Är det någon som kan berätta om relationen med ens bonusbarn blivit bättre eller sämre efter att man fått biologiska barn? Är jätteorolig att jag ska tycka att det är jobbigt att bonus kommer hem sen när bebis är född! 
Jag tyckte inte att jag fick en schysst start faktiskt. Hans ex bestämde att deras tonåring som krisade över att få ett yngre syskon skulle bo hos på heltid första tiden så jag kom hem till en cirkus där min man bokade in oss alla på diverse resor och aktiviteter för det gör man tydligen som familj. Slutade med en sönderstressad mamma med förlossningsdepression som inte fick lugn och ro första tiden med sin lilla bebis.
Det har tyvärr färgat av sig på mig och jag var oerhört bitter på min man och hela hans sida av familj länge. Men med tiden så har jag blivit starkare och jag gör inget annat än hyllar kärleken och relationen som mitt lilla barn och hens äldre syskon har till varandra idag.
Så det får väl bli lite av mitt tips till dig. Se till att vara lite ego och ta plats i början, vill du inte ha en massa spring hemma första tiden så sätt ner foten redan nu.
Beror ju på hur gamla syskonen är såklart. Mina bonusar var 8 och 14 så de var inte särskilt jobbiga. De höll lagomt avstånd tyckte jag. Mitt eget barn var jobbigare och mera på.
Lite lustigt dock att bonusen trodde att barnet bara var mitt, eftersom jag fött det. Det tog ett tag innan vi förstod att bonusen inte trodde det var hennes syskon.
Kan nog säga att vår relation inte alls förändrades.
Som några ovanför har sagt så finns det något hos folk som gör att de tycker så synd om bonusbarn.
Det räcker inte att de måste spendera varannan vecka/helg hos pappa/mamma, nu ska de - ve och fasa - få ett småsyskon dessutom!
Precis som i en kärnfamilj så måste de dela på uppmärksamheten, så är det, varför är det mer synd om bonusbarnen då?
Och att spendera tid med "lilla familjen" är viktigt, och det gör man ju förstås när bonus är hos sin andra förälder. Det är inte synd om hen då, hen är ju hos sin andra förälder som förhoppningsvis älskar och tar lika bra hand om hen.
För mig så var det en chock att få mitt första biologiska barn med en man som hade ett barn sedan tidigare. Mitt bonusbarn var sex år då jag fick min bebis och vi hade känt varandra i två år. Jag var så osäker som nybliven mamma så att jag inte vågade sätta ner foten mot min man och min mans släkt. Det enda dom kunde se var bonusbarnets nästa och det kändes som om jag och min bebis kom i andra hand. Det var som stt de inte förstod att jag var en förstagångsmamma, utan såg oss som en kärnfamilj som hade fått sitt andra barn. Släkten tyckte även att bonussonen skulle kompenseras på olika sätt eftersom det var synd om bonusbarnet (pga att ha fått ett syskon). Min man hade också samma inställning. Det slutade med att jag var helt sönderstressad och utmattad. Jag kände också agg till mitt bonusbarn och min man och mannens släkt. Länge. Det kändes som om min första tid som nybliven mamma förstördes. Nu har dock nästan tre år gått och saker och ting går att komma över och att reparera. Jag ser vilken fin relation mitt barn och mitt bonusbarn har och gläder mig över det. Och långsamt har våra relationer fördjupats. Jag kan inte säga hur din situation blir. Men jag råder dig att stå på dig om det som DU behöver och tycker är viktigt, som nybliven mamma. Även om du får dåligt samvete över ditt bonusbarn. Din bebis kommer att behöva dig mer än något annat, och då behöver du må bra. Resten (relationen med ditt bonusbarn) kommer ordna sig.
Hans barn är ju inte välkommet hem. Ett par veckor är rätt lång tid att inte få lov att komma hem till en förälder. Hur kommer du må den dagen då ditt barn är ledsen för att pappa hellre vill vara ensam med sin nya bebis och frågar varför pappa inte vill vara ned hen ?
Risken att ni separerar är en bra bit över 50% enligt statistiken. Så det är ju inte fel att fundera över hur du hanterar en sannolik framtid med eget varannan vecka barn.
Jag fantiserar ingenting. Jag tycker du ska ta hänsyn till barnets känslor. Hur du agerar nu kan ha påverkan på hur din sambo resonerar i framtida situationer. Därför bör du agera utifrån hur du vill att ditt egna barn ska bli bemött.
Jag är uppväxt i kärnfamilj och lever själv i en kärnfamilj sedan många år tillbaka. Kanske det är därför som det är så självklart för mig att barn alltid ska känna sig önskade och välkomna i sitt hem.
Det var inte alls vad du misstänkte. Du skrev tydligt dina misstankar kring min familj.
Vad av det jag skriver är felaktigt eller trångsynt?