• MKF

    Hur förhålla sig till 15-årig dotter som mår dåligt

    Tänkte det kunde vara skönt att få lite reflektioner på detta. Så här ser situationen ut:
    Har en 15 årig dotter som plötsligt en dag, sa till att hon ville ha hjälp med att komma och prata med nån kurator. Blev förstås jättejobbigt att plötsligt veta att hon mår dåligt. Inget jag konkret varit medveten om.Självklart så hjälpte jag henne att boka tid hos kuratorbokade på Ungdomsmottagningen. Jag kände att det var väldigt starkt av henne och jag blev väldigt glad och stolt att överhuvudtaget bad om hjälp! Det berömde jag henne för! Satt i bilen och hade väldigt begränsat med tid just då, men jag frågade om det var ngt speciellt som hänt, men näe det var det inte. Sen efter några få dagar fick hon samtalstiden och den dagen, skjutsade henne därifrån och tillbaks till skolan då, så passade jag på att fråga liksom hur dåligt hon mår och jag har ju lärt mig att man ska fråga om det är så att de tänker på att inte vilja leva. Så jag frågade det och svaret blev att hon har sådana tankar!! Och...det är väl bland det jobbigaste man som förälder kan få höra av sina barn, väldigt jobbigt!!. Men jag berömde hon igen för att våga säga det också. Och hon hade ju sagt det hos kuratorn också då, så nu väntar vi på tid på BUP, har fått tid inom ca 2 v, så det var ju bra det inte var längre väntan.
    Vår vardag ser ut så härför oss. Vi är en familj på
    4  personer hemmaboendes; min man, jag hon och hennes storebror. Det jag har märkt de senaste kanske veckorna är att hon sett ut som hon gråtit ibland, men jag har inte direkt då frågat om hur hon mår. I övrigt vet vi ju att hon är stressad av skolan, hon har höga egna krav på sig (plus det klasiska från samhället  o sociala medier som hon ju tar på sigdå också). Och även stressen utav att nu stå inför att måsta välja gymnasium, trots att hon inte har en aning om vad hon vill göra o inte heller tycker det låter kul med de gymnasium som finns. Detta vet vi sen tidigare. Annars har hon ridning som intresse, rider, ett par tre gånger i veckan. Har kanske märkt lite att hon verkat som det ibland är lite jobbigt att ta sig för just detta intresse nu på slutet. I övrigt nog mest tolkat som hon har lite av typiskt tonårshumör, glad ena stunden, men ganska tyst andra stunden. Och mycket på sitt rum också, med telefonen och datorn då.

    Men till lite funderingar. Jag känner det är så svårt med avvägningen i detta. Avvägning mellan hur mkt man skall lägga sig i och försöka få henne att prata och så. Kontra att inte gräva eller försöka kräva att hon ska prata och mer låta henne få vila tillsammans med oss istället, utan att känna hon måste prestera genom att för oss sätta ord på vad hon känner. Den vägningen tycker jag är svår. Hur skulle ni tänka här?

    Min inställning är ju att försöka göra allt jag kan för henne, att praktiskt finnas närvarande för henne, ev hjälpa till med lite planering av skoluppgifter, försöka få med henne på något roligt (om det går), att peppa och stödja i det med mkt läxor o prov. Hjälpa henne att kanske inte få för sena kvällar, försöka se till så hon äter o så. Men också att försöka säga en del saker jag tänker och kanske har lärt mig är bra att få höra i en situation som hennes. Och naturligtvis fråga om det är ngt jag/ vi kan hjälpa till med eller ngt hon tycker hon behöver. Och få henne att förstå att vi finns för henne när helst hon kan tänkas behöva oss, vare sig det är natt eller dag eller skol/jobbdag eller annat. 

    Men det svåra tycker jag är ju att det ju är vardag som kommer o går (hon är ju i skola och fungerar på dagarna) man kan ju inte jämt prata eller så. Hon behöver ju förstås ha vanliga dagar i detta också, det är ju också viktigt. Men jag tror jag i det, känner en rätt stark rädsla för vad som kan pågå däri henne. Om vi inte märkt att hon kan gått o haft funderingar på att ev inte vilja leva, att då inte veta hur de tankarna hos henne är eller förändras eller försvinner eller kommer o går, DET är väldigt läskigt! 
    Hur hanterar man det?

    Som det är just nu, anser både jag o min man att hon, vad vi kan tycka, faktiskt verkar gladare. Jag har inte sett på henne att hon gråtit och hon är med oss lite mer och skrattar mer. Jag vet ju inte vidden, som sagt, av hennes mörkaste tankar, men jag tänker att, bara att hon fått berätta att hon inte mår bra, att bara det gör att det känns lite lättare. Att ngn annan vet. Att hon inte känner sig fullt ut så ensam i det nu. (även om vi inte varje dag pratar om det hela) Och att hon vet att hon faktiskt har samtal inbokat. 

