JeSuisMoi skrev 2019-09-16 21:15:49 följande:
Det tär verkligen på psyket när man luras. Denna cykeln tänkte jag att oavsett vad så tänker jag inte gå på någonting förrän jag har ett positivt test. Inatt låg jag sömnlös med alla världens symptom och tänkte att detta inte kan vara möjligt utan att det är nåt mer. Gick upp på toaletten två timmar senare och då hade mensen kommit... det är som att mensen kommer inte förrän kroppen har brutit ner psyket totalt :P
Har ni försökt få hjälp, med tanke på att det gått två år? Första barnet eller har ni barn sedan tidigare?
Ja asså det är så jävla psykiskt jobbigt. Orkar inte. Och fast jag intalar mig "Jag är inte gravid" när det närmar sig BIM varje månad, för att liksom "dämpa" fallet, så blir jag ju lika besviken ändå och deppar ihop....
Det är andra barnet... Första gick på första försöket, om man ens kan kalla det ett försök.. därför blir man ju ännu mer brainfucked när det inte funkar denna gång.
Vi påbörjade en fertilitetsutredning men gjorde bara steg ett, alltså vaginal undersökning och ultraljud. Då såg allt bra ut, hon sa att slemhinnorna såg fina ut och äggen bra osv.. Men sen avbröt vi för det kostade sjukt mycket mer än vi trott för sambon hade sökt till ett privat företag. Och sen fick vi väl lite hopp tillbaka när hon sa att det såg bra ut.
Det som oroar mig är att det är någon skada eller ärrvävnad från när jag födde första barnet som kanske blockerar.
Jag tänker att vi försöker denna cykel och nästa. Annars tar vi tag i utredning igen... Men dem lär väl bara säga gå ner i vikt så löser sig allt...
Fattar inte hur hjärnan kan psyka en med alla symtom? För man kan ju inte hitta på alla själv??
