Min sambo stänger ute mig känslomässigt

Saken är att man inte behöver tassa omkring på tå. Det gör varken sambon eller jag. Men att pressa sig in i andras människors känsloliv är respektlöst.

Ts man berättar ju när han är redo, inte när ts vill.

Att acceptera att han behöver processa själv och att det inte har med henne att göra. Att hon inte behöver tassa runt på tå. Att backa lite och ge honom utrymme. För jag är rätt säker på att, genom att hon försöker tränga sig på, så sluter han sig mer.

Men skulle hon må bättre av att han mår dåligt?

Jag tror inte det har med behov utan mer en förväntan som inte uppfylls.

Jo, jag tror ts skulle må bättre om hon inser vad det egentligen är och faktiskt även acceptera hur hennes sambo är, inte hur hon vill att han ska vara.

Hon tolkade det som passiv aggressivitet eller silent treatment, vilket är härskartekniker. Såklart hon mår dåligt då. Om hon istället accepterar att han behöver processa det själv, så blir inte detta så infekterat.

Sedan ett tips till ts, man får ofta veta mer genom att bara lyssna (Och självklart visa att man är där) än att fråga.

Ok, men vad är ditt råd?

Tack, vad bra det känns att få era reflektioner!

Jag tränger mig verkligen inte på! Jag har sagt tusen gånger att jag fullt ut accepterar att hans behov av att få egentid går före mitt behov av en mer öppen och kontinuerlig kommunikation (för det skulle helt ärligt passa mig bättre att löpande dela varandras tankar och känslor), men att det blir så mycket enklare för mig atf möta detta hans behov om jag får en om än aldrig så kort verbal (eller skriftlig om det är enklare) heads-up om att han nu går in i sig själv ett kortare eller längre tag. Om han sen efter sin egentid kunde komma till mig och kolla/intressera sig för mitt mående, tror jag faktiskt inte dessa olikheter skulle vara ett problem.

Utöver att han ofta behöver tänka på egen hand, är han ofta förtegen även om sånt som helt klart har med mig att göra såsom information om ändringar i arbetssituation, ekonomi osv. Han kan sitta på sån information länge ich planera och grubbla själv, innan jag får veta något. Tror inte att han medvetet stänger ute mig, utan mer att han inte inser hur det blir för mig. Han blir dock som sagt mkt besvärad/irriterad över om jag påtalar att jag skulle vilja ha mer öppen kommunikation och gemensamt planerande. Plus att han ofta hävdar att om vi haft en diskussion som rör känslor eller vår relation eller mina/våra behov på dessa områden, så behöver han mpnga timmar, ibland dagar, för sig själv då allt sånt prat dränerar honom på energi. Vore det helt upp till honom (vilket jag upplever att det blir alltmer då jag inte vill trigga hans tystnad och alltså försöker få honom att må bra och inte behöva akta sig för mina behov), skulle vi nog aldrig diskutera nånting alls utöver rena praktikaliteter av det oladdade slaget (eller sex, det har han alltid tid och energi att prata om eller ägna sig åt)