Inlägg från: Drottningen1970 |Visa alla inlägg
  • Drottningen1970

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Anonym (Minus Bonus) skrev 2019-10-13 19:09:47 följande:

    Men buhuhu, det blir ju så mycket bättre att låta ungen styra vad de vuxna får göra och inte göra. En unge som växer upp i tron att det är synd om hen p.g.a att hens föräldrarna är skilda utvecklas därefter. De blir fullblodsegoister och extremt osympatiska som vuxna.


    Barnet är 3 år och saknar sin pappa 22 av månadens 30 dagar. TS är en vuxen kvinna som bor heltid med mannen och bölar över att 3 åringen vill sitta och sova nära sin pappa den lilla tiden de träffas. Folk ä fan sjuka i huvudet....
  • Drottningen1970
    Tussilago123 skrev 2019-10-13 21:34:54 följande:

    Oj vad trött jag blir av denna kommentaren. 

    Har inte skrivit någonstans att jag bölar, barnet sover alltid nära sin pappa, det handlar bara om att sonen tvunget ska ligga mellan oss för att vi inte ska ligga bredvid varandra. Dom få nätter vi gör det ändå lägger sig min sambo i mitten, så han ligger alltid nära sin pappa. 


    Jo du bölar. Barnet är 3 och du tillbringar tre ggr så mycket tid med pappan än vad barnet gör. Patetisktatt gnälla över att du några få procent av tiden behöver upplåta lite space för ungen.. skulle du själv tycka det vore nice att bara få träffa den viktigaste personen i ditt liv 8 dagar i månaden och skulle du dessa dagar då inte önska att han fokuserade på dig de få dagarna?

    Ungen är tre och uppför sig helt adekvat utifrån ålder och levnadssituation. Du är vuxen men har inte ålderasdekvata reaktioner och känslor omkring detta. Skärp dig.
  • Drottningen1970
    stylo skrev 2019-10-13 22:16:14 följande:

    Eller så kanske TS vill skapa en stabil relation med bonusen då hon kanske känner skam för att barnet klänger? Hon nämner ju själv att hon önskar att de hade mer tid tillsammans, så som vv.

    Är du själv bonusförälder? Har du själv uppfostrat en unge någon annan producerat utan att få något tillbaka? Annars kan du sitta ned i båten och hålla tyst.


    Jag behöver inte hålla tyst nånstans.

    Jag är måttligt förtjust i andras barn och väljer således bort en situation då jag skulle leva med nån annans barn. Det kallas att ta ansvar. Är liksom inte så empatistörd att jag skulle utsätt ett barn för att leva med någon som tyckte barnet var till besvär.

    Här har vi en vuxen kvinna som buhu.. känner sig bortskuffad av en treåring. TREÅRING... som endast får träffa pappa en tredjedel av den tiden som den vuxna kvinnan får ha pappan för sig själv. Det är faktiskt fullständigt patetiskt. Hon är inget offer.
  • Drottningen1970
    Tussilago123 skrev 2019-10-15 13:28:53 följande:

    Jag tror att i princip alla som skriver här har bytt ämne från var ursprungsinlägget handlade om. Nu är det enbart smutskastning om att jag inte bryr mig om barnet, att jag inte förstår hans känslor och så vidare... 

    Jag skrev inlägget till en början för att få hjälp att förstå mina känslor och förhoppningsvis få svar från personer som haft det likadant. 

    Jag vill inte ha känslorna jag har och behöver hjälp att få bort negativiteten.

    I slutet av dagen tycker jag mycket om mitt bonusbarn, han tycker om mig (tror jag) men känslorna tar periodvis över och då vill jag inte ha med honom att göra. Svartsjuka? Säkert. 

    Jag förstår att mitt bonusbarn vill vara nära sin pappa dom åtta dagarna i månaden han är hos oss. 

    Men han är precis lika nära sin pappa oavsett om han ligger på vänster eller höger sida om honom i sängen, oavsett om han sitter på höger eller vänster sida om honom i soffan. 

