• KajsaLouise

    Låg AMH värde

    R84 skrev 2019-10-10 17:58:32 följande:

    Ja de tog det riktigt bra! Fast jag hade nog inte förväntat mig något annat. Jag var nog mer orolig över att känna mer press för det skulle bli deras första barnbarn. Så jag hade mer ångest över det. Min man har sagt flera gånger att det sitter i mitt huvud och det gjorde det. Så med facit i hand borde vi ha berättat tidigare. Haha! Precis det min man sa. Jag visste även att mamma och pappa hade försökt ett tag innan de blev gravida med mig (lillsyrran blev till på första försöket), men inte hurrads länge för det har inte intresserat mig. Nu berättade de mer kring det och de hade väldigt stor förståelse för vår kamp. Förvånande nog var det min pappa som kom med mest förståelse och öppnade sig mycket kring deras känslor när det tog tid att bli gravida. Vi ska berätta för dem nästa helg om graviditeten när de kommer på besök. De tror fortfarande att vi var i Ryssland förra veckan.

    Mitt fsh var normalt och amh låg på 0,5. Fick ut 4-6 ägg på våra tre uttag. De flesta befruktade utvecklades bara till trecelliga. Under den andra ivfen fick de göra totalfrys på eventuella blastocyster pga konisering. Det blev en blastocyst men den tog sig inte. Så över lag har mina ägg utvecklats långsamt och högre doser hormoner har gett färre och färre ägg.

    Men om du känner så tycker jag att ni ska prova en gång. Om ni är villiga att lägga de pengarna så kanske ni ska göra det för då kanske det blir lättare att vid ett eventuellt misslyckande gå vidare med donation. Men jag hade nog börjat kolla på donation parallellt så har ni flera bollar i luften på samma gång. Jag har full förståelse för att det känns skrämmande med donation, men börja sök information, lyssna på poddar och våga tänka tanken.

    Jag mår ganska bra. Mitt illamående har lagt sig lite (på gott och ont). Tar åksjuketabletter enbart på kvällen nu. Blir så himla trött under dagen om jag tar dem på morgonen också och illamåendet är liiiiite bättre. Nu är jag mest illamående på morgonen och när jag är hungrig. Somnar innan 21.30 varje kväll för jag är så trött. Jag börjar bli nervös inför kuben på måndag. Är rädd för att kotten ska ha dött. Det trots att barnmorskan sa förra vecka att vi ska ha väldigt mycket otur om det inte ska gå bra när allt såg så bra ut förra veckan. Men ändå är jag rädd att hjärtat inte ska slå därinne. Sen är jag rädd för att kuben ska visa dåligt. Behöver inte ha toppensiffror men tillräckligt för att risken för något ska vara liten. Så just nu är det lite bergochdalbana mentalt. I helgen kändes allt lugnt men nu är oron tillbaka. Går in i v 12+0 imorgon (eller idag enligt måttet på fostret på våra ultraljud, men går fortfarande efter appen). Jag önskar bara att måndagen går bra för sen ska vi börja berätta för familjen och då hoppas jag att det känns mer på riktigt.


    Men så fint och att din pappa just öppnade sig så, jättefint :) Tror man har en annan förståelse för beslut om donation om man fått kämpa. Så spännande, vad glada och överraskade de måste bli! Ska ni bara berätta det rakt uppochner eller ska ni göra någon rolig grej?

    Okej. Det är väl kanske om fsh är normalt som man kan ha egen ägglossning antar jag. Det är verkligen en hel vetenskap. Kroppen kan bäst själv bevisligen, även om det tog tid.

    Jo, du har rätt. Gynekologen och jag tror väl iofs att det kommer misslyckas, men jag vill ändå pröva. Tror jag. Jag ska börja läsa på vad äggdonation eg innebär.

