Mannen har sin bortgånga ex bilder uppe..

Jag hade sett det som helt naturligt, förståeligt och därtill tyckt att det var bra. Sorg, saknad och minnen av en viktig person tycker inte jag ska förvisas till ett särskilt rum eller ett album utan finnas där de efterlevande önskar. Jag hade i och för sig inte haft något emot foton på en levande mamma/pappa heller. Sådant har våra barn fått bestämma över själva. 

Man kan väl tycka att det är fint att se på en bild av någon man hållit kär oavsett hur lång tid det gått? 

Varför är det ett problem att det finns bilder även i gemensamma utrymmen? 

Med den inställningen kan man ju verkligen undra hur fotokonst och konst kan ha vunnit sådan lyckosam mark hos de breda folklagren. 

Jag tror nog att sanningen ligger betydligt närmare din andra mening i inlägget. Att bli påmind om partnerns tidigare partner, också om människan är död, är för vissa människor problematiskt. 

Angående din egen känsla av att bli kränkt kan jag i alla fall trösta dig med att den finns bara medan du lever. Så vad de gör med din bild efter att du slutat dra efter andan är helt utom din kontroll. 

Det skulle inte jag heller göra. Men det är ju, i alla fall i mitt tycke, en smula bisarrt att alla i hushållet måste känna alla som kan tänkas finnas på uppsatta/uppställda bilder lika mycket för att det annars skulle vara obekvämt. Hur det funkar när det gäller en bild tagen av Leif Erik Nygårds på Marilyn Monroe är jag inte kvinna att förklara. Ingen känner väl Marilyn, inte ens Leif Erik. Om du förlåter en kuriös utvikning apropå fotokonst.

Nej, jag tror inte heller att du vill ha en bild på någon du inte vill ha en bild på. Och inte vill du vara på bild heller, inte ens när du är död och inget har att säga om saken mer än att du kan excellera i att vara förhandskränkt. 

Vi får nog konstatera att vi står på varsin sida i den här saken. Jag för min del hade kunnat ha både svärmödrar och svägerskor, döda som levande, på väggarna om det betytt något för min man eller hans barn och det gäller för bilder på hans ex-fru också. Henne hade jag för övrigt som skärmsläckare under en period när det var viktigt för min bonusson. 

Så är du ju heller inget barn. Det är oftare barn som har det som önskemål än det är vuxna, även om de som vill det förstås också förekommer.

I en del fall är det som du säkert också känner till så att visuella minnen i form av fotografier till sist blivit en del av inredningen. Det har blivit en vana att ha dem där och alla är inte ens medvetna om att fotona står där de står. Hur det är i ts mans fall vet inte jag och tydligen inte heller ts som visst saknar möjlighet att tala med honom och hans dotter om saken på något annat sätt än att det skulle vara skumt att ha dessa två bilder uppsatta i gemensamma utrymmen. 

Går det att utveckla vad behovet av att helt städa bort exempelvis foton handlar om? Vilka känslor väcks hos er som inte vill eller klarar av att låta andra existera ens på bild? 

Att någon önskar ha fotografier framme betyder verkligen inte alls att de inte gått vidare. När det gäller ts så har hon ju haft ett förhållande med sin man i tre år och de har skaffat ett gemensamt barn, jag tycker oddsen för att han gått vidare och är tillfreds med sin nuvarande relation får anses vara goda. 

Jo, jag vet att du tycker så, men det du skrev nu är inte att utveckla eller förklara varför. Det är bara en upprepning av din ståndpunkt. 

Du tycker alltså att det skulle vara respektlöst exempelvis med en bild som föreställer familjen som den såg ut tidigare innan den ena föräldern dog? Den sortens bilder ska förvisas till barnens rum - och de rummen går du aldrig in i, eller hur fungerar det?

Det är ju svårt att reda ut det gamla när den man delade livet med inte längre finns. Sorg efter en avliden kommer och går och kan då och då dyka upp även efter väldigt många år, kanske till och med för resten av livet. Saknaden kan också komma över en människa som förlorat någon trots att den personen är helt tillfreds och lycklig med sitt liv och trots att den personen har en annan relation. 

För många är det ju heller inget problem, att någon känner så. Men för människor som av olika anledningar har ett väldigt stort behov av att vara "nummer 1" och liknande så brukar det bli väldigt smärtsamt. 

Det var Ess som skrev att hon inte vill röra till det med en ny innan hon rett ut det gamla.

Jag påpekade bara att det är svårt att reda ut det gamla när det involverade någon som oväntat (och oväntat kan det förstås vara även om det rör sig om långvarig sjukdom, de flesta planerar ju inte för död i förhållandet) ryckts bort. Det finns förstås mycket att reda ut för sig själv och att bearbeta, och det gör ju också de flesta på ett sätt som gör att de kan fungera i ett annat förhållande.

Jag tror inte nödvändigtvis att sorgen bearbetas av ett foto på väggen, jag tror däremot att själen mår gott av att se att den som försvunnit ryms i livet som levs för de som är kvar. Särskilt mycket så fungerar det för barn. I ts fall finns det ju också ett gemensamt barn som har en levande mamma, ts. För det barn som inte har ts som mamma är det garanterat lenande och värdefullt att se att även hens mamma ges utrymme.

Varför är det hänsynslöst mot den nya partnern att det finns foton på den som dött? Går det att beskriva vad det handlar om? Hur det känns? 

Varför ska det inte hängas bilder på andra väggar än i ett speciellt tilldelat rum, barnet eget? Är det inte ts hem även om det finns några porträttbilder föreställande bonusbarnets avlidna mamma hängande på väggarna? Varför är fotot i vardagsrummet för mycket?

För mig finns det ingen bortre gräns. Om det för barnen varit viktigt att tapetsera en eller flera väggar med fotografier av deras mamma så hade de fått göra det. Men det är ju trots allt sällan eller aldrig det finns önskemål som ser ut som de du målar upp här. Jag har för min del aldrig hört talas om att någon änka, änkling eller barn vill täcka väggarna med bilder. Det tycks mig som om det är vanligare att vilja ha bilder på väggarna än det är att vilja tapetsera med dem. En del vill däremot gärna i diskussioner ha med mer extrema scenarier än andra. Men som sagt - hos oss hade det gått bra om det funnits behov av att göra det.