2. Det är väl helt irrelevant om han tjänar mer? Dom har ju gemensam ekonomi. Eller menar du att han har nåt slags VETO eller mer bestämmanderätt över vart pengarna går om han tjänar mer än TS? För det känns ju rätt skevt.
Åh, stackare. Jag och min man hade också en period där jag kunde bidra med i princip ingenting, men det var aldrig ens på kartan för någon av oss att min röst inte skulle väga lika tungt som hans längre. Vi tog fortfarande gemensamma beslut kring större utgifter och lyssnade på varandras åsikter. Men då har vi alltid sett varandra som jämlikar och att vi har ett partnerskap som inte baseras på hur mycket vi får ut i lön.
Fast i dom allra flesta förhållandena tjänar mannen mer än kvinnan, och tjänar därför på ditt synsätt - d.v.s. de män som är lagda åt att tänka så överhuvudtaget. Jag skulle inte vilja leva med en sådan man som tänker i "mitt" och "ditt".
Genom att du skriver sådant här, så legitimerar du de mäns beteende, som behandlar sina sambos (och ibland fruar, trots att det är emot lagen) väldigt illa. Det har funnits trådar här på Fl, där kvinnor har berättat att dom inte ens fått pengar till mensskydd, busskort och liknande grundläggande saker av sina män, för att männen menar att "det är deras pengar, då det är de som har tjänat ihop dem". Samtidigt som de kvinnorna inte kan få något från soc heller, för att soc räknar med hela hushållets inkomster och utgifter, så att bara en i hushållet inte kan söka försörjningsstöd om den andra har en bra inkomst. Det blir en rävsax för den fattigare parten (som sagt nästan alltid kvinnan).
Ponera att det var mannens barn sedan tidigare förhållande, och att mannen är den som bidrar absolut mest av dessa 70000/månaden i inkomst. Är det fortfarande nej eftersom frugan tycker det och de har gemensam ekonomi?
Med tanke på att barnet är 6 månader, känns det inte så realistiskt.
Men om det var så, så hade nog mannen talat om för TS i ett ganska tidigt skede att han ämnar försörja sitt barn med mer än vad som är brukligt.
Alltså, frågan är ju inte om det är fel ATT pengarna lovats bort eller till VEM. Det är fel att mannen inte pratade med TS om det och att hon inte fick vara delaktig i beslutet. För självklart ska man ju prata med sin partner innan man lovar bort större summor. Tänk bara hur deras ekonomi skulle vara om TS också lovade bort 60 000 kr till hennes släktingar lite nu och då? Det fungerar ju inte. Har man gemensam ekonomi tar man även genesamma beslut om större utgifter.
Min mans syster har inte farit illa alls, det är knappast ovanligt att inte kunna vara hemma längre än föräldraledigheten.
TS skrivet att de får in 70.000 netto tillsammans men inte ett ord om de har lika stora inkomster eller vem som drar in mest.
Då får man väl göra en kompromiss. Är det ett främmande koncept, eller?
T.ex. kan de komma överens om att om systern ska få ekonomisk hjälp nu, ska exempelvis 50% av det betalas tillbaka inom x antal år. Om systern halkar efter med betalningarna eller om mannen säger att hon inte behöver betala igen, ger de henne inte pengar igen.
Och som sagt, vem som drar in mest pengar är helt irrelevant. Man kan inte använda det som argument för rättfärdiga att köra över sin partner.
Fast det spelar ingen roll. När man är gifta är alla pengar bådas pengar, och "makarna ska i samråd" (står det till och med i äktenskapsbalken) bestämma hur de ska brukas.
Ja, det är väl klart att det är skillnad på egna barn och syskonbarn. Inget konstigt där.
Men nu hänger jag inte med. Har du själv gett ekonomiskt understöd till ditt vuxna syskon med familj när du själv redan hade familj, eller har du fått sådant understöd från ditt syskon när ni båda var vuxna och gifta med egna barn?
Det är absolut inget som är vanligt i Sverige i alla fall, dock är det vanligare i vissa klansamhällen, där en kvinna räknas som tillhörande sin födelseklan hela livet - även efter att hon gift sig och flyttat till en annan klan i praktiken. Det är därför muslimska kvinnor från sådana klansamhällen (i mer progressiva muslimska länder är det ändrat) inte får ta sina makars efternamn. Kan tänka mig att det kan hända på Sicilien också...
Nu förutsatte jag att det gällde ett barn som var minderårigt. Då har en förälder i första hand skyldigheter emot barnet, både juridiskt och moraliskt. Hustru eller make kommer då i andra hand.
Är det ett vuxet barn (fyllda 18 samt gått ut gymnasiet eller motsvarande utbildning), så upphör den juridiska försörjningsskyldigheten. Den moraliska kan man diskutera hur länge som helst, hur länge den ska vara. Personligen känner jag, att skulle jag vara gift med en man som hade ett vuxet barn sedan förr, som han ville ge understöd åt, så skulle det bero mycket på VARFÖR "barnet" hamnat i den situationen som det är i.
Handlar det om att understödja missbruk och ett lättjefullt Blondinbella-liv, så skulle jag inte acceptera det. Handlar det om en dotter som blivit utslängd av sin kille, eller om hon måste fly från misshandel, så måste pappan förstås få hjälpa henne. En vuxen och gift dotter som vill vara hemma längre med sitt barn än föräldraledigheten tillåter... nja. Det ligger i gråzonen. Men i princip nej. En vuxen och gift dotter är i första hand makens ansvar.