    Skönt ändå att illamåendet är lite bättre! Tröttheten är ju ändå ett bra tecken också som du kan känna förtröstan till. Jag hoppas att allt ser fint ut på måndag! Barnmorskan har säkert rätt, jag tror ni kommer får se lilla kotten sprattla runt där inne. Jag hoppas det! Får man svaren med en gång på kuben? De mest kritiska veckorna är snart gjorda, hoppas du kan känna ett mer lugn snart!
  • KajsaLouise
    R84 skrev 2019-10-11 06:06:22 följande:

    Jamen det kändes lite tröstande på något konstigt vis när pappa beskrev hur de försökte jaga ägglossningen och fick hitta på ursäkter när de var på tältsemester med några vänner. Och sen frustrationen när det inte funkade.

    Med delar av min mans familj ska vi berätta när vi firar hans systers födelsedag om några veckor. Planen är att ge ett inslaget kort till faster från kotten. Så får hon läsa upp det. Med mina föräldrar vet jag inte riktigt. De har försökt fråga mig saker om Ryssland på telefon så där blir nog mer bara säga att det inte blev någon resa. Med min syster och makens pappa vet vi inte riktigt än. Får se. Känns så overkligt allting!

    Men då kanske ni ska testa en gång? Så får du se hur det går? Och om inte det går så får ni ta nästa steg!

    Jag får svaret på kuben direkt för jag tog blodprover för ett par veckor sen!


    Så fint att berätta nått så privat för ens barn! Jättefint!

    Så kul! Roligt att göra en liten grej av det :) Förstår att allt känns overkligt. Även om jag velat ha barn så länge jag kan minnas har jag ändå haft svårt att föreställa mig ett liv med barn.

    Ja. Jag tänker att jag eg. behöver gå ner lite i vikt dock. Gynekologen sa att det inte är så farligt, men det måste ju påverka. Kan du nått om det?

    Skönt att du får svaren direkt. Hoppas på ett fint resultat!
  • KajsaLouise
    R84 skrev 2019-10-11 08:03:45 följande:

    Ja! Det är ju egentligen detaljer som man kanske inte vill veta om sina föräldrar men i den situationen vi har varit och är i så blev det tröstande på något sätt. Just att de verkligen kan på riktigt säga: vi förstår att det är jobbigt och stressande när det inte funkar för vi kämpade i ett år innan du blev till. Sen är det såklart skillnad mellan att försöka ett år och fyra år, men ändå. De förstod på ett helt annat plan mot vad jag trodde att de skulle göra.

    Jag hade nog inte orkat gå och vänta på ett resultat. Jag är ju mest orolig över att få dåliga siffror och gå vidare med någon annan metod och behöva vänta. Usch och fy!

    Jag har inte jättestor koll på vikt och fertilitet. Är själv normalviktig. Men jag har ju hört och läst om att det påverkar. Det var ett par som frågade det på seminariet med Olga. Båda två var överviktiga och hade fått höra att de behövde gå ner i vikt och ville veta vad Olga tyckte. Det kändes som att de på sättet de ställde frågan hoppades på att få medhåll i att det inte behövdes. Det märkte också på olgas svar att hon kände samma vibe för hon var försiktig och eftertänksam när hon svarade. Men hon sa att hennes rekommendation är att om man här överviktig så är det klokt att se över om det går att gå ner i vikt för det kommer att ge bättre resultat på behandlingarna. Sen beror det säkert på hur många kilon det handlar om.

    Jag känner exakt samma sak. När vi började försöka för snart fyra år sedan var jag så redo för barn. Det kändes så naturligt att vi skulle börja försöka och bli föräldrar inom kort. Men under de här åren har barn blivit något näst intill ouppnåeligt så nu känner jag mig mindre redo och kan inte alls förstå att om allt går bra så är vi tre härhemma i maj! Och hur ska jag kunna ta hand om ett barn?!? Panik!


    Hihi, jo det är detaljer man nog inte vill veta om sina föräldrar men i situationen ni var så var det ju såklart skönt att höra att de hade förståelse för era känslor!

    Skönt att få resultaten direkt! Hoppas det går bra!

