Hur hade ni de i början av relationen?

Nån?

Nej de av mina förhållanden som det har blivit något av, har alltid varit 100% bra i början. Man har setts så mycket som möjligt och allt är rosaskimrande roligt och spännande. Man hittar tillfällen att ses oavsett vad hur mycket man har att göra. Ses efter jobb, efter att man träffat vänner, prioriterar ner sömn, träning, osv bara för att kunna ses mycket.

I de fall då jag eller den jag har dejtat har prioriterat annat framför att ses. Eller inte känner att man tex orkar ses pga jobb eller liknande så har det alltid tagit slut. Det brukar vara ett tecken på bristande intresse.

Min sambo hade lite problem att anpassa sig efter att vara singel från att gå till parförhållande.. efter typ 38 år som singel. Men det har lagt sig nu (jag anser tex att man bör prata om vissa saker innan man planerar in större saker typ resor med vänner) han behöver dock fortfarande lite egentid vilket han givetvis får.

Nej när jag är "dödligt förälskad" vill jag träffas så mycket som möjligt. Brukar bli varje dag. Vill jag inte det så är jag inte förälskad.

Men när jag är singel trivs jag väldigt bra med att vara ensam så mycket som möjligt.

När jag var dödligt förälskad satt jag i princip ihop med killen i fråga. Ville inte gå hem, sov över så mycket som möjligt, hittade alla möjliga ursäkter för att kunna ses.

Har jag känt behovet av att vara ifred så har jag inte varit tillräckligt intresserad och det blev heller inte något förhållande.

De killar som inte orkat träffa mig har inte heller haft så mycket känslor och det har runnit ut i sanden.

Det blir rätt så annorlunda med distansförhållande, man kan inte ses av naturliga orsaker, hur förälskad man än är.

Men det har varit ganska mycket problem trots förälskelse.
Jag tror att det är oundvikligt om man som vi, möttes mitt i livet. Två tunga ryggsäckar av ett halvt liv gör att det kolliderar ibland.

Men mitt i alla problem har vi haft en grundmurad och ögonblicklig kärlek som gör att vi övervinner problemen. Vi kompromissar, ibland mer gnissligt. Vi valde att flytta ihop tillslut, det fanns inga andra alternativ. Allt annat än gnisselfritt men vi älskar varandra in i döden så det är lätt värt alla problem.

Vi var dödligt förälskade, men båda hade (och har) behov att vara ensamma.

Så vi hängde inte ihop.

Men vi var ju lika där, så det blev varken någon konflikt eller problem.

Första halvåret var jag på en 5 veckors utbildning och två tjänsteresor utomlands, han var på en längre tjänsteresa utomlands.

Men om man väljer att sitta hemma 6dagar av 7 trots barnfri o bor 3 minuter ifrån?

Nej, snarare tvärtom. Man har ju inte velat vara ifrån varandra en enda sekund!!

Men då kan jag lägga till att vi var väldigt unga när vi blev tillsammans och ingen hade direkt levt något ensamliv i eget boende etc.

Vad är det egentliga problemet?

Då skulle inte jag kalla det att vara dödligt förälskade.

Är det så att båda parter är nöjda med att bara träffas en gång i veckan?

Samma här

Det var väl mer så att vi tog det lugnt för att inte tröttna på varandra. Beror också på hur stor omställning det är. Har man varit singel merparten av sitt liv kan det bli en omställning och då kan det vara nyttigt att ha lite egen tid skulle jag säga. Minns att jag var dödskär i min man och ville ses jämnt men jag var tvungen att behärska mig.

Men människor är olika. Gillar man egentid kan det vara så enkelt som att man inte alltid vill ses av den anledningen. Är du i den situationen nu eller?

Då är man nog inte så förälskad.  Det låter lite.