Han vill betala för systern

I och med att ni bara är sambos, så tycker jag att du tänker rätt. Men ett äktenskap är annorlunda. Är man gift så är alla pengar bådas pengar, och det ska inte spela någon roll vem som drar in dem. Båda har lika stor rätt att bestämma över vad de ska gå till i alla fall. Jag skulle vägra att gifta mig med någon som tänkte annorlunda - det måste vara klart från början. 

Fast i dom allra flesta förhållandena tjänar mannen mer än kvinnan, och tjänar därför på ditt synsätt - d.v.s. de män som är lagda åt att tänka så överhuvudtaget. Jag skulle inte vilja leva med en sådan man som tänker i "mitt" och "ditt".

Genom att du skriver sådant här, så legitimerar du de mäns beteende, som behandlar sina sambos (och ibland fruar, trots att det är emot lagen) väldigt illa. Det har funnits trådar här på Fl, där kvinnor har berättat att dom inte ens fått pengar till mensskydd, busskort och liknande grundläggande saker av sina män, för att männen menar att "det är deras pengar, då det är de som har tjänat ihop dem". Samtidigt som de kvinnorna inte kan få något från soc heller, för att soc räknar med hela hushållets inkomster och utgifter, så att bara en i hushållet inte kan söka försörjningsstöd om den andra har en bra inkomst. Det blir en rävsax för den fattigare parten (som sagt nästan alltid kvinnan).

Men sluta. Kvinnan tjänar nästan alltid mindre än mannen. I stället bidrar kvinnan på andra sätt, genom att hon nästan alltid har huvudansvaret för barn och hemarbete - vilket ytterligare minskar hennes möjligheter att göra karriär och tjäna mer. Därför måste alla pengar vara gemensamma i ett äktenskap. Det du skriver skulle skada många kvinnor, om det skulle implementeras i svenska hem. 

Jag tycker att din man gör fel. Det låter jättekonstigt. Både att han inte har pratat med dig när det gäller så stora belopp - vilket är emot lagen om ni är gifta - och att han kommer på den här tanken överhuvudtaget. Och att svågern kan tänka sig att acceptera det. Måste vara jättekonstigt för honom (svågern) också, att han ska bli försörjd av en annan man, för i praktiken är det ju så det blir. Är din man utlänning..? För det här som du beskriver förekommer knappast mellan vuxna syskon i Sverige, i alla fall inte när båda har egen familj redan. 

Och så stora summor också..? Det hade varit en annan sak om systern hade varit ensamstående och studerande, och din man hade gett henne kanske 500 kr eller max 1000 kr i månaden under en period. Men som jag känner, så får folk som har kommit så långt att de bor ihop eller är gifta med någon och har skaffat barn, lösa sin ekonomi själva. Utan hjälp av föräldrar eller syskon. 

Det får hur eller hur inte råda någon tvekan om, att DU är den viktigaste personen i din makes liv (om ni inte har barn), och inte systern...

Från mig blir det "nej" i alla fall. Man behöver inte försörja vuxna barn. De får gå till soc. Samt lära sig att klara sig själva. Om det är ett gemensamt barn kan man och hustru kanske komma överens om att ge det ett litet bidrag i månaden ett tag, så att det går runt, medan det söker heltidsjobb, eller under studietiden. Men inte om det är EN förälder som har en ny partner, som i så fall drabbas. 

Och så säger för övrigt även lagen. Man har ingen försörjningsskyldighet för vuxna barn, däremot har man försörjningsskyldighet för sin äktenskapspartner plus att man ska leva på samma nivå. För sambo finns försörjningsskyldigheten om soc blir inblandade, för de räknar på hela hushållets inkomster och utgifter. 

Vad är det för fel med att gå till soc då, om man har rätt till det och uppfyller villkoren för socialbidrag? Det är väl bra att barnen vet var de kan få hjälp? Föräldrarna lever ju inte för evigt. 

Återigen då: är de gifta så är det bådas pengar (är de sambo fungerar det dock som du säger, men även då finns det ju något som heter "allmän hänsyn"). TS bidrar ju på andra sätt, genom att sköta barn och hem, och avlasta mannen när det gäller småkram i vardagen, så att han koncentrera sig på jobbet och tjäna de där stora pengarna. Mellan äkta makar är det ointressant vem som drar in lönechecken, för båda bidrar lika mycket till det gemensamma bästa fast på olika sätt. Och båda har lika stor rätt att bestämma vart pengarna ska gå. 

Ja, just den biten tycker jag inte är konstig. Jag lämnade inte heller bort mina barn förrän de var fem respektive 2,5 år, och då till en dagmamma som jag kände och litade på.  Det konstiga är att hon vänder sig till ett syskon, fast hon är vuxen och har en egen familj.

Hennes man får väl jobba ett extra pass eller något, eller så får hon ta någon form av hemarbete, alternativt jobba ett par timmar med städning eller något på kvällen när mannen kommit hem, eller på helgen. Det FINNS andra lösningar än att be ett syskon om pengar - ett syskon som dessutom är gift och har en egen familj att ansvara för. Det är skitkonstigt att den där systern ens kommer på tanken.

Jag skulle, om jag var TS, försöka fasa ut henne, så att kontakten med henne och hennes familj blev mindre och mindre... annars kanske detta upprepar sig längre fram, när familjen fått ett tredje barn eller drabbats av någon annan "kris"...

Fast det spelar ingen roll. När man är gifta är alla pengar bådas pengar, och "makarna ska i samråd" (står det till och med i äktenskapsbalken) bestämma hur de ska brukas. 

Men nu hänger jag inte med. Har du själv gett ekonomiskt understöd till ditt vuxna syskon med familj när du själv redan hade familj, eller har du fått sådant understöd från ditt syskon när ni båda var vuxna och gifta med egna barn?

Det är absolut inget som är vanligt i Sverige i alla fall, dock är det vanligare i vissa klansamhällen, där en kvinna räknas som tillhörande sin födelseklan hela livet - även efter att hon gift sig och flyttat till en annan klan i praktiken. Det är därför muslimska kvinnor från sådana klansamhällen (i mer progressiva muslimska länder är det ändrat) inte får ta sina makars efternamn. Kan tänka mig att det kan hända på Sicilien också...

Ja, det är väl klart att det är skillnad på egna barn och syskonbarn. Inget konstigt där.

Nu förutsatte jag att det gällde ett barn som var minderårigt. Då har en förälder i första hand skyldigheter emot barnet, både juridiskt och moraliskt. Hustru eller make kommer då i andra hand. 

Är det ett vuxet barn (fyllda 18 samt gått ut gymnasiet eller motsvarande utbildning), så upphör den juridiska försörjningsskyldigheten. Den moraliska kan man diskutera hur länge som helst, hur länge den ska vara. Personligen känner jag, att skulle jag vara gift med en man som hade ett vuxet barn sedan förr, som han ville ge understöd åt, så skulle det bero mycket på VARFÖR "barnet" hamnat i den situationen som det är i.

Handlar det om att understödja missbruk och ett lättjefullt Blondinbella-liv, så skulle jag inte acceptera det. Handlar det om en dotter som blivit utslängd av sin kille, eller om hon måste fly från misshandel, så måste pappan förstås få hjälpa henne. En vuxen och gift dotter som vill vara hemma längre med sitt barn än föräldraledigheten tillåter... nja. Det ligger i gråzonen. Men i princip nej. En vuxen och gift dotter är i första hand makens ansvar.