Har socialtjänsten som rutin att alltid starta utredning ifall de får reda på att ena föräldern har npf diagnos?

Tyvärr så är socialtjänsten en myndighet som i mångt och mycket vilar på rättsosäkerhet, godtycke och maktbehov hos enskilda socialsekreterare.

Verksamheten ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet men det är extremt sällsynt att det blir på det sättet

Nu kommer säkert truppen med socionomer att angripa mig för att jag uttrycker hur verkligheten ser ut i Sverige 2019.

Jag hanterar denna typen av ärenden på mer eller mindre daglig basis med klienter från norr till söder så mitt underlag är tämligen stort när jag sticker ut hakan och säger detta.

Det är ett stort lotteri när man hamnar hos socialtjänstens handläggare, glöm allt om vad som är rätt och fel då det nu bara handlar om att hamna på god sida med denna myndighetsutövande person för gör du inte det så är risken stor att denna kommer att göra allt i sin makt för att göra livet extremt jobbigt för er.

I en perfekt värld så skulle beslutsordningen verka för en kvalitetssäkring men så är det inte i praktiken när det gäller socialtjänsten.

Det som socialsekreteraren bestämt sig för är också det så går hela vägen till domstolen via socialnämnden.

Det mesta som påverkar den enskilda tar inte ens den vägen utan stannar hos socialsekreteraren.

Senast förra veckan var ett antal socialsekreterare från en kommun i de norra delarna av landet kallade personligen till tingsrättsförhandling där de blev ertappade med byxorna nere, dock så är det inte tillräckligt ofta som dessa socialsekreterare blir tvingade att påvisa vetenskap och beprövad erfarenhet i deras myndighetsutövning.