    Jag förstår ju att normalviktig är bäst att vara. Jag har varit överviktig hela livet. När jag vägde som minst var mitt bmi nog 25-26, men jag såg smal ut då. Nu är mitt bmi 28, så jag borde ju gå ner i vikt. Jag har tänkt och försökt göra det i över ett år, men det här med oron över att inte bli gravid har tagit överhand. Det är inte en ursäkt såklart, men orken har inte funnits där.

    Tror allt att du kommer bli en fin och bra mamma! Barnet är ju otroligt efterlängtat. Man växer säkert in i rollen, men jag fattar panikkänslan ;) Så otroligt magiskt ändå!
  • KajsaLouise
    Limarie skrev 2019-10-11 11:06:38 följande:

    Jag kan berätta lite om IVF framgång och vikt.

    Statistiskt sett har man noterat sämre IVF resultat vid BMI över 30. Själv har jag alltid haft en BMI på 25-26, alltså nästan normalviktig. Men under 2018 gick jag upp 18kg!!! (Nej, jag var inte gravid och jag mådde psykiskt bra, det var innan vår kamp började).

    Så jag gick ner 10 kg innan IVF nr 1 i maj. Ändrade ffa kosten, ingen diet. Sedan blev det en del träning igen. Sedan gick jag ner 9 kg till fram tills IVF nr 2 i augusti. Så nu har jag samma vikt som jade brukade har och har en BMI på 26. IVF funkade ändå inte men... detta är en multifaktoriell sak. Och jag tänker så här. Hela IVF karussellen är ett pokerspel. Men kan jag påverka nåt så ville jag göra det. Det är för dyrt, både ekonomiskt och psykiskt, att inte ha testat allt annat innan.

    Sedan har man större chans att bibehålla en ev graviditet med BMI under 27 också.

    Hormonbalansen förbättras betydligt också när man går ner i vikt då östrogennivån sjunker i kroppen.

    Satsa på viktnedgång, det kan ha många positiva effekter.

    Jag fortsätter med det och har ett mål till att gå ner 7kg till innan äggdonation. Men just nu står vågen stilla. Men ibland får det vara så.

    Sedan kan du ta kosttillskott innan IVF. Vänta helst 3 månader innan du börjar med IVF då det tar så långt tid att påverka äggkvaliten. Läs också boken it starts with the egg. Där får du all info med. Testa Q10, 400mg dagligen, E vitamin och multivitamin samt Magnesium.


    Tack för att du delar med dig! Jag förstår att vikten spelar in och kan vara avgörande för om man lyckas eller inte. Jag tränar och äter hyfsat bra, men vikten rör inte på sig så det är lite motigt men jag ska försöka gå ner så mycket det går fram till en ev. ivf. Jag hoppas du lyckas med ditt mål! Du har ju gjort en bra resa från när du vägde som mest, så du kommer säkert lyckas med ditt nya mål också! När är det dags för er äggdonation?

    Jag ska testa med vitaminerna! Funderar också på Inositol i kombination med folsyra. Har du någon erfarenhet av det? Folsyra äter jag redan, men frågan är om höga doser inositol också kan förbättra kvaliteten på äggen. It starts with the egg... Okej, jag ska spana in den! Tack!
  • KajsaLouise
    R84 skrev 2019-10-13 10:06:12 följande:

    Jag förstår känslan! Fast för mig blev det typ tvärtom när det kom till träning! Jag började träna mer regelbundet, ca 4 gånger/v. Hittade framför allt löpträningen och det blev avkoppling att ge mig ut på 14-16 km rundor eller att pressa kroppen till att springa 5 km snabbare. Så året fram till våra ivfer var jag nog i mitt livs form. För mig blev nog träningen lite av räddningen att orka från utredning till ivf-start. Sen var det klart jobbigt när jag inte kunde träna under ivferna. Mest mentalt för det hade blivit mitt sätt att koppla av och koppla bort. Så mitt tips är nog att försöka hitta en träningsform där du kanske kan hitta den där känslan av att koppla bort tankarna. Sen funkar det kanske inte för alla men för mig gjorde det supermycket för det mentala. Sen kom formen på något sätt som en bonus.

