Anonym (Ellie) skrev 2019-09-18 09:04:23 följande:
Sant.
Dock skulle rådgivning kunna lösa upp vissa knutar. Kanske. Om ts gick med sin partner en gång och han sedan kunde tänka sig att gå ett tillfälle själv och verkligen få ur sig exakt vad det är han inte vill/är rädd för och får hjälp att formulera det så vore det kanske till hjälp.
Så kände i alla fall jag när jag var mitt uppe i det där. VARFÖR vill du inte? Att då få svaret - men jag vill inte... bara. ? är svårt att ta till sig när det handlar om något så stort som att bilda familj och få barn. Det är inte som att jag frågar om du vill skaffa en katt eller gå på bio på lördag, jag behöver få veta varför.
I vårt fall så var det så att vi hade ett gemensamt barn och jag önskade syskon. Jag valde att stanna, fullt medveten om att det skulle behövas mycket bearbetning eftersom det innebar en stor sorg för mig att inte få ge mitt äldsta barn syskon och få bli mamma igen. Hur jag vände och vred på det kunde jag inte bryta upp en fungerande familj för något/någon som inte fanns, det var där jag landade.
Sen kom faktiskt den dagen efter många år då min man ändrade sig. Stora barnet hade blivit äldre och mer självgående, han kände väl att det inte var så farligt och att det till och med kunde bli kul. Så nu har vi två barn med över 10 år emellan men det var så det blev.
I TS fall kanske det är enklare på ett vis att lämna och gå vidare eftersom det inte finns barn sen innan. Jag hade nog haft svårt som kvinna att bara låta tiden gå i en relation med någon som inte ville ha barn, utan jag hade antagligen valt att lämna om jag var i TS sits. Efter rådgivning!
Det blir ju faktiskt lite annorlunda då man redan har ett barn. Om man inte har barn, längtar efter det och har en partner som säger nej, då är det nog inte lika lätt att säga ?ok, jag stannar ändå?. Skulle min man ha sagt nej till barn innan vi fick första, hade jag tackat för mig (hur mycket jag än älskar honom, men min längtan var större). Idag då vi har ett barn redan, skulle jag kunna tänka mig att stanna där, även om jag längtar efter ett syskon i framtiden. För jag har iaf mitt lilla barn. Men visst, det händer att personen ändrar sig 10 år framåt i tiden, men är ta beredd att vänta tills hon är 38 med risken att aldrig få något barn? Jag själv skulle inte vara beredd på det. Håller med att jag skulle lämna, alternativt rådgivning, MEN bara för att få svar på mina frågor vid ett eventuellt uppbrott snarare än för att få honom att ändra sig.
Hur tänker du efter alla svar, ts?
