"Amningen från helvetet"
Ursäkta för LÅNG text. Hoppas verkligen någon orkar läsa.
Jag fick mitt första barn i början av augisti. Så min flicka är drygt en månad. Hon fick aldrig något tag på bb utan det slutade med att en barnmorska efter många försök kom med en "amningsnapp". Med den sög hon jättebra. Upplever dock inte att jag fick någon mer bra hjälp med amningen på bb, en hjälp som jag så här en månad senare med facit i hand kanske behövt. Tex med ställningar/hur jag kan hålla henne/ligga/sitta osv för bästa amningen.
Första en-två veckorna tyckte jag att allt gick riktigt bra. Jag satt oftast med amningskudde i soffan/sängen och det funkade. -Hon blev mätt och nöjd. Har dock kommit fram till att det inte varit bästa positionen. Det har liksom inte blivit riktigt mage mot mage som jag läst mig till nu att det ska vara. (Testade det idag och då gick det riktigt bra!) Men nu till det som tär på mina krafter: amningsnappen!
Sedan hon börjat bli mer rörlig har den blivit mer jobbig och påfrestande än ett hjälpmedel som det ska vara.
På dagarna går det oftast bra, för då hinner jag med mig innan hon blir för hungrig. Det är alltså kvällar och nätter som är mest jobbiga för oss. Om hon blir för hungrig när hon är trött blir det ofta att hon fäktar med händerna så nappen åker bort och sedan får jag hålla på så och sätta på den flera gånger om. Det rinner på sidan osv. Att ligga och amma är även svårt med amningsnappen, för då lossnar den också lätt. Ibland får vi till det, vilket är skönt för att underlätta lite för min stackars rygg. Har försökt läsa på nätet och fråga på bvc HUR jag ska få henne att ta bröstet utan napp men inte tränat så mycket än...
Var även på amningsmottagning då hon var några dagar och de tyckte allt såg jättebra ut. De kollade även på bröstet/vårtan och tyckte inte att det såg särskilt speciellt ut. Alltså borde det gå?! Då gick ju allt än så länge superbra så då nöjde jag mig ju med det. Det enda vi bestämde var att jag skulle träna lite utan nappen då hon ätit ett tag och inte var vrålhungrig.
Vissa amningar har gått så pass dåligt på slutet att det slutar med att jag gråter och känner mig värdelös. Blir sjukt frustrerad och vill aldrig mer amma. Ibland tar jag till ersättning då jag tror att hon inte fått i sig så hon är mätt, men då äter hon oftast bara några klunkar så somnar hon och verkar jättenöjd. Gör det även för att jag helt enkelt inte orkar amma mer efter ibland flera timmars kämpande och slit.
Hon får i alla fall i sig. (Går upp bra som hon ska).
Förstår att det såklart är massa hormoner med i spelet. Har mått så bra psykiskt och varit mitt glada positiva jag hela graviditeten och efter förlossningen osv, detta har börjat senaste kanske två veckorna. Kan kanske vara att jag börjat med cerazette för en vecka sedan - ännu mer hormoner! Just den sorten har fått vädligt dåliga omdömen på nätet. Många som verkar reagera negativt. Funderade idag på att ge upp dem, utifall att det är dem som gör att jag blir så ledsen och har dåligt tålamod mm. Dock tyckte jag att amningen börjat bli väldigt jobbig innan jag började med pillren. Har känt flera gånger att jag vill sluta men innerst inne vill jag inte det, utan vill att det ska fungera! Vad tror ni? Bör jag "ge upp"?
. Fick bassning av min BVC-sköterska när min dotter var i din dotters ålder för att hon åt "för länge", jag hade berättat att hon lätt kunde ligga och snutta en timme åt gången. Det var inte enligt regelboken, tydligen, dottern kunde ju bli "för trött av att äta så länge". Jag tyckte i mitt stilla sinne att detta var dumheter, och fortsatte som innan med att amma min dotter precis så ofta och så länge som hon vill. När de blir ett par månader brukar de äta effektivare, få i sig mer mjölk på kortare tid, så då slipper du evighetsamningspassen.
!