    Tack! Det värmer! Jag tror bara att det fortfarande känns så främmande och overkligt att jag liksom är gravid! Vet inte när jag kommer att börja tro på det. Förmodligen när magen syns och jag känner kotten därinne. Men nu känns det bara som att jag är som vanligt men med djävulsk illamående och ett större behov av att sova.


    Önskar att det hade varit tvärtom för mig också, men tyvärr! Härligt att det ändå blev nått positivt av det negativa och att du kom i ditt livs form! Jag förstår tanken. Jag tror det är viktigt att ha något vid sidan av att fokusera sin energi på. Jag älskar att fotografera och vill lära mig mer, funderar på att gå en kurs. Bara för att ha nått att göra. Promenader känns väl annars som okej träning? Skönt att bara komma ut!

    Förstår det! Snart kommer du dock inte komma ihåg hur livet var utan barn ;) Och inom några veckor ska du se att magen syns också och det kommer nog övertyga dig mer! Sen tror jag nog att det är först när du har en skrikandes, lite klibbig bebis på ditt bröst som du verkligen kommer fatta :) Hoppas det går bra imorgon, håller alla tummar och tår!
  • KajsaLouise
    R84 skrev 2019-10-14 15:33:52 följande:

    Jamen en fotokurs är ju toppen! Det är väldigt skönt att hitta någon aktivitet som rensar hjärnan lite.

    Raska promenader funkar fint men det tar nog lite längre tid att se resultat kanske. Du kanske kan kombinera det med lite lätta styrkeövningar? Tex köra Squats, plankan, armhävningar osv? Finns en jättebra app med sjuminutersträning. Den heter nog 7 minutes workout eller liknande. Så kör du olika övningar i 30 sekunder med 10 sekunder vila mellan varven. Den räknar ner och signalerar när du ska börja/sluta. Så kör du så många varv du vill. Kanske kan vara något?

    Tack så mycket!! Kuben gick väldigt bra, vilket kändes sååååå skönt!! Det var mycket rörelse på krabaten så barnmorskan hade lite problem att få till bra bilder för att mäta. Rullade runt därinne och både vinkade och sög på tummen. Var så nervös när datorn räknade fram siffrorna. Men barnmorskan sa att baserat på allt hon såg och siffrorna är det låg risk för något kromosomfel. Den hade ett tydligt näsbenen och liten nackspalt. Vi valde faktiskt att inte fråga om siffrorna utan nöjde oss med hennes svar om att risken är låg. Kände att jag nog bara skulle analysera siffrorna tills att jag blev orolig för något som förmodligen inte finns. Sen blev bf en dag tidigare, vilket vi misstänkte för båda de andra ultraljuden har visat samma sak. Så hux flux var jag på v 12+4! Jag gick direkt och köpte fina kort som delar av familjen ska få tillsammans med en kopia på dagens ultraljud. Så det blir ett fint sätt att avslöja vår hemlighet.


    Ja, jag tänker det. Jag försöker att inte tänka på allt detta men hjärnan snurrar iväg på bebis och negativa tankar om att drömmen inte kommer gå i uppfyllelse hela tiden. Konstant. Det är det sista jag tänker på på kvällen och första på morgonen.

    Jag tränar redan lite. Jag cyklar varje dag till och från jobbet, blir ca 1.6 mil om dagen. Tränar därutöver minst 2ggr i veckan. Nu blir träningen lite lidande med all renovering hemma dock. Men under en ev ivf kanske man inte får hålla på så?! Då tänkte jag på promenader. Den appen har jag testat en gång, den var lite rolig. Jag hängde i en månad men sen dog entusiasmen... Mycket bra hemmaträningsapp iaf!