    Hon säger att "alla mår dåligt" och jag tänker det är lätt också att dras med i sånt, om det är mkt sånt omkring sig. Inte så lätt att hantera som tonåring. Får ju för mig att om hon själv nu tycker det är ok igen (OM det skulle vara så) , så lär hon nog säkert vilja avblåsa fortsatta samtal. Men det skulle inte kännas tryggt. Samtidigt som jag förstår att det ju är jobbigt att komma till BUP och måsta prata.
    Men jag undrar ju om detta kan vara klart för denna gång, kan det vara så kort ibland?

    Har ni erfarenhet som förälder till en tonårstjej som mår dåligt?

  • Svar på tråden Hur förhålla sig till 15-årig dotter som mår dåligt
  • MKF

    Tack snälla! Det värmer att läsa din feedback! Så skönt att bara få ngn typ av bekräftelse som förälder. Är nytt detta, att va i.

    När jag läser min text, ser jag att det kan låta som om vi pratar väldigt mycket med henne. Men den bilden är inte riktigt rätt i så fall. Snarare att jag ser till att lite portionera ut flera korta tillfällen att säga det jag tror behövs och så. Och då förstås att hon har möjlighet att säga ngt, om hon vill det.
    Jag frågade faktiskt om hon ville jag skulle vara med på ungdomsmottagningen, men det ville hon inte och det förväntade jag mig inte heller. Förstår att hon ville vara själv. Men jag tänker fråga igen, när det gäller BUP också. Fast, vi får se, jag tror att det är så där, att man ibland är med som förälder ändå där.

    Hon verkar i allafall ha lätt att prata kring det praktiska kring det hela och det är ju bra. Jag tänker att även det, skulle kunna ha vart lite jobbigt. Alltså samtal kring bokade tider o besök på VC för provtagning, för att utesluta ev vitaminbrister mm. Att det skulle påminna henne o vara jobbigt.

    Tänker o undrar, undra hur mkt hon liksom håller borta. Alltså, håller masken för oss. Det undrar jag också. Till viss del lär hon väl garanterat göra det. Och det är ju också lite läskigt. Tänk om hon mår riktigt skit, men lyckas lägga upp en ok fasad? Den tanken är jobbig.

    Ditt tips om att göra ngt bara hon o jag (eller pappa o hon) det tänker jag också är bra sätt, kan liksom vara naturliga tillfällen att prata på ett naturligt sätt. Jag skjutsar ju ofta till ridning o försöker ofta stanna o kika. Så såna tillfällen är ju bra också, tycker jag. Även om man inte pratar om måendet, så är man ju tillsammans coh ger ju i allafall tillfällen till henne, att ha möjlighet att prata om hon skulle känna för det. Och bra för relationen i övrigt också tänker jag. Sen ska vi iväg på nån hästshow, en helg med hotell framöver, fast hela familjen då. Så det  är lite sådnaa där roliga saker att ha för henne. Plus nån halvdagsridträning jag kommer följa med henne på. Så det känns ju bra!

  • MKF

    Å jag blir så glad över din feedback! Tack!


    Ja, jag vet och tänker på detta att det är viktigt för dem att få bekräftelse för självkänslan o självförtroendet. Sen är jag inte världens bästa på att ge komplimanger vet jag, rent generellt. Tyvärr! (är dels inte van från uppväxten och känner inte själv att jag själv har behov så mkt av det) Men jag har ju världens bästa tillfälle i allafall att verkligen träna nu. Jag är ju lite medveten om det i allafall. Jag brukar försöka uppmärksamma när hon har köpt nå nya kläder tex eller gjort ngt med håret, i alla fall. Men ska göra det mer o mer utan orsak också!!

    Däremot är min man, hennes pappa alltså, väldigt bra på sånt. Så det är ju bra. Det kmpenserar väl en del fr mig då. Och så har jag fattat det som om den biten är rätt vikgit, just från pappan. Om det nu stämmer.
    Jag vet själv sen min tonårstid, att min mamma faktiskt berömde mig mkt o ofta hur fin hon tyckte jag var. Fast då var det tyvärr mest fokus på att jag var smal och hon inte var det. (så jag tror nog det fanns avundsjuka däri). Så just sånt tänker jag inte säga. Men jag vet att, för mig, att allt hon sa om sånt faktiskt gjort så att jag har en bra självkänsla vad gäller utseendet. Det tror jag nog hon gav mig faktiskt.

    På ngt sätt tror jag faktiskt jag har ngn rädsla däri, att säga komplimanger, när jag ska försöka berömma henne. Vet nog inte egentligen orsaken till det... Känner mig så försiktig. Som om jag är rädd just för att hon ska tycka det låter falskt... Får fundera lite på det, så är det lättare att förändra isg på det, om jag förstår mig själv lite bättre.
Svar på tråden Hur förhålla sig till 15-årig dotter som mår dåligt