Har socialtjänsten som rutin att alltid starta utredning ifall de får reda på att ena föräldern har npf diagnos?
Förstår inte varför socialtjänsten alltid får skiten för omhändertagande t ex. Det är ju faktiskt socialnämnden och rätten som beslutar om omhändertagande och inte den enskilda socialsekreteraren. Socialsekreteraren lyfter frågan men innan ett barn t ex hämtas omedelbart så är det socialnämndens ordförande som tar beslutet. Handlar det om en ansökan är det rätten som dömer i frågan.
Den enskilda socialsekreteraren gör en bedömning och föreslår ett beslut, men är själv inte beslutsfattare...
Tas ärendet till rätten har föräldrarna all möjlighet att motbevisa det socialtjänsten påstår. Socialtjänsten omhändertar inte barn utan orsak, men största problemet till hysteri i ex. sociala medier och pressen är att socialtjänsten med anledning av sekretess aldrig kan uttala sig om det enskilda ämnet.
Jag har haft klienter som varit t ex lågbegåvande. Som inte ser sina egna brister. Som säger åt släktingar och skriver i sociala medier att de kan ta hand om sina barn. Att socialtjänsten tagit dem utan anledning. Släktingar har träffat föräldern vid korta tillfällen där de gärna tagit fler föräldraansvaret över sina barnbarn eller syskonbarn under den tiden de besökt dem t ex genom att leka, laga middag etc. För dem ser det ut som att mamman/pappan är en bra förälder men när de är ensam saknar de förmåga att t ex ge barnet mat nog många gånger per dag, de saknar förmåga till att upprätthålla rutiner, bada barnet, stimulera barnet etc. Men kan inte se dessa svagheter själv. De är inte mottagliga till stödinsatser då de saknar begåvning för att kunna ta sig till dessa insatser t ex.
Många föräldrar som skriker högst på sociala medier och i pressen har ofta en lågbegåvning. De förstår helt enkelt inte socialtjänstens beslut och kommer nog aldrig göra det. Vilket är såklart otroligt sorgligt.
Sen finns det såklart fall där socialtjänsten agerat rätt med den infon de hade, men sedan visade sig att situationen var annorlunda t ex. Vid sexuellt utnyttjande, våld etc så får man inte prata med föräldrarna innan man fattar beslut om omedelbart skydd eller inte. Detta för att de inte ska kunna påverka barnen. Om en anmälan om våld, sexuellt utnyttjande kommer in så görs polisförhör med barnen innan föräldrarna får veta att anmälan inkommit. Framkommer trovärdighet under förhören kanske barnet omhändertas omedelbart. Men sedan visar det sig vara något annat när man kommer längre i utredningen.
Hur tänker du att det borde gå till för att vara så rättssäkert som möjligt?
INGEN socialsekreterare vill omhänderta ett barn för att det är roligt. Omhändertagande är det värsta med ens jobb. Alla socialsekreterare vill att barnen ska kunna bo med sina föräldrar.
Om soc har bestämt sig för att omhänderta ett barn pga deras "oro" så skyr de inga medel i rätten utan kommer undan med helt påhittade lögner i sina s.k "utredningar".
Det är ALLTID den enskilda socialsekreterarna som är skyldig till felaktiga omhändertaganden då det är denne som har gjort den felaktiga utredningen och de påhittade lögnerna som rätten sedan dömer från. Eller de ska jag kanske säga då de är två.
När jag hamnade i rätten stod det i utredningen att jag lider av bipolär sjukdom och pga det är jag i perioder oförmögen att ta hand om mitt barn. Detta är helt uppåt väggarna påhittad då jag inte ens har någon psykisk ohälsa öht!
Men i domslutet står att NN är bipolär....
Så du har FEL, inse det en gång för alla. Det är NI socialsekreterare som bär HELA ansvaret när något går fel och ni borde dömas hårt för era misstag! Även livstid fängelse är inte påföljd nog.
Jag är inte svagbegåvad så att skylla på det kan du glömma, tvärtom är jag intelligent och välutbildad samt en väldigt bra förälder till ett tryggt och väl omhändertaget barn.