    Åh, så härligt! Grattis! Nu kan du släppa det iaf. Jag tror också det är sunt att bara lita på barnmorskan. Man stressar upp sig för så mkt i onödan och ni har kämpat så länge så mer oro/funderingar känns bara dumt. Nu får ni försöka njuta istället! Så gulligt att den lilla/lille sög på tummen och vinkade :) Vilken fin present era familjer kommer få, tänk glädjen! :) Kul att bli framflyttad också, det är skönt ju mer tid som gått såhär i början tänker jag. Kommer ni ta reda på bebisens kön?
  • KajsaLouise
    R84 skrev 2019-10-14 21:46:31 följande:

    Jag har också varit där. Då allt man tänker på är barn och graviditet. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit arg på världen när folk jag inte ens känner (typ kändisar) blir gravida. När det har varit folk jag känner har jag mest blivit otroligt ledsen. Jag har aldrig tagit ut det över den personen men i min ensamhet har jag känt sån sorg. Jag har beskrivit ofrivillig barnlöshet som en bottenlös sorg som inte går att ta på eller beskriva med ord. Den blir bara djupare för var dag som går. Mig har den gjort till en annan person. För ett år sen ungefär (efter vår andra ivf där det blev totalfrys på den lilla blastocysten pga konisering) kände jag mig så rädd för att jag skulle ha blivit en person som för alltid är sorgsen. En person som jag inte skulle tycka om. Och en stor rädsla för att jag aldrig skulle få bli mamma Jag tror att den känslan vände för mig när jag hittade äggdonation. För då hittade jag en lösning som kanske skulle kunna funka. Där jag skulle få vara gravid, känna barnet utvecklas inom mig och sen få genomgå en förlossning. Det tände ett nytt hopp i mig. Sorgen fanns fortfarande där konstant men det fanns ändå en gnutta hopp om att vi skulle ta oss igenom det och att jag skulle komma ut på andra sidan som en bättre och starkare person.

    För mig var det väldigt luddigt kring vad jag fick och inte fick göra under ivfen. De sa hela tiden: lev ett normalt liv och du kan träna som normalt. Men när jag tex frågade om jag fick träna tittade de på mig och svarade mig som att jag helt hade tappat förståndet. Springa och hoppa gick inte för sig! Förklarade att det är normalt för mig så då måste de specificera det. Vi gav även det som feedback till Sahlgrenska efter våra ivfer. Att de i stället kan fråga: hur ser det ut med träning i din vardag? Vad gör du? För då får de ett svar som de sen kan ge rekommendationer utifrån. T ex vi rekommenderar inte att du springer och går på pass med hopp. Men cykling, spinningpass och promenader funkar. Mycket enklare för alla! Så cykla kan du fortsätta med och promenader likaså.

    Ja... börjar bli lite nervös inför att berätta. Berättar för mamma och pappa i helgen, min syster nästa helg och makens familj helgen därpå. Ska även berätta för lite vänner nästa vecka. Och för min chef som vet om hela vår resa men som inte vet vad som har hänt sen sist (då jag sa att vi skulle till Ryssland i höst). förhoppningsvis blir det mer verkligt sen. Vi kommer att ta reda på kön. Det spelar egentligen inte någon roll vad det blir men vi har längtat så länge och jag skulle väldigt gärna vilja fixa liten det framtida barnrummet och sådär. Och även om jag tycker att flickor måste ha rosa och pojkar blått så är det klart att färgställningen och inredningen kanske kommer att skilja sig lite. Så på rutinultraljudet kommer vi att ta reda på kön. Sen får vi se om vi berättar....


    Åh, jag känner igen mig helt. När kändisar blivit gravida blir jag tokig... Och när vänner/kollegor blir gravid blir jag också ledsen. Det är som du säger en bottenlös sorg. Det är så svårt att sätta ord på den. Det är en tomhet, en rejäl klump i magen, skräck. Jag har till och med tänkt att det kanske vore bättre om jag dör. Vi har ju bara försökt i ca 1.5 år, men tankarna på familj och ffa känslan att jag nog aldrig kommer bli mamma har jag burit med mig i drygt 7 år nu. Den blir bara värre. Jag kan inte hejda tårarna längre. Kan bli tårögd på jobbet, bara sådär liksom. Usch! Förstår din känsla över äggdonation. Det är såklart ett hopp! Jag har inte riktigt accepterat det än dock, även om det sannolikt blir mitt enda hopp.

