Är du för eller emot aktiv dödshjälp?

Det är inte sant. Så sällan som palliativa patienter får vak på sjukhuset. Dessutom är det många ssk som inte vågar ge en sk dödlig dos morfin, vilket många patienter önskar?! Även om jag ser att patienten är motoriskt orolig eller verkar ha ont så är det inte alls säkert att en förlamad person förmedlar det på samma vis. Hur ska du som förlamad kunna säga att det kliar eller att du inte tycker om maten som serveras, att du är törstig eller saknar något?

Som vårdpersonal utgår man ifrån sina egna preferenser, och det ser vi bara här i tråden så olika det är. Jag skulle tex aldrig vilja ta tabletter med äpplemos, som är nått av det äckligaste jag vet. Hur ska jag kunna förmedla det som förlamad?

Du pratar säkert om gamla människor medans jag refererar till alla åldrar. Jag har tagit hand om en14-åring som var helt förlamad efter en olycka, med trach och sondmat. Henne höll vi vid liv pga hennes ålder och för att anhöriga tyckte att hon hade ett drägligt liv.

Fruktansvärt. Jag var nära att säga upp mig.

Om man råkar ta lite sömnmedel och sedan simma ut i strömt vatten, ja då dör man kanske naturligt. Det är ju helt naturligt att man avlider om kroppen inte får mer luft. Sen kommer ju donationskortet man fyllde i en gång i tiden vara helt värdelöst, men så får det bli när andra ska hålla en vid liv, kosta vad det kosta vill, oavsett om det är för att gud säger det eller för att stoppa Hitler från att resa sig från de döda.

Du försöker hävda att det inte finns något lidande alls, för det finns metoder till allt. Bara experimentera och hitta något ungefär. Vad är det för bild du ger dina patienter? Det är inte fel att vara hoppfull, men många sjukdomar har bara en väg, och det innebär otroligt lidande för de flesta.

Och de som varit med om olyckor som jag tidigare arbetat med, de som är vegetativa. Den yngsta var 14år som jag skrev innan. Hon låg i en säng, luktade illa, alla leder var felställda (kontrakturer), så det gick inte ens att ta ett blodprov i armen, foten eller händerna. Hon fick mat genom en sond som ofta tickade på för fort, vilket gav henne diarréer där hon fick ligga i sitt eget bajs för att hennes assistenter var vana vid doften från henne, struntade i det, eller saknade luktsinne. De gångerna hon inte hade diarré så var hon förstoppad. Hennes mage var som en ballong och man såg hur ont hon hade. För det fick hon inget smärtstillande. Då blev ju förstoppningen värre. Hon fick slangar i rumpan, tvingades att ligga obekvämt på sidan.

Hon fick aldrig se sig i spegeln mer, dra en hand genom hennes hår, känna sig fin, titta på vilken tv-kanal hon ville, aldrig mer smaka på ett glas vatten. Jag kan fortsätta. Men det är onödigt eftersom du ser det som helt normalt och humant.

En dag satt jag hos henne för att assistenterna hade möte. Jag började försiktigt att luska i hur hon hade det, och den bedömningen jag gjorde var att hon var fruktansvärt ledsen, hade fruktansvärd ångest, och bara ville dö. 14-år gammal och vill bara dö. Det tog hårt i mig. Jag pratade mycket med min chef och läkarna och undrade vad vi skulle göra. Men anhöriga sa att hon levde ett drägligt liv och därför kunde vi inget mer göra. Ändå stod läkarna på min sida samt resten av arbetsgruppen. Men även om de skulle gett henne ännu starkare mediciner så hade inte hennes anhöriga eller assistenter inte gett henne det. Då blev hon avtrubbad och sov för mycket.

Ja vi kommer nog inte längre, vi har helt olika syn. Jag är helt emot dödshjälp men för god palluativ vård.

Tror väldigt väldigt få av oss personal skulle vilja dela ut en dödande injektion, jag skulle personligen aldrig göra det

Jobbar man inom något annat än assisterat självmord är det inget någon måste kunna utföra. Sen är det ju inget speciellt med att ge en spruta det ingår redan i utbildningarna.

Det är precis detta jag menar på också. I teorin kan vi göra oändligt med saker men i praktiken ser det helt annorlunda ut. Det finns ingen personal, på karolinska tar man bort ofantligt många tjänster. Allt handlar i slutändan om ekonomi. Man kan kalla det vanvård om man vill men det är viktigt att förstå innebörden av det. Jag har svårt att förstå hur man som vårdpersonal inte har märkt detta. För 20år sedan när jag började i vården var vi 5 personal på 10patienter. Vi lagade maten själv och hade dagliga promenader och aktiviteter. Var det någon som var palliativ satt vi med hela förloppet.

När jag slutade på boende för ett antal år sedan var det 2 uskor på 13 dementa som skulle hinna med all omvårdnad samt beställa varor, packa upp varor, städa rummen, diska, gå på rast, ha möte osv. Det var ofta som personalen var ensamma när kollegan gjorde annat. De boende satt ofta helt ensamma oövervakade och kunde hitta på vad som helst. Vem fick skulden?