• Tussilago123

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • pyssel

    @möjligt

    Jag hade på ren svenska skitit i att korrigera det som har med den icke åtgärdade svartsjukan och otryggheten att göra. För det tjänar antingen ingenting till, annat än för den vuxnes behov att "bli försvarad", eller så förvärrar och försvårar det övergången till en lugnare tillvaro. Barnet lär sig definitivt inte att "det får bestämma" för att man inte korrigerar i nuläget utan gör något annat. Duger inte litteraturen så baseras detta bl.a på arbete med otrygga barn som blivit korrigerade och undanlyfta så många ggr och utan önskvärd respons. Barn som trappat upp det på en nivå där du får en spark i ryggen eller magen, eller en knytnäve vid tillsägelse, för att man har gjort fel analys från början.


    #inteensamaldrigglömd
  • Siden

    Alltså, jag håller nog med pyssel faktiskt. I just den här situationen är det bara kärlek och närhet som kommer att få pojken att slappna av. Har upplevt en liknande situation med min bonusson när jag flyttade in. Det var inte mycket att göra, och jag tycker i efterhand att pappan fokuserade på rätt saker (kärlek, lagom gränser såklart men inga hårda tillsägelser, ständig närhet, ständig uppmärksamhet, belöning till alla positiva beteenden). Även om jag i stunden var fruktansvärt frustrerad. Vi har dock fått jobba ikapp det i efterhand för bonusbarnet har kommit efter i sin uppfostran lite, pga att barnets pappa startade en ny familj och att en långt tid fick gränsdragning och uppfostran stå tillbaka för att trygghet skulle få rum. Han har blivit klassiskt curlad som ett skilsmässobarn. Men man kan ta igen det över tid om man jobbar på det som föräldrar och bonusföräldrar. Tryggheten måste gå först och i denna speciella situation får väl hårda tillsägelser och korrigeringar stå tillbaka några månader.

  • möjligt
    pyssel skrev 2019-10-17 17:50:41 följande:

    @möjligt

    Jag hade på ren svenska skitit i att korrigera det som har med den icke åtgärdade svartsjukan och otryggheten att göra. För det tjänar antingen ingenting till, annat än för den vuxnes behov att "bli försvarad", eller så förvärrar och försvårar det övergången till en lugnare tillvaro. Barnet lär sig definitivt inte att "det får bestämma" för att man inte korrigerar i nuläget utan gör något annat. Duger inte litteraturen så baseras detta bl.a på arbete med otrygga barn som blivit korrigerade och undanlyfta så många ggr och utan önskvärd respons. Barn som trappat upp det på en nivå där du får en spark i ryggen eller magen, eller en knytnäve vid tillsägelse, för att man har gjort fel analys från början.


    Fast återigen så utgår du ifrån att det är antingen eller. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan arbeta parallellt med båda sakerna.

    Visa mig gärna evidens för en situation där dessa saker,( en massa bekräftelse, anknytning, kärlek och hänsyn östs över barnet samtidigt som milda korrektioner görs på de beteenden som är absolut oacceptabla ) simultant lett till hemska konsekvenser.

    Sen pratar du om korrektioner angående svartsjukan, här verkar ju inte finnas några korrektioner alls!

    Så rent konkret hade du i pappan situation här accepterat att barnet bestämde att inte ett ord fick yttras mellan de vuxna. Och att bamsesången(eller vad det nu är för sång) är på konstant på topp volym? Hur länge då? En vecka? En månad? Om barnet systemstiskt börjar slå på TS? Ska det också tillåtas?

