Smillefix skrev 2019-09-12 03:47:13 följande:
Nej överens måste man inte vara, och han kanske måste ställas inför fullbordat faktum för att inse att ni separerar nu. Det är ganska vanligt att den ena kommer fram till den insikten långt innan den andre. Det känns som det är ganska vanligt att kvinnan tycker hon har försökt prata och göra förändringar för att rädda förhållandet, hon har varit tydlig osv, medan mannen sticker huvudet i sanden och först när kvinnan är redo att lämna vaknar han upp och inser att man har problem och vill göra något åt det..
Du kan ju föreslå ditt upplägg med boende varannan vecka i huset men det är lite magstarkt av dig att kräva att han skaffar annat boende och ska dela det gamla med dig, om han inte själv tycker det är en bra lösning. Går han inte med på det är det du som får flytta ut, det är ju du som vill separera och har skaffat lägenhet. Du kanske inte vill ha barnen boende hos dig i ettan men de kan komma och hälsa på, och ni kanske kan ordna så du kommer och besöker dem hemma och då får du och din man en chans att ses och prata också. Eller dela på ettan också, veckan eller dagarna då du bor med barnen får han bo själv i lägenheten? Det är absolut en möjlig lösning, något han kan tänka sig på sikt i alla fall när första chocken lagt sig?
Annars får du flytta ut och han får bo kvar hemma. Ha det så ett tag för att prova på att bo isär, vem vet detta kanske blir ett wake up call och ni hittar tillbaks till varann? Känner du efter en tid att det är rätt beslut kan du skaffa en större lägenhet och då kan ni börja ha barnen varannan vecka, eller om de ska bo mestadels hos ena föräldern och den andra är umgängesförälder.
Jag kastade faktiskt ut mitt ex ur vårt gemensamma hem, det var min lägenhet och det var självklart att barnen skulle bo kvar hos mig så jag kunde inte flytta ut. Jag hade samma problem som du, jag hade kommit fram till att förhållandet var slut men när jag sa till mitt ex att jag vill separera, då först vaknade han och ville försöka igen men då var det för sent för mig, mina känslor var döda och i mina tankar hade jag redan gått vidare. Så jag fick tjata på honom i flera månader innan han skaffade en egen liten lägenhet, han ville ju inte flytta ut. Men till slut gjorde han det och när han flyttat ut kände vi båda att detta var bättre för oss båda två.
Jag tänker som du och håller med helt i det du skriver, det beskriver min situation.
Att dela på ettan är kanske en bra idé. Då blir det vi vuxna som "pendlar" och barnen får bo kvar i sin trygghet hemma. Då kanske vi kan fundera och eventuellt planera och ordna mer permanenta boendelösningar om vi fattar beslutet att skiljas. Bor i Stockholm så det är liksom inte bara att hitta en lämplig lagom stor familjelägenhet hur som helst....