Vad gör män som aldrig varit med en kvinna förut för fel?

På vilket sätt skulle att vara fattig avgöra om man inte kan få några tjejer? Eller menar du fattig i att man går på socialbidrag typ?

Gäller det ett individuellt möte kanske det kan funka men för att träna upp sin sociala förmåga och lära sig läsa signaler så sämre.

Män utan jobb, låg inkomst eller med stökig ekonomi är en grupp som är tydligt överrepresenterad bland de som inte bildar familj.

Så ett sätt att öka sin attraktion är att ha en stabil inkomst och ekonomi i balans.

Man satsar inte på en framtid med någon som har dåliga ekonomiska förutsättningar för ett bra familjeliv. Eller hur?

Man satsar inte på en framtid med någon som har dåliga ekonomiska förutsättningar för ett bra familjeliv. Eller hur?

Motsvarande gäller inte kvinnor, deras ekonomiska status påverkar inte sannolikheten för familjebildning.

Jag är övertygad om att det finns en del (Om än en väldigt liten grupp) som helt enkelt inte har "det". Kan vara en kombination av utstrålning, utseende och personlighet, vilka helt enkelt inte attraherar någon. Det är i princip omöjligt för det andra könet att se den personen som något annat än en annan medmänniska, eventuellt vän, men inte mer.

Den gamla myten om att det finns någon för alla är just det, en myt.

Jag skulle nog vilja ställa mig i den gruppen själv. Nu har jag visserligen slutat försöka sedan ett tag tillbaka och förlikat mig med tanken. Jag är inte bitter, och mår inte heller så dåligt över det längre, det finns annat i livet som jag fyller min tid med.

Jag tror främst det blir ett problem när dessa personer blir arga och bittra, vilket kan leda till att de uttrycker sin oförmåga i kvinnohat. Det är fel på många sätt.

Alltså, jag antränger inte mig längre, tänker inte så mycket på det heller. Kanske ibland, men ser det mer på samma sätt som att det vore kul att vinna på lotto eller liknande, något som jag kanske inte tackat nej till, men som inte lär hända.

Jag försökte väl i en sådär 15-16 år, om man nu kan kalla försöken vid 16 års ålder så seriösa. Men folk träffar ju andra även i den åldern, så det kanske man kan. Tänker jag på det var det nog värst i den åldern, det var då man kände sig som mest utanför. Det var kanske då man skulle börja uppleva tonårskärlek, hjärtekross och nyförälskelse, det har aldrig varit något som jag upplevt.

Annars har det gått i perioder, jag har ju varit på fler dejter än jag kan komma ihåg. Har varit tjejer som jag träffat både på internet och via vänner. Krogen blev väl aldrig något vidare alternativ då jag aldrig trivs med fulla människor som svinar och hög musik så att man måste skrika åt varandra.

Jag tror att de flesta jag träffat mest varit ärliga och sagt att de helt enkelt inte var intresserade, visst har det alltid känts tråkigt, men jag har alltid accepterat att de tycker så, bättre att de är ärliga.

En del har varit direkt hånfulla och tryck ner mig, exempelvis har jag blivit hånskrattad rakt i ansiktet vid en såhär i efterhand ganska tafatt raggningförsök, då har jag inte försökt ragga på kvinnor "utanför min liga" eller något. Visst har det varit väldigt sårande, speciellt när man var ung. Men jag antar att de som gör så inte mår så bra innerst inne heller.

Oj, såg nu att det fanns en annan "Kjell" i tråden, det var inte ett försök av mig att ta den användarens nick, jag bara skrev in slumpvalt namn. Ber om ursäkt för eventuell förvirring.

Jag tror inte att det finns en för alla, att man inte kan göra så mycket egentligen. Hur länge ska man kämpa? Hur mycket kan man ändra på sig, om det är nu det som är problemet? Det kanske inte ens räcker att man är alldaglig, ser ok ut, har jobb, stabil liv osv....Känns som att man måste sticka ut, vara speciell osv. Känns som att man inte ens får chansen att visa sin personlighet osv.

Jag är kvinna, är inte alls bitter, nöjd och glad, flörtar då och då, men that?s it. Tycker att folk har mer krav nuförtiden. Känns som att kraven växer dessutom. Mina krav blir t ex fler och fler.