    Och man ska visa barnen respekt och acceptera deras känslor, absolut. Men det är inte barnen som bestämmer om pappa & bonusmamma ska sitta bredvid varandra, sova bredvid varandra osv. 

    Jag ser (tror jag) vad mitt bonusbarn försöker med då jag gjort exakt samma sak själv. Jag ville aldrig ha mamma & hennes nya pojkvän bredvid varandra. Jag ville att hon skulle fokusera på mig och enbart mig, och vi skulle helst vara själva. Min mamma berättade flera gånger för mig att hon förstår mina känslor, men hon är vuxen & jag är barn och det är hon som bestämmer. Hon skulle aldrig exkludera mig, men vi måste inkludera alla. 

    Hur arg jag än var på henne där och då så lärde jag ju mig att jag ska nog lita på mamma, hon vet bäst. Och hon kommer aldrig någonsin släppa taget om mig. 

    Det är alltså många "issues" som blir till ett stort, även om alla problem i sig inte är speciellt stora. Men jag ser sambandet, och det är det jag förklarar i mitt ursprungsinlägg och det jag behöver hjälp med.

    Så alla som säger att jag inte är tillräckligt mogen, att jag bara är en 22åring som vill ligga och hångla under täcket, att jag borde lämna osv. Det är INTE så det ligger till och därför kan ni sluta dra förhastade slutsatser om hur jag är och vad jag vill i mitt liv.

    Just nu vill jag ha hjälp att förstå rollen som bonusmamma och hjälp att stärka bandet till mitt bonusbarn och vända mina negativa tankar till positiva. För jag vill honom allt väl och kärleken till min partner gör att jag självklart förstår vikten av att känna kärlek till mitt bonusbarn. För mitt bonusbarn är det viktigaste för min partner och dom kommer alltid komma tillsammans. 


    Du vill bara ha medhåll i din åsikt att det är treåringen som behöver förändra sig. Du tänker fortfarande att det är ett problem att treåringen vill sitta eller ligga emellan er istället för att begripa att det kanske är en helt adekvat önskan/känsla. Att de futtiga 8 dagar i månaden som de ses kanske kunna få full fokus av pappa utan att behöva dela. Du har ju pappan helt för dig själv resten av månaden. 22 dagar. Om det hos dig som vuxen (typ) väcker så starka känslor att få backa lite under dessa dagar så kan du ju föreställa dig hur svårt det är att hantera för en treåring som får mycket mycket mindre egentid med pappan än vad du får. Jag har svårt att förstå hur detta kan vara ett problem för en vuxen människa? Du får hur mycket konkurrensfri tid med pappan som helst, och en treåring går dessutom och lägger sig många timmar före er och ni lär ha massa tid att få sitta brevid varandra i soffan och prata oavbrutna även de helger som barnet är på plats.

    Om du söker råd för att hantera dina känslor omkring detta och verkligen är seriös med det så är mitt råd inte att söka lösningar som handlar om barnet utan försöka lösa problemet inifrån och försöka hitta någon slags samtalas kontakt. För det ÄR inte en adekvat reaktion från en vuxen person att reagera så negativt på en pytteliten treårings helt rimliga beteende när det ändå är så pass liten tid barnet är hos er. Skulle vara betydligt lättare att förstå din frustration om barnet bodde heltid hos er. Men återigen. Du har 22 dagar i månaden där du inte behöver dela pappan med barnet. Barnet har 8 dagar med sin pappa och noll dagar där han inte behöver dela.
  • Drottningen1970
    Ess skrev 2019-10-15 19:26:42 följande:

    Ungen bor hos sin mamma och kommer garanterat inte ihåg att de bott ihop, så så himla många separationer och flyttar har han inte gått igenom.

    Inte konstigt att många unga mår dåligt när det ska daltas med dem och intalas hur synd det är om dem.


    Barnet utsätts för separationer två ggr i månaden ärthjärna.
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet