Min 2 åring vill bara somna i min famn
I 1 och 1/2 år har jag försökt få min dotter att somna i egen säng. Fram till hon var 6 månader ammade jag henne till sömns och sen vaggade min man henne till sömns i ca 6 månader efter det, men jobbade sig sakta mot att hon skulle vara vaken när han la ner henne. Nu har hon somnat i sin säng i ca 1 år men det tar fortfarande så mycket jobb att få henne att vara lugn och ligga still.
När jag nattar henne måste jag antigen bära henne till hon nästan sover (tar minst 30 min) eller sitta/ligga och krama henne i hennes säng (tar minst 1 h).
(Rummet är btw helt mörkt och vi lyssnar på lugn musik)
Jag har ryggproblem och kan inte bära henne 30 min varje kväll för att hon ska somna. Det är inte ett alternativ längre. Hon har blivit för tung.
Jag tog nyligen bort sida av hennes säng för jag tänkte att jag kunde halvsitta bredvid och krama henne istället men det har nästan bara gjort det värre. Då kommer hon inte till ro, vänder och vrider på sig och vill kramas på ett nytt sätt hela tiden. Hon är rätt nöjd, kramas och pussas och säger att hon älskar mig. Jag vill tycka att det är mysigt men istället blir jag bara stressad. Det tar bara så lång tid varje natt! Ska tilläggas att innan dess har vi en 30 min nattningsrutin med pyjamas, nappflaska, gosedjur, lite tv, godnattbok och tandborstning.
Det kanske bara är jag men är inte 1,5 h för lång tid för att natta en tvååring varje natt?
Min man har inte detta problemet. För honom tar det för det mesta max 10 min. Men han är superhård mot henne! Han lägger henne ner i sängen direkt, sätter sig en bit bort och ryter på henne att ligga stil om hon rör sig, att vara tyst om hon säger nåt. Väldigt barskt! Då blir hon ledsen och vill kramas men han skäller ?Tyst! Ligg still!? som svar. Och så sakta slutar hon vrida på sig, tystnar och somna. Då går han ut.
Jag tycker att det känns alldeles för hårt mot en tvååring. Så många gånger som hon fått gråta sig själv till sömns... Nu börjar hon bli van vid det och somnar utan att gråta mestadels när han nattar men det har fortfarande varit månader av sånna kvällar med mycket tårar.
Det funkar inte att han alltid nattar heller då min man reser en del i jobbet + att jag vill kunna natta mitt barn!
Men jag vill inte heller natta som honom! Är detta mina enda två alternativ?
Skälla på henne till hon gråter sig till sömns eller acceptera att nattningen är 1,5 frustration varje dag?
Vad ska jag göra? Finns det andra som kan berätta hur ni har gjort?
(Kan lägga till att hon sover genom natten 9/10 ggr)
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-09-01 17:40
Jag menar absolut inte att min man skriker på vårt barn!
Han säger till på skarpen. Hårt och kort. På ett sätt som jag inte tycker är rätt när en 2-åring vill ha en kram.
Och att hon gråter sig själv till sömns kanske är lite av en överdrift. Men hon blir ledsen för att hon inte får en kram och somnar ledsen.
Det känns som vi har fastnat och är i vecka två av sömnträningen fast det gått ett år!
Hon blev ju ledsen när hon inte fick somna i vår famn längre när hon var liten. Då låg vi bredvid sängen och sa att vi var där men att vi inte skulle plocka upp henne. Ett år senare ligger vi fortfarande bredvid sängen och säger till henne att ligga kvar. Det blev aldrig särskilt mycket bättre.