    Jag förstår inte hur sjukvården kan vara så plump och okänslig. Bra att ni gav kritik, hoppas de bättrar sig! Tyvärr tycker jag ofta att man får ta reda på så mycket själv inom svensk sjukvård. Skönt att man får cykla iaf, det rensar verkligen hjärnan tycker jag!

    Men så spännande ändå! Det kommer gå fint! Det är ju en väldigt fin nyhet! Vet din syster också om er resa? Antar att det är oundvikligt att inte blanda in chefen. Min sa häromdagen att "du blir inte sugen på att skaffa barn nu va?". Jag ville bara skrika Jooo, det spelar ingen roll hur jobbigt det är ibland, men istället sa jag "Nä jag har det bra, får sova och göra vad jag vill". Blä! Låter helt rätt att kolla vad det blir! Jag skulle också gjort det. Tror det hade varit bra för att förbereda sig och kanske mer koppla att det är på riktigt! Så kul att fixa barnrummet! :)
  • KajsaLouise
    R84 skrev 2019-10-16 07:41:15 följande:

    Det är väl lite så generellt med sjukvården. Vår fertilitetsläkare argumenterade emot min man när han sa det och då vände min man det till ett annat exempel. Han opererades i slutet av sommaren. En ren rutinoperation. Läkaren sa efter uppvaket att han kunde leva som normalt ca 1 v efter operationen om han inte fick komplikationer. Då sa min man: jaha! Menar du alltså att jag kan fortsätta cykla 2,5 mil enkel väg till jobbet 2-3 gånger i veckan? Brukar snitta 30 km/h. Läkaren såg lite fundersam ut och svarade: nej det kan du inte. Du måste ta det lugnt. Då sa min man: men då kan jag alltså inte leva som normalt? Läkaren: nej det kan du ju inte. Min man sa det till fertilitetsläkaren och hon skrattade för hon insåg hur luddigt det är.

    Jag berättade för min chef när vi skulle börja med ivf förra sommaren. Jag kände att med tanke på att det blir ett par besök till läkaren under stimuleringen och sen en heldag ledigt vid äggplock och sen är det insättning. Jag har varit sjuk en gång på 8,5 år och skulle jag helt plötsligt vara sjuk titt som tätt hade han nog ändå undrat om något hade hänt. Så för mig var det mycket enklare att berätta och vara öppen med hur läget var. Jag ångrar inte det en sekund! Han har varit ett enormt stöd i vår resa! Det har varit skönt att han har vetat varför jag kanske är nere. Han har också varit tydlig med att om jag mår dåligt mentalt under resans gång så är det inga problem att ta några dagar ledigt. Det har aldrig behövts men det har varit skönt att veta att det är okej. Jag har också berättat allt om våra Rysslandsplaner och han är helt förstående! Väldigt väldigt skönt!

    Det är faktiskt bara mina föräldrar som vet inom familjen. Vi skulle berätta för alla innan Ryssland och mamma och pappa var först ut. Sen plussade vi ju tre dagar senare så då valde vi att inte berätta för min syster och min mans familj. Kändes bara konstigt att lura in fler i att vi skulle åka till Ryssland.....

    Fick faktiskt se det lilla livet igår igen. Fick besked i fredags om att mina cellförändringar som jag opererade bort för exakt ett år sen hade kommit tillbaka. Så jag fick göra vävnadsprov igår. Var jätteorolig så när hon hade tagit provet gjorde hon ett vaginalt ultraljud så jag fick se bebis och att hjärtat slog. Kändes fint!


