Hans ex vill inte att jag träffar sonen

Vi kan absolut vara ifrån varandra en vecka, och det är vi ofta. Pga att jag reser en del i arbetet, och har mina barn på ett ganska krångligt schema, så försöker vi pussla ihop livet så gott vi kan.

Jag tänkte precis som du innan, att jag skulle vänta ett år innan jag blandar in mina barn i något förhållande. Sen började jag träffa en man som visade sig vara min stora kärlek, och vi vill båda två vara en del av varandras liv på alla sätt och tidpunkter vi kan. Kärlek är både fantastiskt och jobbigt ibland

Nu tror jag att du har missuppfattat mig. Jag tycker sonen är helt underbar! Vi har en början på en fin relation.

När jag skrev att han är känslig, så menar jag inte på ett negativt sätt. Menar mer att han visar väldigt mycket känslor, och är en orolig kille. Som t.ex. så är han väldigt rädd för döden. Ser han någon som dör på tv så kan han börja gråta och börja tänka att hans pappa dör. Som jag också skrev är han väldigt pappig. Han ringer till pappa flera gånger om dagen när han är hos mamma, han vill alltid sova i pappas säng, han vill i princip sitta i pappas knä när vi ser på tv. Det är likadant om jag inte är där. Han har helt enkelt ett stort behov av närhet.

När jag jämför med mina barn och skriver att de inte är lika känsliga och krävande, menar jag inte att det är bättre att inte visa känslor, utan att jag inte har behövt att tänka och hantera så mycket känslor tidigare.

När jag ber om råd för hur jag ska hantera alla tänker jag utifrån mig, hur jag ska tänka med mina känslor, åsikter och allt annat. Hur pojkvännen beslutar om allt är hans val. Han är vuxen och kan bestämma själv.

Ber om ursäkt för att jag inte var tillräckligt tydlig.

Sonens beteende var likadant innan skilsmässan. Jag tror ändå att du har rätt. Han är nog osäker på sin trygghet. Med tanke på hur hans föräldrars relation såg ut de sista 5 åren så är det inte konstigt. Att hans mamma sen gapar, skriker och gör allt för att trycka ner hans pappa och hotar med att hon ska ha ensam vårdnad gör det såklart inte bättre. Och ja, hon gör allt detta när sonen hör på. Så det är faktiskt inte konstigt om han är rädd att förlora sin högt älskade pappa. Detta har jag såklart vetat om, men har nog mer tänkt att om mamman ändrar sitt beteende så blir det bättre för sonen. Jag har nog inte tänkt att han kan vara otrygg i sin relation till pappa. Men det är klart att han är livrädd att han inte ska få vara med pappa. Även om det är oerhört liten chans att mamma får sin vilja igenom. Han hör ju bara mammas ord i det läget, och det spelar ingen roll hur mycket kärlek pappa ger honom.

Tack för dina kloka ord.