    Allt är väldigt svart vitt i din värld.
  • möjligt
    Siden skrev 2019-10-17 18:37:00 följande:

    Alltså, jag håller nog med pyssel faktiskt. I just den här situationen är det bara kärlek och närhet som kommer att få pojken att slappna av. Har upplevt en liknande situation med min bonusson när jag flyttade in. Det var inte mycket att göra, och jag tycker i efterhand att pappan fokuserade på rätt saker (kärlek, lagom gränser såklart men inga hårda tillsägelser, ständig närhet, ständig uppmärksamhet, belöning till alla positiva beteenden). Även om jag i stunden var fruktansvärt frustrerad. Vi har dock fått jobba ikapp det i efterhand för bonusbarnet har kommit efter i sin uppfostran lite, pga att barnets pappa startade en ny familj och att en långt tid fick gränsdragning och uppfostran stå tillbaka för att trygghet skulle få rum. Han har blivit klassiskt curlad som ett skilsmässobarn. Men man kan ta igen det över tid om man jobbar på det som föräldrar och bonusföräldrar. Tryggheten måste gå först och i denna speciella situation får väl hårda tillsägelser och korrigeringar stå tillbaka några månader.


    Fast det är ju exakt det jag skriver

    Lagom gränser

    Och framförallt korrigera situationen som gett upphov till det otrygga beteendet. Kanske gick ni då också som par fortfare fram än vad som var bra för barnet och då hade ju ett alternativ varit att backa i förhållandet ett tag tills barnet var redo, istället för som det verkar nu försöka reparera otryggheten inne i situationen
  • möjligt
    Tussilago123 skrev 2019-10-13 12:55:20 följande:
    Lämnar tråden nu. Hoppas det löser sig till det bästa för er allihop <3
  • pyssel
    möjligt skrev 2019-10-17 19:51:47 följande:

    Fast återigen så utgår du ifrån att det är antingen eller. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan arbeta parallellt med båda sakerna.

    Visa mig gärna evidens för en situation där dessa saker,( en massa bekräftelse, anknytning, kärlek och hänsyn östs över barnet samtidigt som milda korrektioner görs på de beteenden som är absolut oacceptabla ) simultant lett till hemska konsekvenser.

    Sen pratar du om korrektioner angående svartsjukan, här verkar ju inte finnas några korrektioner alls!

    Så rent konkret hade du i pappan situation här accepterat att barnet bestämde att inte ett ord fick yttras mellan de vuxna. Och att bamsesången(eller vad det nu är för sång) är på konstant på topp volym? Hur länge då? En vecka? En månad? Om barnet systemstiskt börjar slå på TS? Ska det också tillåtas?

    Allt är väldigt svart vitt i din värld.


    Jag hade inte satt mig i de situationerna alls att Bamse är antingen oändlig eller stängs av under stora protester i sällskap med nya partnern på bilturer och liknande. Och jag hade inte grejat runt i bonustillvaron och provat hur det blir med barnets reaktioner, inte under tiden jag lugnar ner det andra. Sedan om det är en flytt eller låtsas ignorera partnern när den här förvirrade, ledsna och arga plutten är vaken, ja det kan man göra olika. Det svart/vita här är ju hetsen och tron att korrigeringar är framgångsrika. Du har ju väldigt liten tro på att ta sig en funderare över affektsmitta eller att sådana här uppror minskar med ett anpassat bemötande. Varför? Och varför den konstiga benämningen "svart/vitt" för att jag inte håller med om att gränser är issue i fallet i soffan, sängen, bordet eller bilen?

    Du kan jobba parallellt med gränser vad gäller en massa saker, men inte aktivt arbete med gränser i infekterade situationer med ny partner man själv skapat. Det finns inget lärande i det. Då finns det bara ett jobb. Och blir det fysiskt får man skydda=gränsa och sedan backa ännu mer och gå ner på verkligen elementär nivå - bort med aggressionsstimuli och jobba vidare med trygghet. Hade jag inte gjort det här med barn på en ännu värre nivå och sett det vända hade jag inte påstått det jag gör endast utifrån litteratur. När det handlar om att skydda sätter jag förstås gränser, men när det uppstår situationer som kräver skydd kan man oftast se efteråt hur man hade kunnat undvika att komma dithän.
    #inteensamaldrigglömd
  • Anonym (Sanna)
    pyssel skrev 2019-10-17 16:48:03 följande:

    Jag lever i en bonusamilj nu. På vilket sätt är det mer relevant än vad forskningen säger och kunskap och erfarenhet från familjearbete? Varför lägger du till egna betydelser till andras inlägg efter att det passerat ditt eget "styvfilter"?