    Haha, din man är ju fantastisk! Svar på tal, precis så ska det vara. Förhoppningsvis fick sig den läkaren en tankeställare och kanske gör om lite till nästa gång.

    Men så fin chef! Du har bara bra människor runt dig som verkligen vet hur man stöttar. Det låter som ett klokt val att involvera chefen när frånvaron är så stor som du beskriver. Jag har redan känt bristande arbetslust och tankarna flyger iväg. Det kanske är bra att chefen vet varför prestationen inte är på topp alltid. Vad sa du till dina kollegor då? Jag har kollegor som också är mina vänner. De är nyfikna vänner dessutom. Det har varit svårt att komma med bortförklaringar till de ggr jag varit iväg hittills i höst.

    Förstår helt ert val att inte få fler att tro att ni skulle till Ryssland. Kommer ni berätta hela historien nu då?

    Så mysigt att titta på bebisen! Om än under tråkigare omständigheter. Vad gör dem åt cellförändringarna då? Kan de påverka bebisen på nått sätt?
  • KajsaLouise
    Limarie skrev 2019-10-16 09:15:57 följande:

    Nu prover jag igen. Ser inte att mitt inlägg kom fram här.

    Det har varit så otroligt intensivt med allt kring IVF och ÄD förra och denna vecka. Orkar snart inte mer. Vi är helt slut.

    Jag hade också svårt att berätta allt då vi inte ännu hade all info men nu verkar det blir allt tydligare.

    Jag tänkte jag skriver en lång sammanfattning här snart så får vi se vad ni tycker. Delvis bra nyheter men vi vet inte för vad vi ska bestämma oss osv. Långt ifrån målet att äntligen får börja behandlingen.

    Men nu till helgen åker vi på semester, en vecka Andalusien. Detta blir härligt. Yoga, vandring i bergen och längs stranden. Vad vi längtar.


    Kan inte ens föreställa mig allt ni går igenom. Jag vet knappt var jag ska börja tänka på saker. Hoppas ni får en riktigt avkopplande semester!
  • KajsaLouise
    R84 skrev 2019-10-17 06:35:50 följande:

    Ja det är jätteskönt med en förstående chef. Ingen annan på jobbet vet utan det har räckt med honom.

    Vi berättar nog hela historien. Sen får vi se om vi tar allt på en gång eller vid olika tillfällen. Det blir som det blir tänker vi! Vi vill hitta balansen mellan att berätta något roligt och att få dem att förstå att resan hit har varit jobbig.

    De gör inget åt dem nu eftersom det är lätta förändringar. Jag får göra en nytt prov när jag är i v30 och se om det har försvunnit. Hon tyckte det såg bra ut så det är nog ingen fara. Nu är jag dock väldigt orolig för jag har haft lite blödningar sen igår. Så måste ringa dem idag. Det står i info från vgregionen på nätet att det är normalt med små blödningar efter koloskopi och vävnadsprov, men jag vill ändå ringa och prata med dem. Det känns jobbigt med blödningar. Från att ha varit lugn för första gången på flera, flera veckor till att nu må dåligt igen.


    Gokväll! Skönt att du sluppit berätta för fler. Jag tror jag kommer bli tvungen att berätta för några kollegor också tyvärr.

    Tycker det låter klokt att ta det i små steg. Först kan era nära och kära bara få glädjas åt de positiva nyheterna ju! Man behöver ju inte dämpa allas glädjerop med att vid samma tillfälle berätta hur jobbigt tiden fram till plusset var. Då blir det säkert ett annat fokus. Men så småningom kan det ju vara skönt att berätta sin historia.

    Bra att cellförändringarna sannolikt inte är nått att oroa sig för! Men jobbigt med blödningarna. Hur har det gått för dig? Har du fått några bra svar? Det är säkert ingen fara om det står så på vgregionen. Det är ju inte konstigt att det blöder vid ett sånt ingrepp. Hoppas blödningarna slutat nu dock!
Svar på tråden Låg AMH värde