa i bilden och sen att risken finns för att jag blir dålig. Njurar växer inte på träd. Men samtidigt är man lite självisk i tanken. Att vilja ha det. Så klart jag vill ha mitt barn. Vart gravid en gg och det var en helvetes resa. Förlora henne k V27. Fick en stroke i hjärnan. Transplantationen kom 3 år efter. Vart jätte sjuk i flera år. Det är mycket som överväger att kanske inte genomföra detta men samtidigt är det ett liv. Och jag måste ta ansvar. Jag är kluven som sjutton. Hans bipolära beteende gör det inte lättare direkt.

Jo det skrämmer mig också. Att ha ADD och sen bipoläritet på köpet är inget jag vill ge nån. Det är läskigt att leva med nån som har det. Har aldrig fattat vad nån mena att man ska springa men nu. Gör jag det.