    Jaha, så du lever ihop med någon som har barn sen tidigare? Jag tyckte inte att det framgick.
  • pyssel
    Anonym (Sanna) skrev 2019-10-17 21:14:26 följande:

    Jaha, så du lever ihop med någon som har barn sen tidigare? Jag tyckte inte att det framgick.


    Vi har båda barn sedan tidigare. Det framgick inte för det tillför inget till tråden.
    #inteensamaldrigglömd
  • Anonym (Sanna)
    pyssel skrev 2019-10-17 16:48:03 följande:

    Jag lever i en bonusamilj nu. På vilket sätt är det mer relevant än vad forskningen säger och kunskap och erfarenhet från familjearbete? Varför lägger du till egna betydelser till andras inlägg efter att det passerat ditt eget "styvfilter"?


    Tror du på riktigt att ditt sätt att se är utan filter? Samtidigt som du gärna påpekar vilket filter jag tittar igenom?! Jag försöker vara öppen med vilken erfarenhet jag har, just för att den som läser själv ska kunna väga in det när de läser. Varför pratar du om forskning som om just du sitter inne på den rätta kunskapen för att göra en korrekt utvärdering? Du berättar inte ens vilken forskning, hävdar bara något lösryckt om forskning, som om själva ordet forskning ska skapa respekt. Tror du på riktigt att du är den enda som läser litteratur, artiklar och forskning, att du är den enda som har intresse av att förkovra sig?
  • Anonym (Sanna)
    pyssel skrev 2019-10-17 21:35:17 följande:

    Vi har båda barn sedan tidigare. Det framgick inte för det tillför inget till tråden.


    Ni har båda två barn in i relationen. Det är en helt annan dynamik att ni båda har barn sen tidigare än om enbart en av er hade haft det. Kan du förstå att det är skillnad?
  • pyssel
    Anonym (Sanna) skrev 2019-10-17 21:51:46 följande:

    Ni har båda två barn in i relationen. Det är en helt annan dynamik att ni båda har barn sen tidigare än om enbart en av er hade haft det. Kan du förstå att det är skillnad?


    Förstå skillnad på vad? Nu lägger du till egen info igen. Det är inte jag som använt egna barn som bevis och argument. Våra barn är helt irrelevanta för diskussionen, och det är inte för att vi båda har barn. Vi kanske har vuxna barn, eller en har vuxna barn. Någon påstod innan att jag inte var bonusförälder och jag berättade att jag var det ungefär i TS ålder men att det inte är relevant för de råd jag gett.
    #inteensamaldrigglömd
  • Anonym (Sanna)
    pyssel skrev 2019-10-17 22:04:59 följande:

    Förstå skillnad på vad? Nu lägger du till egen info igen. Det är inte jag som använt egna barn som bevis och argument. Våra barn är helt irrelevanta för diskussionen, och det är inte för att vi båda har barn. Vi kanske har vuxna barn, eller en har vuxna barn. Någon påstod innan att jag inte var bonusförälder och jag berättade att jag var det ungefär i TS ålder men att det inte är relevant för de råd jag gett.


    Jaha? Och det här tillförde vadå? Att du som sagt anser att du inte har ett filter som du själv ser världen igenom, men att t ex en sån som jag har det. Att du grundar dina inlägg på djup och grundad forskning medan en sån som t ex jag svänger ihop något ifrån en höft? Att just din personliga livssituation inte på någondera sätt färgar hur just du väljer att titta på ett problem. Men en sån som jag klarar inte av att se utanför min egen sfär.
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet